Med foten i klaveret

Idag trampade jag i det där så kallade klaveret. Ja, man kan ju inte alltid se vart man sätter fötterna.

Det var vid lunch och det var en praktikant och så var det jag då. Jag var osäker på om jag hade träffat praktikanten förr och man vill ju inte vara otrevligt och inte hälsa. Å andra sidan vill man ju inte hälsa på någon två gånger och på så sätt låta dem tro att de inte gjort något intryck.

Min osäkerhet bottnade sig i att jag tidigare träffat en praktikant som jag med all säkerhet hälsat på men som blivit sjuk och sedan varit borta i flera veckor. Men den praktikantens utseende hade tynat bort ur mitt minne och nu satt jag med soppa i truten och försökte febrilt att erinra mig om hur dess ansikte såg ut. Till slut gav jag upp och frågade helt sonika om det månne var så att detta var samma praktikant som jag tidigare hälsat på och som varit sjuk.

- Nej, det var nog min klasskamrat Hanna, svarade praktikanten.
- Jaha, ok, vad heter du då?
- Jag heter Christer.

Det blev lite konstig stämning, men vad faan, jag trodde att Hanna hade grott mustasch under sin sjukskrivning. Och för att försvara mig själv så var Christers tangorabatt jäkligt lik min mosters så hur ska jag kunna se skillnad på kvinna och man dårå?!?!?!

Detta måste om något vara en jäkligt god anledning att införa pronomen "hen",