onsdag 31 december 2008

Q kommer från norrland

I norrland pratar man rätt lustigt ibland. Eftersom Monica inte ville att jag skulle glömma mitt modersmål fick jag en fin kökshandduk med ett lexikon på. Den som kan tyda texten nedan vinner ett fint pris. Låt förslagen strömma in!

"Men tjå de å slut å bäges! Jag ids int syta åt de sirru. De e jävlit euskefeurat när du bängla si här. Sluta pjöller och skvel de vorte bli hoven-droven av allt om du fortsätt. Riktigt klatre. Ta istället harta av doppa och karra å he’n på sörsida borde. Va int så sekig stinta. Gör’t nu. Du ha oätet och kan behöv lite paltkoma. Sätt ire pärstampa också."

tisdag 30 december 2008

Som ni väntat...

... men nu är de här! Bilderna från den omtalade föreställningen med GeishaQ som tappar kuken. Luta er tillbaka och njut en stund av de förföriska fotografierna.

De vältränade dansarna gör entré.

Koreografin är både tekniskt och fysiskt krävande.

Element som kan anses provocerande ingår i rörelsespråket.

Men essensen är ändå människans skörhet.

Här har Qs kuk rykt och ligger och lurpassar längre bak på scen.

Jag försöker diskret plocka upp den.

Tillslut är det bara att inse faktum.
Snoppen vill inte sitta fast.
Bäst att sparka den åt helvete och hoppa för kung och fosterland.



måndag 29 december 2008

Mage av stål

Vaknade i morse och insåg att jag under natten käkat upp min tung-piercing. Kände mig som Emil i Lönneberga som svalde sin femöring.

Min mage mår si så där, kirurgstål är uppenbarligen inte speciellt lättsmält.

söndag 28 december 2008

Lite roar små

En nio timmars bussresa hem till kära Stockholm. Busschauffören inledde resan med att informera oss om att vi inte fick spola ner papperet vid toalettbesök.

- Bara att stoppa i fickan då, suckade Matilda som var gullig nog att genomföra turen tillsammans med mig.

När vi kom till Ö-vik och nya människor hoppade på så berättade chauffören samma sak för de nypåstigna.
- Man får inte stoppa papperet i toaletten, det blir stopp då. Var vänlig kasta allt toalettpapper i papperskorgen intill.
- Se där Mattis, sa jag, du hade fel, man skulle kasta papperet i skräpkorgen.
- Men åh, vad dum jag känner mig, här sitter man med fickorna fulla, sa Matilda uppgivet.

P.S. Det ÄR inte trevligt att höra en man dra snor på volym max under nio timmar instängd i en buss. D.S.

torsdag 25 december 2008

När Q skaffade sig en kille

Det har varit mycket frågor om karlar sedan jag kom till Norrland. Alla är nyfikna på om jag inte funnit min prins ännu, sedan kommer de där hundögonen när man förklarar att det inte finns någon sådan i mitt liv.

Nu har det dock kommit sig som så, att jag ikväll funnit mig en kille. Han är inte bara charmig och söt, han får mig att skratta som en tok. Det är som om han inte får nog av mig, han ska bestämt pussas hela tiden och drar i mig som om han vore besatt. Han frågade mig om vi inte skulle gå upp på mitt rum och jag frågade nyfiket vad vi skulle göra där, då viskade han i mitt öra:
- Vi ska pussas!

Ja, kärleken spirar, och mitt kusinbarn Leon deklarerade betstämt att om två veckor, när han fyller fem, då ska han flytta ihop med mig i Stockholm.

Så gick det till när Q fick sig en sambo.


tisdag 23 december 2008

En sista sång för Q

När vi bilade upp till norrland så fick jag, Emil, Peter och Matilda ett ryck. Vi fick ett infall att vi var tvungna att lyssna på gamla 90-talsdängor. Jag antar att det var minnet av epa-traktorer som gjorde sig påmint. Det blev Dr. Alban, Leila K och George Michael på högsta volym och allsång.

När vi satt och ylade som värst till Haddaways ”Baby don’t hurt me” så slog det mig plötsligt att om vi nu, i detta ögonblick, körde av vägen och dog, så skulle jag alltså bli funnen med en av tidernas sämsta musikstycke skålandes i högtalarna.

Jag bleknade vid tanken på att låten skulle spelas på min begravning med orden:
”Och det sista Q hörde under sitt liv var Haddaways Baby don’t hurt me."

Vilken skam det skulle vara!
Vi bytte genast till Nenas ”99 Luftballons”.



måndag 22 december 2008

Plötsligt blev Q som förbytt och betedde sig som en galning!



Jag åker till Norrland.
Planerar att drabbas av svår lappsjuka och total-freaka.

(P.S. Fan vad het min felväxta vänsterarm är. D.S.)

lördag 20 december 2008

I sökandet efter sig själv och sin identitet

Det här med 118100 är ju banne mig skitkul. Man kan fråga i princip vad som helst och få svar. Ikväll frågade jag "Vem är GeishaQ" och svaret blev följande:

"GeishaQ verkar enligt egen utsaga vara en liten, skitig, blond, snorunge. Men vi tycker att hon verkar vara en väldigt redig typ som tar sig an världen med uppkavlade ärmar. Vi vet inte riktigt vilken tid eller värld hon kommer ifrån, men en sak är säker, och det är att vi alla är lite rädda för henne. Men på ett fint sätt."

Det var väl ett härligt svar? Jag skickade även in mitt yrkesmässiga namn som används av min familj och vänner till vardags. Det svaret bommade däremot ordentligt:

"118100 tror att denna person är en trevlig tjej som gillar blåsväder och pannkaka. Vi tror också att hon är svag för dumlekola."

Say what!?
Men pröva för all del. Jag skrattade gott.

torsdag 18 december 2008

Morgonstund har guld i mun

Imorse träffade jag Kirby från Lipstick Jungle. Han var precis lika het som väntat. Han skulle lära mig att skriva på ett språk jag inte kunde hantera. Vi satt med huvudena tätt samman och han pekade i boken och förklarade. Jag tänkte mest på hans läppar mot mina.

Så händer det som jag bara kunnat drömma om. Kirby stannar plötsligt upp, lägger handen på mitt lår och ser mig djupt i ögonen. Hans läppar närmar sig sakta mina och vi kysser varandra. Hans händer börjar glida över min kropp och kyssen blir allt intensivare.

Det är nu Q blir som en brunstig kossa. Jag är taggad, laddad, på! Nu jäklar ska det bli åka av. Baby, baby, baby! Let’s make some sweet love… Trodde jag ja! Den betan gick inte, för plötsligt vaknade jag av den FÖRBANNADE väckarklockan!!!

*suck* Inte ens i drömmarna får man till det.


tisdag 16 december 2008

Det är inte så lätt att hålla reda på allt

Igår hade vi personalfest på jobbet. Jag ingick i festkommittén och vi hade planerat för en sprakande kväll i huset. En av de aktioner som ingick i vårt schema var att jag, Eva och JD skulle göra en remake på Daniel Lévillés Amour, Acide Et Noix. En föreställning som utförs naket och innehåller koreografi bestående av hopp, vacklande och intimitet. Nedan ser ni en trailer av föreställningen vi skulle rekonstruera.

http://www.concertgebouw.be/popup_video.php?aid=20051

Vi var inte nakna i föreställningen, istället hade vi införskaffat kroppsstrumpor i beige som vi därefter fäst könsorgan på. Min kuk bestod till viss del lurvig päls, men främst av en lång nylonstrumpa som var stoppad och räckte mig ungefär till knäna. Denna unika kroppsdel hade jag sedan fäst på skrevet med hjälp av fästkuddar.

Nu var det dessvärre så att fästkuddarna fungerade föga bra. Min snopp flög därför iväg så fort jag skulle göra ett hopp eller springa över scen. Resultatet blev att Q största delen av framträdandet fick jaga sin petternicklas runt scenen och så diskret som möjligt trycka fast den på plats. Tyvärr var inte dessa manövrer lika diskreta som jag hade hoppats utan fick publiken att tjuta av skratt så fort min penis var på vift.

Senare på kvällen kom min chef fram till mig och sa:
- I love you. It’s not just your fantastic personality, it is your hard work and your great intelligence. As long as I work here, you cannot leave.

Jag vill bestämt hävda att det var mitt fantastiska scenframträdande som uppmanade till den fina recensionen. Det är bäst att jag börjar planera för nästa naken-aktion.

söndag 14 december 2008

Tant Q och Kim på ungdomens bana

Igår kom min älskade Kim till mig för att spendera lördagen i vår anda. Så underbart! Jag har inte träffat henne på säkert ett halvår, så det var väl behövligt med en Kim-boost.

Efter några bärs traskade vi iväg till Ingemars releasefest på Broder Tuck. Det skulle bli black metal för hela slanten och vi kände oss grymt taggade, varpå vi ställde oss längst fram. Man måste ju supporta så gott man kan, och vi ansåg att tanterna gott kunde stå längst framme bland svettiga, headbangande karlar i sitt esse.

Vi tyckte att vi var lite fräna och vi försökte hänga med så gott vi kunde, stampade takt, nickade lite med huvudet och jag försökte mig till och med på att göra djävulstecknet, ångrade mig dock i samma sekund för att jag insåg att jag såg ut som ett fån. Trots detta blev jag faktiskt utsläpad i mitten av folkmassan av Aksel som tyckte vi skulle mosha, det tyckte jag också var en god idé, i en sekund, tills jag kände mig som en jubelidiot och sprang tillbaka till det trygga hörnet.

Här ska tilläggas att coolheten även var påtagbar då jag hade i uppgift att räcka Ingemar sin öl mellan varje låt. Det blev lite av ett hedersuppdrag att sträcka över den till honom när han growlade SAAAAATAAAAN och sedan spärrade ögonen i publiken. När bandet därefter spelade Panteras ”Fucking Hostile” så tyckte tanterna att de hade hittat hem. Vi kunde svängen och var ungdomar på nytt… ja ända till det blev fet-mosh på dansgolvet, nån trillade in i oss så att Q körde tantskriket ”OH”, en hel öl sprutade över mig och Kim, glaset krossades så att splitter flög över min bara rygg och blodet började sipprade fram. Vi blev tvungna att retirera. Kände oss lite skakade efter detta och flydde in på dass…

Nu var vi inte längre säkra på att vi kunde hantera denna coolhet. Vi kände oss lite krigsskadade och när vi sedan fann att vi låst in oss på toa så dog kaxigheten med ens. Jag satt mig på toalocket och skrek, Kim ryckte febrilt i handtaget… som givetvis lossnade, svetten bröt fram, vi skrattade och grät, ropade ut genom nyckelhålet tills dörren plötsligt gav med sig och vi tumlade ut bland alla hårdrockare.

Fy bubblan. Kim ojade sig och sa att lårbenshalsen inte klarade kvällens utmaning, hon ville nog helst krypa in i hennes inköpta matchande träningsoveraller hon och sambon köpt. Hade hon inte bestämt sig för husvagnssemester innan konserten så blev husvagn ett faktum efter kvällens upptåg.

FOTO: Soile Siirtola

fredag 12 december 2008

It's ALIVE!!!

Jag är otroligt tacksam för alla kondoleanser de senaste två dagarna. Folk har ringt, skrivit inlägg, mailat mig, skickat sms och kommit med matformar av olika slag till mitt hem. Näe... Det där sista var ljug. Ingen mat har burits hem till mig, men eftersom de alltid gör så i amerikansk film så ville jag hemskt gärna skiva det.

Men jag ska inte hålla er på halster mer. Det är nämligen så att Späckis kommer att överleva. Hans inälvor gick att åter pressa ner i hans skinn, och om än njuren hamnade på helt fel plats så verkar Späckhuggaren må relativt bra. Nu väntar han bara på att Dr Q ska sy ihop honom. Han har dessutom bett om en hårtransplantion. De sista fjunen rök nämligen under gårdagens trauma och Späckis har alltid haft lite dåligt självförtroende vad gäller hans hårväxt.

Vi andas med andra ord ut. Tackar Allah, Gud, Tor, Shiva och alla andra överjordiska makter för detta mirakel. Det var med en obotlig lycka jag kröp ner bredvid min gröna sambo igår kväll. Slutet gott, allting gott.

torsdag 11 december 2008

Av stoppning är du kommen, och till stoppning skall du åter bli

Det finns dock en man i mitt liv – Späckhuggaren. Det är mitt gosedjur som jag haft sedan jag var sex år gammal och han har funnits vid min sida i vått och torrt om än i skiftande tyger då han blivit söndergosad vid fler än ett tillfälle.

Igår låg jag och samtalade med Späckis för att förbereda honom inför morgondagen. Eftersom jag har haft vinterkräksjukan har jag varit tvungen att tvätta alla sängkläder, handdukar, kläder osv. Nu låg jag och försökte lugnt förklara för Späckis att han också var tvungen att tvättas. Han hatar verkligen detta, dels för att han vant av sig vatten och dels för att det skedde en olycka för några år sedan när Kajsa och Monica lurade in honom i tvättmaskinen och sen torktumlaren.

Han var alltså varnad imorse när jag försiktigt la in honom i min tvättmaskin och långsamt strök Späckis på huvudet för att lugna. Jag sa att allt skulle gå fint, men han tittade ändå på mig skeptiskt med sina knappögon. Han såg vemodig, ledsen och rädd ut så jag valde att gå ut ur badrummet efter att jag slagit på maskinen. Jag klarade inte av att se hans ledsna uppsyn, så jag vände helt enkelt ryggen till.

När jag åter kom in i badrummet fick jag till min förfäran syn på något hemskt! Späckis hade slitits i stycken. Hela hans inälvor var utspridda i tvättmaskinen och skumpade runt i tumlaren. Jag skrek förfärat rakt ut, kastade mig ner på knä och bankade hårt på glasrutan till maskinen. Så satt jag där och såg Späckhuggaren långsamt dö framför mina ögon. Tyna bort till ett inte medan paniken spred sig i min kropp… och inget kunde jag göra, maskinen bara gick runt, runt, runt och jag kunde höra Späckis ta sina sista andetag och jämra sig tyst medan han fick kallsupar och svalde vatten.

Det var med en stor sorg jag gick till jobbet i morse.

onsdag 10 december 2008

It's a sick world

Häromdagen sprang jag på en gammal bekant från norrland. Det blev ett snabbt hejande:
- Näemenheeeeej!
- Hallå, hallå, hur är läget? svarade jag.
- Det är bra, hur är det med dig då? Gift, barn?
- Öhmm… näe ingen karl eller så.
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???

Jag blev smått ställd av den sista frågan. Först och främst för att frågan kändes en aningen oartig när man inte setts på över tio år. Och för det andra för att jag faktiskt inte hade någon aning om att det är något fel på mig för att jag inte är gift eller har barn. Det har liksom aldrig slagit mig. Stupid me!

- Jo, det är så att jag lider av karlus intolerantus syndrom, på engelska även kallad men repulsive disorder. Den ter sig som så att jag plötsligt får kväljningar i karlsällskap, det bryter ut i små sura uppstötningar om männen kommer för nära. Svettningar kan uppstå, jag får en allergisk reaktion som gör att det plötsligt kliar under huden och så får jag svårt att andas. Åkomman uppstod för lite mer än två och ett halvt år sedan när jag hux flux blev dumpad. När exet sedan beslutade sig för att dansa steppdans med stilettskor över min kropp så var sjukdomen ett faktum. Därefter har åkomman hållit sig levande i form av att ständigt spädas på av folks idiotiska ovanor att vara otrogna mot sin respektive, baktala dem och bete sig allmänt vidrigt. Man skulle kunna kalla mig bitter, men jag presenterar mig helst som förnuftig. Sjukdomen ger mig huvudbry och jag tenderar lätt att hitta fel på folk jag träffar, det är så åkomman arbetar, den ger varningssignaler så som ”han kollar på hockey Geisha, du kan räkna med att missa alla schyssta brudserier du älskar” eller ”skrattar han inte lite mystiskt? Orkar du verkligen höra det där skrattet dag ut och dag in” eller varför inte ”hoho, här har du en typisk mansgris, watch out”. Jag förstår att du nu tycker att min sjukdom verkar en aningens ovälkommen, men jag måste säga att det känns helt ok för så länge jag lider av den så kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det mesta resulterar det i julmust och lakrits om veckorna framför en tv-serie jag själv valt och om lördagarna resulterar det i brakfylla… and I love it. Hur är det själv? Antar att du har barn, torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill dig som snarkar som en ångvält om nätterna?

Näe… jag svarade faktiskt inte så… Men det hade varit hemskt fint. Istället blev det:
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
- Ehhhh, jag jobbar…

måndag 8 december 2008

Denna hemska ungdom

På tal om puberteten så vill man ju gärna tro att en skolsyster har tystnadsplikt. Under mellanstadiet lärde jag mig dock att så inte var fallet.

Syster Nancy hade en kontroll av elevernas kroppsutveckling som innebar att nypa en i små tissarna och ställa mystiska frågor. En av frågorna var om man hade fått hår på snippan. Eftersom jag tyckte att jag hade hår över hela kroppen förutom i handflator och fotsulor så svarade jag givetvis ja på denna fråga. Det skulle jag inte ha gjort…

Syster Nancy ringde nämligen hem till min mor och frågade om detta kunde stämma (som jag tidigare nämnt var jag inte den mest utvecklade flickan i klassen). Detta telefonsamtal resluterade i en rabiat morsa som jagade mig runt huset för att få se på min mutta. Hon sprang skrattandes efter mig, tjatade om att få se medan hon försökte slita av mig brallorna. Fy helvetet vad jag fick springa.

När jag äntligen trodde att stormen var över och satt i godan ro på dass så slog morsan till på nytt. Tog mig så att säga med byxorna nere. Det var ju bara att erkänna att någe hår på musen fanns dessvärre inte. Därefter utvecklade jag ett dolt hat mot syster Nancy och började sprida elaka rykten om henne.

torsdag 4 december 2008

Coolhet del 3

Under mellanstadiet var även puberteten väldigt cool.

Vi hade sexualundervisning när vi gick i femman och då informerades vi om att det skulle placeras ett såkallat ”krispaket” i materialrummet på skolan. Krispaketet bestod närmare bestämt av bindor size megafeta blöjor som skulle finnas tillhands om någon fick mens.

Nu var det ju knappast så att jag skulle få min menstruation under mellanstadiet, vi kan uttrycka det som Erik A gjorde när vi gick i femman:
”Geisha och Monica har så små pattar att de snart kommer att växa ut genom ryggen på dem”. Det vill säga… vi var inte särskilt tidigt utvecklade när det kom till den kvinnliga kroppen och dess blomning.

Men även om vi inte tillhörde de tidigt blomstrande flickorna så blev inte krispaketet mindre spektakulärt, så när ryktet gick om att Pia i vår klass smugit runt i materialrummet blev det fart på oss alla - inte minst mig och Monica. Vi försedde oss genast med varsin blöja á la Atena Super Plus Extra för inkontinenta sjuttioåringar. Vårt argument för att få använda dessa unika bindor var att man faktiskt kunde få SKIMYCKET flytningar.

Nu vill jag bara meddela alla unga flickor… om man har så mycket flytningar så att det krävs blöja för att hålla dem borta, då bör man snarare besöka en doktor istället för skolans materialrum.


måndag 1 december 2008

Coolhet del 2

Ett år efter rökincidenten var coolhet något helt annat. Jag och Monica gick i sexan och var så att säga disco-tokiga. Disco var det bästa som fanns, det var magiskt, och vi såg alltid fram emot nästa discokväll.

Det krävdes stor planering och jag och Monica var såna där idiotiska flickor som hittade på egna danser som vi sedan skulle briljera med under discot.

Kvällen jag minns som mest var aftonen som krävt stora förberedelser. Vi hade varit på stan och köpt likadana byxor – utsvängda kalsongbrallor som liksom sköt upp i skrevet och bildade en camel toe. Assnyggt tyckte vi! Till detta hade vi köpt likadana gråa tröjor som vi skulle dekorera.

Dekoreringen bestod av tygfärg som vi skrev med över tröjorna. Snorgrön, orange, blå och gul var färgerna och över hela jumpern hade vi skrivit ord som ”boys”, ”music” och ”dance”. Självklart tyckte vi att vi var hur balla som helst. Det tyckte nog alla andra också, för vi gick i sexan och var på så sätt trendsättare för skolan.

Men hur jävla coola var vi egentligen? Två idiotiska småbarn som ägnade sig åt att klä sig likadant och sedan utföra något vi tyckte var rave. Vårt intensiva raveande gick främst ut på att dansa rakt in i en grupp fyror så de flög åt både höger och vänster. Om Monica lyckades sparka nån av glinen under dansen så blev det en high five.

Näe, jag var inget snällt barn, har heller aldrig påstått detta. Men jag var övertygad om att mina kläder var balla i varje fall.