Med foten i klaveret

Idag trampade jag i det där så kallade klaveret. Ja, man kan ju inte alltid se vart man sätter fötterna.

Det var vid lunch och det var en praktikant och så var det jag då. Jag var osäker på om jag hade träffat praktikanten förr och man vill ju inte vara otrevligt och inte hälsa. Å andra sidan vill man ju inte hälsa på någon två gånger och på så sätt låta dem tro att de inte gjort något intryck.

Min osäkerhet bottnade sig i att jag tidigare träffat en praktikant som jag med all säkerhet hälsat på men som blivit sjuk och sedan varit borta i flera veckor. Men den praktikantens utseende hade tynat bort ur mitt minne och nu satt jag med soppa i truten och försökte febrilt att erinra mig om hur dess ansikte såg ut. Till slut gav jag upp och frågade helt sonika om det månne var så att detta var samma praktikant som jag tidigare hälsat på och som varit sjuk.

- Nej, det var nog min klasskamrat Hanna, svarade praktikanten.
- Jaha, ok, vad heter du då?
- Jag heter Christer.

Det blev lite konstig stämning, men vad faan, jag trodde att Hanna hade grott mustasch under sin sjukskrivning. Och för att försvara mig själv så var Christers tangorabatt jäkligt lik min mosters så hur ska jag kunna se skillnad på kvinna och man dårå?!?!?!

Detta måste om något vara en jäkligt god anledning att införa pronomen "hen", 

Prinsessan Q

Igår var jag på kalas. Eller... Jag var på "för-kalas" för när man är moster så måste man visst komma två timmar innan utsatt kalastid för att hjälpa till med barnen. Då serveras inte tårta, utan müsli med mjölk och inte får man nån fiskdamm heller trots rykten på facebook. Men jag klagar inte. Nej, nej, inte det minsta. Jag klagar inte ens när jag ska leka prinsessa med barnen och mot min vilja blir utsedd till att vara Askungen. Sen blir jag informerad om att Askungen måste städa medan Anastaaaaasia får leka. Jaha, minsann. Kul! Kul att man fick komma på kalas.

Nästa gång min lya behöver städas så ska jag bjuda in Noam på kalas och tvinga henne vara Askungen och då får vi se hur jävla kul hon tycker att sin rosa prinsessklänning är.

Car Wash

Så här var det inte alls när jag var på Statoils biltvätt, å andra sidan kanske man skulle tipsa dem att införa det.

Vart tog självförtroendet vägen?

På senaste tiden har jag tappat mitt självförtroende fullständigt, och jag har inte en susning om varför.

Det är som om mitt ansikte löpt amok. Jag kollar mig i spegeln på morgonen och möter blicken av en påse skridskor. Frågar mig själv vad som hände och försöker febrilt klämma finnarna på hakan samtidigt som jag försöker kamma luggen för min veckiga panna.

När jag och Matilda skulle gå på klubb i lördags så var det med dunder och brak, till jag såg alla andra människor och kände mig som en paket gräddfil vars bäst före datum var förra våren. Jag kände mig både klumpig och sur-doftande. Och inte blev det bättre av att jag var pruttig i magen och råkade släppa mig varje gång jag skulle sjunga med i låtarna med inlevelse.

Det har gått så långt att jag var tvungen att radera en filmad födelsedagshälsning som jag skulle skicka till min systerdotters 4-årsdag. Efter att ha tittat på mitt osminkade nylle i videon konstaterade jag nämligen att filmmaterialet hade god potential att förstöra hennes bild av sin moster. Jag ville inte riskera att minnet av mitt ansikte konsekvent skulle hemsöka henne upp i övre tonåren, strax innan en frivillig lobotomering för att bli av med minnesbilderna.

Värst var ändå när jag häromdagen var på friskis & svettis och skulle ta ett danspass. Mitt i tränandet så kommer ett move där vi ska stå på diagonalen och göra små juckande/sexiga rörelser med höften. Jag hade svårt att fatta galoppen och svårare blev det när jag fick syn på mig själv i spegeln och insåg att jag gestaltade en trumpen banan. Jag kunde inte förmå mig att låta bli att skratta var gång jag såg mig i spegeln, jag var så jäkla ful att jag kiknade av skratt. På väg hem byttes skrattet ut av tårar då banan-looken etsat sig fast på näthinnan.

Om mitt bäst före datum nu passerat, vad betyder då detta? Andreas vågar inte ens dricka mjölken som gick ut under gårdagen.

Duktighet ger belöning

För er som inte vet så är jag kokobalu, i medicinska termer heter det att jag har paniksyndrom med agorafobi. När man är kokobalu så måste man gå i kbt-behandling och om man går på kbt-behandling så får man hemläxor i form av att göra saker man fasar.

För en människa som inte lider av agorafobi skulle läxan låta ungefär så här: "Stoppa in handen i dörrgaveln och stäng därefter dörren. Det är inte farligt. Det gör bara ont. Men räds ej, smärtan kan bara vara i max en timma, sen är handen bortdomnad av smärta, alternativt har den trillat av."  Ibland känner jag mig tveksam till de metoder som kbt hyllar.

Den här veckan så ska jag exempelvis åka pendeltåg till Flemmingsberg. Min psykolog påstår att man säkert kan hitta på något skoj där - kolla på deras fina bibliotek till exempel. Detta förslag får mig att tvivla än mer på min psykologs förmåga att bedöma vad som är ett bedrägligt liv. Jag googlade därför Huddinge kommuns kulturliv och insåg att det mest tilltalande i de trakterna är... ett tvätteri-museum. Och ungefär lika berikande har det senaste årens helgaktiviteter varit. Jag är ganska trött på hemläxor kan man säga.  

På grund av att jag tycker att det är så tråkigt med mina tilldelade uppgifter och eftersom de tar upp en stor del av min fritid så har jag börjat kombinera mitt kbt-tränande med mitt sociala liv. Något som uppskattas så däääär av mina vänner. Av mystiska anledningar är de inte överförtjusta av att sitta och åka tunnelbana kors och tvärs över stan, inte heller anser de sig stimulerade av att sitta vid kajen och tajma båtars färd med stoppur. Det är väl förvisso inte jag heller speciellt road av, men det är ju bra mycket trevligare när man gör urtrista saker tillsammans med någon. Då vet man ju att man inte är själv i eländet och det är ju lite glädjande.

Idag har jag åkt till både Flemmingsberg och Sollentuna och eftersom jag haft så tråkigt planerar jag att väga upp det tristiga med kuligt. Jajemänsan. Tant Q ska svänga sina lurviga, och det var inte igår. Ett par flaskor vin, ett stycke Mattis och sen Klubb Natten - ska det va, så ska det vara fylla till power ballader. Jag har redan börjat öva på att sjunga "I will always love you" med min finaste stämma.

Skitpappa

Pappa Kurre med fru har varit på besök och lånat min lägenhet över en natt. Själv sov jag hos Andreas så de skulle få lite egentid (men framför allt för att jag skulle få sovmorgon dagen därpå).

När jag och Andreas återvände till min lägenhet så konstaterade Andreas att det luktade skit på toaletten. Med tanke på att far inte vistats i lyan på säkert sju timmar så trodde jag inte på Andreas utsaga - men mycket riktigt -  den bekanta doften av pappa-bajs härjade nu i mitt badrum. Lukten kom som en fläkt av barndom emot mig.

"Impossible!", var min första tanke, "ingen kan skita så illa att stanken håller i sig en halvdag inne på dass". Men sen dök ett minne upp i mitt huvud. Jag kom att tänka på myten om den bedragna frun som pular in räkskal i sin exmans gardinstång för att skapa en outhärdig stank. Hur mannen febrilt söker efter källan till stanken, men aldrig finner den.

Försynt sneglade jag på stången som duschdraperiet hängde från. "Kunde pappa möjligtvis tryckt in korvarna... Nä, han skulle väl aldrig... Han kan inte ha gjort det... Eller?"

Enligt mina beräkningar skulle säkert minst tre bajjakorvar rymmas i denna stång.

Ärlighet varar längst... eller inte.

Idag har jag lärt mig att man inte ska säga till en florist att buketten de gör är ful. Än mindre ska man säga att blommorna snarare påminner om en buske än ett blomsterarrangemang. Ty gör man det så ökar de uppenbarligen priset med 100kr extra än överenskommet. Taskigt tycker jag. Det är inte mitt fel att de hävdar att de inte kan sälja utslagna blommor. Jag hävdar att man inte kan ge bort en bukett kvistar och tro att personen i fråga ska ha tillräcklig fantasi för att lista ut hur knippan kommer se ut om några dagar.

Men det får man visst inte säga utan att bli rånad till på köpet.