torsdag 25 november 2010

Dagens sanning

Min pojkvän har gått på lambada-kurs.
Det är på riktigt!

måndag 22 november 2010

Puppy Love

Jag följer Kära Elsas exempel och berättar om min första kärlek. Det är visst sånt man ska göra som bloggerska, enligt regler som Elsan har hittat.

Första kärleken var Ted Nilsson, idag är han brandman, då hade han synthtofs och mockasiner. Men lika kär var jag för det...

Jag var inte ensam om att vara djupt förälskad i Teddan, det var vi alla på dagis Torpet. Eftersom vi alla var så hiskeligt kära så blev det liksom en lång svans med brudar som jagade honom när vi lekte pussleken. Jag minns att jag tyckte att han var oförskämt snabb i benen.

På eftermiddagarna lekte vi knulla med kläderna på, och jag minns besvikelsen över att måsta ligga som en pinne på BP istället för på Tedda. Kimman hånlog alltid så nöjt när hon pinnade sig på Ted och svartsjukan växte i min arma kropp.

En dag tog jag mig mod och frågade den förbjudna frågan när vi stod och tvättade händerna innan lunchen:
- Får jag chans på dig? undrade jag och såg Ted Nilsson djupt i ögonen.
- Vad är chans? frågade han nyfiket.
- Jag vet inte, men min storasyster säger att man ska säga så när man är kär i någon.

Och än i dag har jag inte fått något svar, för inte visste jag väl att man skulle få ett ja eller nej och att det skulle innebära något. Allt jag visste var att man sa så, för det hade storasyster sagt, och hennes ord var ju uppenbarligen lag.

söndag 21 november 2010

Dessert anyone?

Ikväll hade jag en tema-middag i Papua Nya Guineas style. Matilda var så vänlig och tog med sig snacks att äta efter middagen.

I Papua Nya Guinea blev det förbjudet att käka människa på 50-talet, men vi unnade oss lite ändå...

torsdag 18 november 2010

Ladies night in

Ikväll är jag flickan med bea-sås på linnet. Jag är bruden i långkalfjonger som studsar runt lägenheten och skriker "XOXO Gossip Girl".

Jag har brudkväll med mig själv. Började kvällen med kakor, följde upp med ostbollar med must och har nu gått in på tredje fasen - popcorn. Glassen väntar tålmodigt i frysen.

Det är något väldigt befriande med att vara med sig själv, man behöver liksom inte lägga locket på. Här finns ingen som höjer på ögonbrynet när det blir spontantdans eller varnar om att jag ska bli illamående av allt godisätande. Här är det jag och Queen B i en förenad sensation. När jag blir stor ska jag också sceama och ha en polsk betjänt som matar ankor med bröd.

Men för nu ska jag bara vara flickan med bea-sås på linnet. Jag ska vara precis som jag vill och precis mig själv, för det är ingen som ser... Bara grannarna med full insyn till mina spastiska ryck till dance-moves.

Åsså lite smör för att toppa pop cornen.

torsdag 11 november 2010

Fejden med fejjan

Facebook som fenomen är mycket stimulerande och nyttigt både på fritiden och i jobbet. Men jag har märkt att somliga allergier drabbat mig efter vissa besök. Jag ska ge några enkla exempel:

* Varför måste folk ha foto på sin kladdiga bebis istället för sitt eget nylle så fort de skaffat barn? Om en Maria Johansson addar mig och det enda som stirrar tillbaka på mig i profilbilden är en skrynklig unge så måtte väl personen i fråga fatta att jag inte har en susning om vem som kan tänkas vilja bli vän med mig.

* Överlag borde alla uppdateringar om hur stor deras gravida mage blivit vecka för vecka förbjudas. Och då menar jag förbjudas med stort F, så att det är straffskott på den som gör det. Jag skulle tycka att det var tusen gånger mer intressant att se någons mage växa på grund av kakätande eller gräddrickande istället för av gravida skäl. Det säger väl sig själv att magen kommer att bli större? Eller?

* Par som sitter i samma lägenhet och skriver till varandra. Vad fan är det för fel på folk? Det är ju lika förståndigt som att gräla på sms. Bara ännu äckligare.

* Par som snuttigullar sig var enda eviga dag i evighet. Statusrader som måste övertyga hela omvärlden om att de är det lyckligaste paret som någonsin existerat och att livet sannerligen är en dans på rosor. Ja, det är till och med små fjärilar som flyger ur röven på dem när de skiter. Så jävla underbart är livet.

* Eller vad sägs om menlösa statusuppdateringar. Åh, det finns så många. Men låt mig ta nåt exempel: "Äter en macka". Jahaaaaaaa, fan vad kul. Vad kan det tänkas vara på mackan? Är det en ostskiva månne? Eller har du festat till det med en skinkskiva? Värst är väl folk som klickar "Like" på en sådan statusrad.

* Mitt värsta är tjejer som skriver på facebook så fort deras pojkvän råkat ställt sig vid spisen och lagat middag en gång det halvåret. Och så får karlsloken beröm för skiten! Jag har ALDRIG sett dessa personers pojkvänner skriva att de fått mat på bordet när de kommit hem. Och tur är väl det, så slipper jag läsa samma statusrad dag efter dag efter dag.

Ok... nu ska jag sluta bitcha. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Imorgon får jag mens. Hejdå.

tisdag 9 november 2010

Barnvakt

I kväll var jag barnvakt till mina systerdöttrar Noam och Noi. Det gick ju bra... fram till magen vred sig dubbel av smärta och jag fick diarré-attack.

Olyckligt nog hade jag precis ställt fram fingerfärgen till Noam och knäppt fast Noi i selen på magen. Och det var med ungen på magen jag damp ner på toaletten under skri och stånk. Den närmsta kvarten fick minstingen spendera i badrummet medan moster kissade ur stjärten. Ungen kommer ha bestående men av de ljudeffekter och odörer jag bjöd på.

Medan jag satt fast med arslet i toan så passade storasyster på att leka med fingerfärgen. Vi kan säga som så... att när jag fått ordning på missödet på dass så hade jag plötsligt en blå/grön systerdotter som dessutom hade "målat hela världen lilla mamma".

Jag tänker vänta ungefär hela livet tills jag skaffar barn.

måndag 8 november 2010

Det var en gång

När mor min var i Stockholm senast så skulle hon läsa en bok för sitt barnbarn. Noam sprang iväg och hittade en engelsk bok som mormor kunde läsa för henne, och morsan satt igång. Läste för kung och fosterland med inlevelse och känsla. Hela boken läste hon på sin finaste engelska med Noam tätt intill sig.

När morsan läst färdigt tog Noam boken under armen och sprang till sin far för att upplysa honom om att "mormor inte kan läsa".

Så mycket för mammas engelskakunskaper.

måndag 1 november 2010

De har setts tre gånger och nu vet hon!

Idag sa min systerdotter Noam att hon inte ville åka till Moster Q! När syrran frågade varför så berättade Noam att... "Andreas är där". Dumdumdumdumdidumdumdiddum (skräckinjagande musik följt av en knarrande dörr).

När syster försäkrat för Noam att den fasansfulle Andreas inte var hemma hos mig så gick det vägen att komma över, men med en diskussion som följde:
- Tycker inte du om Andreas?
- Nej!
- Men han är väl snäll?
- Nej!

Väl hemma hos mig stod Noam och stirrade, pekandes på sängen varpå hon upplyste oss med en darrande röst att "där brukar Andreas ligga... och läsa sagor". Kalla kårar gick längst våra ryggar. Hon hävdade bestämt att han även bodde i min lägenhet, när vi berättade att så inte var fallet så pekade hon in i grannens lya och sa att Andreas bodde där istället. Det är som om jag inte kommer undan hans ondska. Noam känner att den bor här. Onskan, syndigheten och illviljan.

Jag har en övertro på att barn kan se folks inre och undrar således vad det är Noam har fått korn på hos min pojkvän. Kanske ser hon inneboende aliens eller en satanistisk läggning? Kanske är det så enkelt att hon förfasas över hans oförmåga att planera eller outtröttliga anlag att retas. Vad mig angår så vill jag veta snarast, med risk för att kila stadigt med kirurgen ur Human Centipede, vill jag helst veta nu!