Vart tog självförtroendet vägen?

På senaste tiden har jag tappat mitt självförtroende fullständigt, och jag har inte en susning om varför.

Det är som om mitt ansikte löpt amok. Jag kollar mig i spegeln på morgonen och möter blicken av en påse skridskor. Frågar mig själv vad som hände och försöker febrilt klämma finnarna på hakan samtidigt som jag försöker kamma luggen för min veckiga panna.

När jag och Matilda skulle gå på klubb i lördags så var det med dunder och brak, till jag såg alla andra människor och kände mig som en paket gräddfil vars bäst före datum var förra våren. Jag kände mig både klumpig och sur-doftande. Och inte blev det bättre av att jag var pruttig i magen och råkade släppa mig varje gång jag skulle sjunga med i låtarna med inlevelse.

Det har gått så långt att jag var tvungen att radera en filmad födelsedagshälsning som jag skulle skicka till min systerdotters 4-årsdag. Efter att ha tittat på mitt osminkade nylle i videon konstaterade jag nämligen att filmmaterialet hade god potential att förstöra hennes bild av sin moster. Jag ville inte riskera att minnet av mitt ansikte konsekvent skulle hemsöka henne upp i övre tonåren, strax innan en frivillig lobotomering för att bli av med minnesbilderna.

Värst var ändå när jag häromdagen var på friskis & svettis och skulle ta ett danspass. Mitt i tränandet så kommer ett move där vi ska stå på diagonalen och göra små juckande/sexiga rörelser med höften. Jag hade svårt att fatta galoppen och svårare blev det när jag fick syn på mig själv i spegeln och insåg att jag gestaltade en trumpen banan. Jag kunde inte förmå mig att låta bli att skratta var gång jag såg mig i spegeln, jag var så jäkla ful att jag kiknade av skratt. På väg hem byttes skrattet ut av tårar då banan-looken etsat sig fast på näthinnan.

Om mitt bäst före datum nu passerat, vad betyder då detta? Andreas vågar inte ens dricka mjölken som gick ut under gårdagen.