Under resans gång

Hata kollektivtrafiken i Stockholm. Det är Q by time varje morgon, man vet aldrig när jag kommer fram till jobbet. Den stora tunnelbanefobin har exploderat och skapat ypperliga hinder i Stockholms infrastruktur. Jag brukar börjar åka strax innan åtta och hoppas att jag kommer fram till jobbet innan arbetsdagen är slut.

Det finns fem påverkande faktorer i resandet.
1. Tåget får inte vara för fullt, att vara fastkilad i någons armhåla är föga trevligt.
2. Jag åker inte tåg som kommer efter överfullt tåg. Det resulterar i att man fastnar i tunnel bakom tåget som ska tömmas på alla människor i tåget framför.
3. För tätt liggande tåg åker jag inte heller, då blir det köbildning i tunnlarna.
4. Jag åker bara i första vagn då jag har en förhoppning om att chauffören släpper in mig i förarhytt vid nödfall.
5. På grund av punkt 4 så åker jag inte med tåg som har förare som låter arga på rösten - för de skulle förmodligen inte släppa in mig i förarhytten. 

Morgontrafiken har tyvärr alltid överfulla tåg som går varannan minut och därför har köbildningar. Första och sista vagnen har alltid mest folk och förarna är förbannade på alla pissråttor som försöker pressa sig in mellan dörrarna. Förutsättningarna är därför inte särskillt goda för fröken Q.

Jag hoppar på och av tåg, står å gråter på någon perrong, intervjuar förarna på tågen som drar förbi och promenerar vissa sträckor. Min resa på 15 min brukar sluta på ca 60 min i överslag.
Imorse skulle jag och Andreas så att säga, lura kollektivtrafiken. Vi bestämde oss för att åka pendeltåg. För där blir inga köbildningar. Tji fick vi! Vi pressade oss in på överfullt tåg så gott vi förmådde. Dörrarna slog igen bakom oss och strax efter att dörrarna stängts meddelade föraren att det var köbildningar och att resan skulle gå långsamt. Jävla ärta!

Jag satt på golvet hela vägen till södra station, höll hårt om Andreas ben och blundade i hopp om att vi skulle komma fram innan kroppen imploderat av obehag. Jag har ingen aning om folk kollade konstigt på mig, jag koncentrerade mig på att inte bita Andreas i vaden (han har så känsliga vader min man).

Nä, SL lurar man inte, den betan går de inte på.