tisdag 29 april 2008

Paranoia.

Somliga dagar känns det som att alla stirrar på en. Det är en otroligt obehaglig känsla och jag blir alltid lika illa till mods.

Idag när jag traskade hem från jobbet, gömd bakom ett par solglasögon och skabbig som få, så var det precis en sån dag. Det första jag gör dagar som dessa är att kolla gylfen, det går på ren automatik då jag är en sån klant att jag lika väl kunnat glömt att dra upp den.

Eftersom den såg uppdragen ut fortsatte jag kontrollen för att titta om jag tagit på mig tröjan avigt eller om sladdertissen flugit ut. Vidare oroade jag mig för snorkråkor som kanske sökt sig upp längst kinderna och nu kunde ligga som en härlig gulgrön massa runt fejset på mig. När kinderna var tillsedda så började tankarna rusa. Vad gjorde jag på jobbet? Kan jag ha fått nåt svart streck i pannan? Har något dummat sig och fäst en lapp på mig? Eller är det kanske helt enkelt så att jag är med i The Trueman Show?

När en man kollade så konstigt på mig att han vred nacken ur led så insåg jag att det var dags att börja springa hem. Uppenbarligen hade spetälskan tagit fart och min näsa var troligtvis på väg att trilla av. Alternativt hade en böldpest hastigt fått fäste i mitt ansikte.

Men när jag med andan i halsen kom in till hisspegeln så satt både näsa och öron kvar, håret stod inte på ända och det var ingen unge som skitit mig i ansiktet. Det enda jag kunde finna var att jag fått en liten, liten fläck på brallan och det hoppas jag inte är värt att stirra sig blind på.

Kontentan blir alltså att jag är med i The Trueman Show.

måndag 28 april 2008

Ett kärt återseende

I helgen ska jag gå på bröllop. Det är min käre far som äntligen ska ta steget med sin sambo. Vigseln förrättas på Hotell Vännäs och jag kan inte annat än känna en spänning inför ett återseende med ortens gästhem.

Sist jag var där förvånades Robin till den grad att han var tvungen att ta upp kameran och filma de medelålders män och kvinnor som besatt dansade till ett cover-band som lirade Sommartider. Han förbluffades över den bredd på åldrar som trängdes i lokalen och att samtliga betalade inträde för att se bandet Riff-Raff-Ruff.

Min syster har också gjort ett återbesök på hotellet då hon och Perra trashade ett åttioårskalas. Man kan säga att de hade lite väl mycket innanför västen. Men vem vet… kanske trodde födelsedagsbarnet att de stod för underhållningen.

Hur som helst… Nu blir det alltså äktenskap.



Lockande?

söndag 27 april 2008

En spelman

Ni vet killen som står och spelar munspel utanför Åhléns… Nå, alla i Stockholm vet i varje fall… jag kan förklara för er andra:

Varje dag står en alkoholist/hemlös på Drottninggatan och spelar på sitt munspel - detta med en radio hårt tryckt mot sitt ena öra. Han försöker spela med i musiken med det låter mest som in och utandningar i hans harmonika. När han spelar så står han bredbent och slänger med hela kroppen från sida till sida och gör detta med ihopknipna ögon och med en sån inlevelse att varje turist vänder sig om och pekar. När han har fått ihop tillräckligt med stålar genom sitt musicerande, så ilar han iväg till systemet och köper sig bärs.

Hur som helst… Igår när jag kom gåendes så såg jag med ens att allas vår spelman fått nya, fina kläder och var försedd med ett plommonstop. Han hade dessutom fått sig en ny, väldigt modern radio som gör att man hör musiken han försöker spela med till. Med andra ord erfar man hur jävla tondöv denna man måste vara. Jag kan inte bestämma mig om detta är gott eller illa för hans affärsverksamhet. Men han diggar lika intensivt och håller igång från morgon till kväll.

Lite längre bort på min promenad sprang jag på två fullvuxna män som stod ute och rökte -iförda teletubbie-dräkter. Ibland bara gillar jag människor.

fredag 25 april 2008

Nyfiken i en strut tittar in.

På min arbetsplats så har vi möten och dylikt i samma utrymme som vi äter och fikar. Detta kan resultera i att vissa avdelningar råkar springa in med kaffe-tankar medan andra ska hålla möte. Som ni kanske förstår så kan det inte snackas om väder och mat när viktiga saker som belysning ska diskuteras på ett sammanträde.

Men våra briljanta tekniker har löst problemet. De använder helt sonika små partyhattar när de sitter i sammanträde. Detta signalerar således till övriga avdelningar att ett möte pågår och att de därför inte få störas.

Det ser otroligt fånigt ut när det sitter cirkus femton tekniker runt bordet med beslutsamma miner - alla iförda glittrande strutar på huvudet. De har dock vant sig vid detta fenomen och verkar därför inte reflektera över att konferensens ordförande i själva verket sitter med en dumstrut på skallen.

torsdag 24 april 2008

Jag är fantomen

Ja, jag är faktiskt Fantomen. Det var Kimman som sa’t.

Hon sa det när vi hade skönhetskväll hemma hos henne. Jag skulle vaxa bikinilinjen och hon satt uppkrupen på toalettstolen med spänd förväntan. Kimman tittade nyfiket på då jag skulle förvanska stackars muttan och hon skrattade rått medan jag skrek ut min smärta i hennes badrum. Ibland gjorde hon små utrop: ”Heja heja! You can do it! Du är Fantomen!”

Och även fast jag aldrig burit en randig kalsong eller bott i en grotta så kändes Fantomen så jävla rätt. Vid varje drag/slit/riv så skrek jag för kung och fosterland att jag, jag är Fantomen.

Detta har stannat kvar hos mig som en liten inneboende schizofreni, så när jag skulle pierca bröstvårtan och damen med kanylen frågade om jag var nervös, så svarade jag nonchalant ”Det är lugnt – jag är Fantomen.”

tisdag 22 april 2008

Kräsna morsan

Fick en kommentar av min moster Aina på mitt inlägg För att klargöra!

"Du behöver inte skaffa barn alls :) Men du förstår väl att vi vill kolla statusen på efterbliven-slipover-typen. Inget är gott nog åt vår älskade VBoCMM! ;)"

Detta må vara sant för hennes del, men morsan... Morsan hon verkar föga kräsen när det kommer till mina livspartners. I samtal med henne om vilken typ hon helst skulle vilja se mig ihop med så fick jag svaret: "Nja, det spelar inte så stor roll. Bara det inte är Robin." Så sparsmakad är min mor, men hon skyndade sig tillägga: "Och ingen med så där många tatueringar och piercingar som din kompis Tommie, för då tror man att de har nåt fel. Det måste ju vara nåt konstigt om man vill se ut sådär." Med andra ord kan jag ju nästan vraka och välja som jag vill. Vad synd att jag inte vill.

Har jag förresten berättat att detta är samma moder som försökte gifta bort syrran på självaste dopparedagen? Vi var ute på krogen och svängde våra lurviga och redan då kämpade hon aktivt för att få killarna runt bordet att uppmärksamma min syster. Systern bestämde sig således för att i fortsättningen byta ut alla mammans öl till lättöl. Detta hindrade dock inte vår kära mor. I svarttaxin på väg hem den natten bearbetade hon chauffören och försökte dessutom muta honom med smörgåstårta. När han inte ville följa med in och fika klockan fyra på natten så bestämde sig mamman helt sonika för att skicka med honom en bit i ett glasspaket. Vad glad han måste ha blivit – snygg brud OCH smörgåstårta.

måndag 21 april 2008

Somliga straffar Idomin direkt.

Kom hem och fann en härlig räkning från CSN på 9000 spänn. Gud så roligt tänkte jag och funderade på hur studielånet på 7000 skulle täcka en sådan räkning. Det löser sig tänkte Q och tänkte på sitt kreditkort... tills Erik upplyste mig om att vi måste flytta sista juli.

Livet ser toppen ut. Bostadslös, arbetslös och bankrutt. Tjoho!

Jag skyller allt på idominsalvan.

För att klargöra!

Kan vi reda ut det här en gång för alla?

Jag vet inte hur lite man har att göra i Umeå-trakterna vid den här tiden på året, men det verkar som om intresset för Slipover-killen har stigit åt skyarna. Morsan tar emot samtal från min älskade moster och min farsas tjej angående den ”nya killen” som dykt upp i min bilddagbok. Vem är denne figur? Har Q träffat någon? Han har ju bar överkropp… etc.

Här händer dock något lustigt. Jag har sagt till min mor att denne Slipover-kille tycks vara efterbliven och att jag inte vill träffa honom överhuvudtaget. TROTS DETTA har hon fått det hela till ”Nja, det är väl inget just nu, men det kan kanske bli i framtiden.”

JAG VILL DEMENTERA!!! Jag intresserar mig inte för efterblivna killar, har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Hur i hela fridens dagar kan hon få mina kväljningar och suckanden i telefonen till ”… det kanske kan bli i framtiden.”

Pappa ringde idag och frågade om jag skulle ta med mig Slipover-killen på hans bröllop. Jösses Amalia! Kan inte en stackars tös få bli full någon gång och göra misstag utan att man därefter måste skaffa barn med misstaget i fråga?

PS. Slipovers är det fulaste jag vet. DS.

Idomin

Jag har ett sår på läppen. För att råda bot på detta så plockade jag imorse med mig idominsalvan till jobbet. Men vänta nu… idominsalva… får man använda det på läpparna om man är de tjugo fyllda?

Det var med skam i kroppen jag gick med vita läppar till jobbet. Kände mig som en av de där medelålders med leopardtajts. Detta eftersom fjortisarna numer har gjort vita läppar till deras grej. Vita läppar matchat med svart-klumpiga ögonfransar i ett nylle täckt av alldeles för mörkt och tjockt puder. Jag oroade mig över att min läpp-reparation skulle uppfattas som en åldersnoja eller kanske som ren sinnesförvirring.

Men det dröjde inte länge innan jag blev på gott humör igen. Det slog mig nämligen att idominsalva var något man som barn hade i röven då man skulle ta tempen, och nu… nu är det en modefluga på högstadiet. Tänka sig hur det kan bli.

lördag 19 april 2008

Sick shit!

Jag är sjuk, så igår kom jag på den briljanta idén att jag skulle kurera mig själv – med tigerbalsam på näsa och bihålor. Det var mindre skönt. Kan jämföras med den gången jag lagade mat med piri-piri.

Då stod jag och delade de små torkade rackarna med fingrarna för att sedan studsa in i duschen för en snabbtvätt. När jag kom till de nedre regionerna så brände det till rätt fint. Det kändes ungefär som om någon galning kastat batterisyra på stackars muttan. Detta svidande gick heller inte över i första taget.

Ingemar tyckte jag skulle doppa musen i filmjölk. Det tyckte jag lät oerhört kinky - så jag avstod.

fredag 18 april 2008

My Guys

Jag önskar att killarna kunde anamma sin kvinnliga sida, sitta lugnt med mig en kväll, dricka te, fnittra och tala om deras svampinfektioner. Efter det skulle vi ha kuddkrig - i underkläderna såklart. Allt detta medan Stefan står på sidan och iakttar oss med en avocadomask i ansiktet. Han vill inte röra på sig så mycket, för han har mensvärk.

Johanna:
Nichole:
Steffani:

onsdag 16 april 2008

Genialiska gener

Mina gener är inte de bästa. Inte nog med att man bara växte halvvägs på längden så blev man försedd med härliga rynkor på halsen också. Men det mest fantastiska måste vara denna ansiktsbehåring. Då snackar jag inte om nån mustasch eller skäggväxt. Nej inte alls, det är snarare som om ögonbrynen och hårfästet vill växa samman med varandra. Som om de har inlett ett förhållande och ständigt strävar efter att få komma nära. Därför kan det hända, de gånger när jag vill göra min riktigt fin och någon ringer och frågar vad jag gör, att de får svaret:
"Nja, du vet, rakar pannan."

tisdag 15 april 2008

Pinup-fotografering

I söndags så lekte vi loss lite här hemma och körde en pinup-fotografering. Det var ett jäkla tjat från killarna att jag skulle svanka. För en stackars ex-dansare faller sådana rörelser sig knappast naturligt så det slutade med att de slog mig gul och blå för att jag skulle göra som de ville.

Före:





Efter:


Stackars, stackars Q.
Men jag ler lika gott för det.

måndag 14 april 2008

Kukar for the people

Jag har fått en önskan om att jag ska skriva om kukar. För att glädja Satans Crew och Sparris har jag därför funderat på vad som sägas kan om detta. Då jag saknar egen utrustning av detta slag så har jag tyvärr inte så mycket erfarenhet.

Förvisso drömde jag en natt att jag blev försedd med kuk. Jag upptäckte den när jag var på ett badhus och skulle gå på toaletten. När jag drog ner min laxrosa baddräkt så var den bara där - en ful liten korv som skiftade i lila. Den var den smaklösaste snopp jag någonsin skådat och jag kände ett visst motbjudande till min nya kroppsattiralj. Vad gör man i en sån situation liksom? Jag drog i den för att se om den om möjligt kunde bli lite längre.

När jag var barn så var jag övertygad om att jag hade snopp, fast en liten som liksom var där inne. Snoppen visade sig dock vara fullkomligt oduglig vid toalettbesök. Tapeten blev blöt och mamma blev sur.

Annars kan jag säga som Maria sa häromdagen.
”Pungar, de är allt bra lustiga, de liksom bara hänger där och dinglar.”

En ryslig vän

Att se skräckfilm med Ingemar är som att agera som självmordskandidat. Lyckas han inte skrämma vettet ur en med sina illtjut eller tvärkast så kan han åtminstone vrida ens arm ur led.

Igår skulle vi se Rec och Ingemar satt bakom mig för att utdela obligatorisk massage. Dessvärre knådade han min nacke precis när han blev skrämd vilket resulterade i två händer runt min hals och ett saftigt tag. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i tryckmassage på halsmandlarna.

söndag 13 april 2008

Q is a slut!

Ikväll innan jag skulle rycka in på scenen så stod jag utanför jobbet och samtalade med en kollega. Då jag var väldigt ängslig inför den intervju som hägrade så började jag stampa med klackarna i marken för att skaka loss nervositeten.
Kollegan: Åh, kan du steppa?
Jag: Nej för fan! Jag hoppar loss rampfebern.
Kollegan: Jaha, men… det var bara det att du såg ut att vara så lätt på foten.

Hmmm… Det kan ju tolkas fritt.

lördag 12 april 2008

Ordinarie msn-konversation

GeishaQ säger:
wöööööhööööö
Matilda säger:
jotack bra...själv då
GeishaQ säger:
bööööhöööö
Matilda säger:
ah, som vanligt
GeishaQ säger:
*insug med mun*
Matilda säger:
jag förstår
det stavas sshjooouuup
GeishaQ säger:
aha. du kan nästan allt du mattis.

End of discussion.

Ett slag för Lina Neidestam

Lycka är att se en bra dansföreställning, promenera hem efteråt med en koffeinfri latte i handen, tjuvröka och ha Ryan Adams i lurarna. Komma hem och finna lyan tom på folk och en ny Nemi-tidning på golvet.

Det allra bästa med Nemi just nu är Lina Neidestams serie - Zelda som fått utrymme i tidningen. Den smäller högt!

fredag 11 april 2008

Rena rama barnleken

Det är lustiga lekar barn ägnar sig åt. När jag var barn brukade jag spela död, när jag inte gjorde det så lekte jag "knulla". När man lekte "knulla" så höll man till i dockvrån och där knullade jag och Kimman skiten ur Tedda och BP. Ja... fast med kläderna på då.

Killarna låg helt sonika på varsin säng varpå jag och Kim la oss som två stela pinnar ovanpå. Resterande barn satt på ett bord och tog tid. Nu var det ju knappast så att nån kunde klockan och än mindre bar på ett armbandsur, men de stirrade stint på armleden och ropade till när det var dags för byte.

När man låg på BP var man alltid lite sur, för både jag och Kimman var hemligt förälskade i Tedda. Så där låg man spänd och bara väntade på bytet så man åter kunde agera pinne på underbart söta Ted.

Ja sanna mina ord... det var tider det.

torsdag 10 april 2008

A free woman

Igår när jag skulle laga till lite käk så slängde jag på en skiva som sig bör vid matlagning. Kvällen till ära spelades Aretha Franklin och jag började belåtet hacka tomater och dylikt. Jag fann mig mycket snart, till tonerna av ”Natural Women”, svänga på höfterna fram och tillbaka. Lite så där svalt diggande när man står och vajar på stället. Det dröjde dock inte länge förrän höftrullningarna började eskalera till ett vulgärt juckande.

Låtarna fortsatte och fötterna gled framåt och bakåt på köksgolvet. När Aretha klämde i med ”Think” så började fröken i fråga använda kniven som mikrofon och ylade för kung och fosterland. Jag hade plötsligt förvandlats till en av alla de tjejer som ska föreställa fria, starka kvinnor i amerikanska filmer. Jag var klyschan Bridget Jones eller någon liknande karaktär, ni vet en sån lite crazy brud. Det här är inget beteende jag är stolt över, men det gick banne mig inte att hejda. Jag vill till och med ådra mig att minnas några snurrar.

Precis när ”Respect” drog igång så ringde telefonen. Eftersom det var syrran så svarade jag som man bör göra.
“OH! WHAT YOU WANT! BABY I GOT!”
Syrran: Va?
“WHAT YOU NEED! DO YOU KNOW I GOT IT?”
Syrran: Jag hör inte vad du säger.
“ALL I’M ASKING IS FOR A LITTLE RESPECT WHEN YOU COME HOME!”
Syrran: *någon typ av suck och mumlande*
(Jag klämde således i från tårna)
“HEY BABY JUST A LITTLE BIT WHEN YOU COME HOME!!!”
Syrran: Jahaaaaaaaaa, du sjunger?

Fan! Ska det ta hela jävla låten innan någon hör att jag sjunger? Hur illa kan det låta egentligen?



P.S. Om jag nu är Bridget så hoppas jag att jag slipper ligga med Hugh Grant och Colin Firth - för de är skitäckliga. D.S.

onsdag 9 april 2008

Trrrrtrrrrrtrrrrrtrrrrr

Syrran ringde idag och var på ett ypperligt gott humör. Munnen gick som en kulspruta på damen. Trrrtrrr… normativitet… trrrtrrrtrrr… mansrollen… trrrrtrrrtrrr… familjeförhållanden… (om ni undrar vad trrrtrrrtrrr är så är det precis så som en kulspruta låter).

Emellanåt hörde man en gurglande unge som uppenbarligen hängde i en bärsele på systers mage. Bebin lät som en rostig kaffebryggare var gång syrran lutade sig framåt för att bädda sängen. Hon fortsatte att prata. ”… jagskaabsolutakrivaenuppsatsomdethärhurmårdu?förrestenpratadejagmedpappaidag…”

Ok… ska vi backa lite? Vad hände med den där frågan ”Hur mår du?”.

”Jo tack! Jag vaknade imorse uppenbart smittad av en nära väns hormonella rubbningar. Detta eftersom jag började lipa morgonen till ära bara på grund av ett mail där någon sa ifrån på skarpen. Dessutom kliar det något förfärligt i röven men eftersom jag är försedd med ett så väldigt tjusigt kontor med stora fönster som ger utsikt både ned på gatan och ut i foajén så vågar jag inte klia med risk för att någon ska se. Därför sitter jag här och hoppar på stolen, ibland sitter jag på armstödet, andra gånger på skrivbordet men lik förbannat slutar det inte att kittla.”

Missförstå mig rätt, diskussionen är viktig och intressant, men inte när man sitter på gullfiber.


tisdag 8 april 2008

Den som gapar efter stycket dreglar oftast jävligt mycket

Jag fann till min förtjusning att kompaniet SU-EN hade lämnat efter sig en stor, härlig prinsesstårta till alla oss i personalen. Den var gigantisk till storlek och så grön och fin att jag med entusiasm greppade tag om tårtspaden för att skära mig en bit. Men ack och ve den som frestas på så vis kan lätt glömma bort sina käkmuskler och framförallt det salivflöde som bildas i munnen då man tittar på godsaker. Till mitt förtret såg jag hur en stor droppe saliv lämnade min mun och föll handlöst ner mot den vackra tårtan som all personal skulle äta av. Den landade på t:et i Tack och jag försökte febrilt att torka bort det och förstörde således den tjusiga text som beprydde tårtan. Jag var tvungen att erkänna mitt hänsynslösa beteende för mina fikande kollegor och gjorde så med skam i kroppen.

Jeppe tröstade dock och sa att han ändå ollat tårtan så det gjorde inte så mycket.


Sagan om dassepapperet (en verklighetsbaserad historia)

Det var en gång en teater som visade modern dans. Inom dessa fyra väggar så arbetade en skara tekniker så hårt och flitigt var dag. De var en lycklig hop och skrattade dag som natt. Det enda problemet dessa tekniker hade var att de en dag uppmärksammade att alla toaletter i huset, utom deras egna, var försedda med mjukt dassepapper. Deras egna toaletter var utrustade med det hårdaste papper, likt sandpapper mot deras arma rövar. De undrade hur och varför? Vad an denna orättvisa?

De frågade därför försiktigt husets städare som försåg dem med detta ohyggliga dassepapper. Men städaren skrattade ont och fortsatte att förse dem med samma hårda papper som fick dem att gråta blod på dass om dagar och kvällar.

En dag berättade de stackars teknikerna om deras situation för teaterns producent. Producenten var en mycket tapper och förstående man som nickade sympatiskt när de berättade om deras toalettsituation. Den tappre producenten sa genast att han minsann skulle pröva deras dass och gick med bestämda steg mot klosetten för att utföra en nummer två. Efter detta bekräftade han att teknikerna talat sanning, att torka sig i röven med sådant material var outhärdigt och sådana oförrätter kunde inte fortsätta på teatern. Han skulle ögonblickligen tala med den elaka städaren. Och hör och häpna allt sedan dess har alla dass på teatern försetts med det mjukaste papper.

Och så levde teknikerna och deras rumpor lyckliga i alla sina dagar.

måndag 7 april 2008

GeishaQ skjuter skarpt

I morse satt jag som vanligt med teknikerna för att avnjuta en kopp te innan dagsverke. När de samtalade om saker som knappast angår mig så satt jag på mitt håll och filurade. Dvs sög på snusen, skrattade åt en fånig grej jag sett på väg till jobbet och sträckte på mig så att kroppen skulle vakna till liv. Men attans! Då hände det! Knapphelvete på braxan flög åt helvete! Det small till ordentligt så samtliga kollegor tittade frågande på mig. Jojo, nu ska man inte ens kunna andas som man vill. Detta resulterade såklart i att jag fick gå med byxorna öppna hela dagen. Var gång jag skulle böja mig framåt för att söka reda på något i arkivet så visade jag således en härlig stjärtskåra.

När jag kom hem för att laga mat så stod jag med två alternativ, det var fullkornspasta eller vanlig pasta. Jag funderade lite på knapp-incidenten och tänkte att man kanske boooorde vara nyttig. Men sen tänkte jag på Blondinbella och hennes GI-metod - valet blev så väldigt enkelt då. Det är klart jag tog den vita pastan bara för att absolut inte någonstans ådra mig några av Bellas fasoner. Det kändes mer rätt också... för alla som känner mig vet att jag lever på karameller och glass.

Igår blev det glassfrukost och godislunch, det är härligt att vara vuxen och kunna göra precis som man vill.

Sms-konversation

Stefan: Buhu. Vad görs.
Jag: Jag ligger i sängen och orkar mig inte upp.
Stefan: Jag med. Fan tänkte du skulle hit på film och pizza.
Jag: Jösses. Hade varit fint men ligger i armarna på en karl. Och när jag är bakis känns Hornstull långt borta.
Stefan: Haha, med vem då?
Jag: Slipover-killen.
Stefan: Ännu mer haha. Fast nästan lite mer muhaha.

Jag åberopar tillfällig sinnesförvirring som härletts ur de shot som jag, Råttan, Robin och Jenny satt i oss föregående kväll. Det där talesättet "när alkoholen går in går vettet ur" verkar ha satt sin prägel på damen.

söndag 6 april 2008

Förresten...

Jag kom på att jag heller inte är en så bra förebild - med tanke på hur jag mår idag.

För övrigt så snubblade en tjej med höga klackar ned för trappen på Bröderna Olsson igår. Det var sannerligen roligt. Kimman skulle ha gråtit av skratt, skadeglad som hon är. Själv försökte jag visa mig vara en god medmänniska och frågade om det gick bra. Men helt uppriktigt gjorde jag det nog mest för att uppmärksamma henne om att ALLA på stället såg hennes makabra vurpa. Mohahahahaha!!!

Idag är man mest trött...

lördag 5 april 2008

Ett nytt försök!

Jag har försökt förr och nu gör jag det igen - försöker skriva en blogg.

Det var efter en våldsam kväljning imorse som jag bestämde mig, att det var dax, tid nu, för att påbörja bloggen på nytt. Kräkreflexen uppstod ur upptäckten av Blondinbellas skrivande. För er som inte känner till denna människa (läs flicksnärta) så är det en muf-aktiv tonåring som uppenbarligen tjänar miljoner på något så dumt som att omskriva självhäftande gele-bh:ar.

Jag anser därför att det är hög tid att sätta ner foten och rätta till denna skeva bild som Bella dragit över oss blondiner. För om det här ska vara de unga tjejernas förebild så vill jag inte vara med längre. Vi måste alla försöka dra vårt strå till stacken och motverka Blondinbellas högerpolitiska åsikter och smygreklam som går ut till våra unga, oförstörda, stackars, stackars tonåringar.

Upp till kamp!