onsdag 31 december 2008

Q kommer från norrland

I norrland pratar man rätt lustigt ibland. Eftersom Monica inte ville att jag skulle glömma mitt modersmål fick jag en fin kökshandduk med ett lexikon på. Den som kan tyda texten nedan vinner ett fint pris. Låt förslagen strömma in!

"Men tjå de å slut å bäges! Jag ids int syta åt de sirru. De e jävlit euskefeurat när du bängla si här. Sluta pjöller och skvel de vorte bli hoven-droven av allt om du fortsätt. Riktigt klatre. Ta istället harta av doppa och karra å he’n på sörsida borde. Va int så sekig stinta. Gör’t nu. Du ha oätet och kan behöv lite paltkoma. Sätt ire pärstampa också."

tisdag 30 december 2008

Som ni väntat...

... men nu är de här! Bilderna från den omtalade föreställningen med GeishaQ som tappar kuken. Luta er tillbaka och njut en stund av de förföriska fotografierna.

De vältränade dansarna gör entré.

Koreografin är både tekniskt och fysiskt krävande.

Element som kan anses provocerande ingår i rörelsespråket.

Men essensen är ändå människans skörhet.

Här har Qs kuk rykt och ligger och lurpassar längre bak på scen.

Jag försöker diskret plocka upp den.

Tillslut är det bara att inse faktum.
Snoppen vill inte sitta fast.
Bäst att sparka den åt helvete och hoppa för kung och fosterland.



måndag 29 december 2008

Mage av stål

Vaknade i morse och insåg att jag under natten käkat upp min tung-piercing. Kände mig som Emil i Lönneberga som svalde sin femöring.

Min mage mår si så där, kirurgstål är uppenbarligen inte speciellt lättsmält.

söndag 28 december 2008

Lite roar små

En nio timmars bussresa hem till kära Stockholm. Busschauffören inledde resan med att informera oss om att vi inte fick spola ner papperet vid toalettbesök.

- Bara att stoppa i fickan då, suckade Matilda som var gullig nog att genomföra turen tillsammans med mig.

När vi kom till Ö-vik och nya människor hoppade på så berättade chauffören samma sak för de nypåstigna.
- Man får inte stoppa papperet i toaletten, det blir stopp då. Var vänlig kasta allt toalettpapper i papperskorgen intill.
- Se där Mattis, sa jag, du hade fel, man skulle kasta papperet i skräpkorgen.
- Men åh, vad dum jag känner mig, här sitter man med fickorna fulla, sa Matilda uppgivet.

P.S. Det ÄR inte trevligt att höra en man dra snor på volym max under nio timmar instängd i en buss. D.S.

torsdag 25 december 2008

När Q skaffade sig en kille

Det har varit mycket frågor om karlar sedan jag kom till Norrland. Alla är nyfikna på om jag inte funnit min prins ännu, sedan kommer de där hundögonen när man förklarar att det inte finns någon sådan i mitt liv.

Nu har det dock kommit sig som så, att jag ikväll funnit mig en kille. Han är inte bara charmig och söt, han får mig att skratta som en tok. Det är som om han inte får nog av mig, han ska bestämt pussas hela tiden och drar i mig som om han vore besatt. Han frågade mig om vi inte skulle gå upp på mitt rum och jag frågade nyfiket vad vi skulle göra där, då viskade han i mitt öra:
- Vi ska pussas!

Ja, kärleken spirar, och mitt kusinbarn Leon deklarerade betstämt att om två veckor, när han fyller fem, då ska han flytta ihop med mig i Stockholm.

Så gick det till när Q fick sig en sambo.


tisdag 23 december 2008

En sista sång för Q

När vi bilade upp till norrland så fick jag, Emil, Peter och Matilda ett ryck. Vi fick ett infall att vi var tvungna att lyssna på gamla 90-talsdängor. Jag antar att det var minnet av epa-traktorer som gjorde sig påmint. Det blev Dr. Alban, Leila K och George Michael på högsta volym och allsång.

När vi satt och ylade som värst till Haddaways ”Baby don’t hurt me” så slog det mig plötsligt att om vi nu, i detta ögonblick, körde av vägen och dog, så skulle jag alltså bli funnen med en av tidernas sämsta musikstycke skålandes i högtalarna.

Jag bleknade vid tanken på att låten skulle spelas på min begravning med orden:
”Och det sista Q hörde under sitt liv var Haddaways Baby don’t hurt me."

Vilken skam det skulle vara!
Vi bytte genast till Nenas ”99 Luftballons”.



måndag 22 december 2008

Plötsligt blev Q som förbytt och betedde sig som en galning!



Jag åker till Norrland.
Planerar att drabbas av svår lappsjuka och total-freaka.

(P.S. Fan vad het min felväxta vänsterarm är. D.S.)

lördag 20 december 2008

I sökandet efter sig själv och sin identitet

Det här med 118100 är ju banne mig skitkul. Man kan fråga i princip vad som helst och få svar. Ikväll frågade jag "Vem är GeishaQ" och svaret blev följande:

"GeishaQ verkar enligt egen utsaga vara en liten, skitig, blond, snorunge. Men vi tycker att hon verkar vara en väldigt redig typ som tar sig an världen med uppkavlade ärmar. Vi vet inte riktigt vilken tid eller värld hon kommer ifrån, men en sak är säker, och det är att vi alla är lite rädda för henne. Men på ett fint sätt."

Det var väl ett härligt svar? Jag skickade även in mitt yrkesmässiga namn som används av min familj och vänner till vardags. Det svaret bommade däremot ordentligt:

"118100 tror att denna person är en trevlig tjej som gillar blåsväder och pannkaka. Vi tror också att hon är svag för dumlekola."

Say what!?
Men pröva för all del. Jag skrattade gott.

torsdag 18 december 2008

Morgonstund har guld i mun

Imorse träffade jag Kirby från Lipstick Jungle. Han var precis lika het som väntat. Han skulle lära mig att skriva på ett språk jag inte kunde hantera. Vi satt med huvudena tätt samman och han pekade i boken och förklarade. Jag tänkte mest på hans läppar mot mina.

Så händer det som jag bara kunnat drömma om. Kirby stannar plötsligt upp, lägger handen på mitt lår och ser mig djupt i ögonen. Hans läppar närmar sig sakta mina och vi kysser varandra. Hans händer börjar glida över min kropp och kyssen blir allt intensivare.

Det är nu Q blir som en brunstig kossa. Jag är taggad, laddad, på! Nu jäklar ska det bli åka av. Baby, baby, baby! Let’s make some sweet love… Trodde jag ja! Den betan gick inte, för plötsligt vaknade jag av den FÖRBANNADE väckarklockan!!!

*suck* Inte ens i drömmarna får man till det.


tisdag 16 december 2008

Det är inte så lätt att hålla reda på allt

Igår hade vi personalfest på jobbet. Jag ingick i festkommittén och vi hade planerat för en sprakande kväll i huset. En av de aktioner som ingick i vårt schema var att jag, Eva och JD skulle göra en remake på Daniel Lévillés Amour, Acide Et Noix. En föreställning som utförs naket och innehåller koreografi bestående av hopp, vacklande och intimitet. Nedan ser ni en trailer av föreställningen vi skulle rekonstruera.

http://www.concertgebouw.be/popup_video.php?aid=20051

Vi var inte nakna i föreställningen, istället hade vi införskaffat kroppsstrumpor i beige som vi därefter fäst könsorgan på. Min kuk bestod till viss del lurvig päls, men främst av en lång nylonstrumpa som var stoppad och räckte mig ungefär till knäna. Denna unika kroppsdel hade jag sedan fäst på skrevet med hjälp av fästkuddar.

Nu var det dessvärre så att fästkuddarna fungerade föga bra. Min snopp flög därför iväg så fort jag skulle göra ett hopp eller springa över scen. Resultatet blev att Q största delen av framträdandet fick jaga sin petternicklas runt scenen och så diskret som möjligt trycka fast den på plats. Tyvärr var inte dessa manövrer lika diskreta som jag hade hoppats utan fick publiken att tjuta av skratt så fort min penis var på vift.

Senare på kvällen kom min chef fram till mig och sa:
- I love you. It’s not just your fantastic personality, it is your hard work and your great intelligence. As long as I work here, you cannot leave.

Jag vill bestämt hävda att det var mitt fantastiska scenframträdande som uppmanade till den fina recensionen. Det är bäst att jag börjar planera för nästa naken-aktion.

söndag 14 december 2008

Tant Q och Kim på ungdomens bana

Igår kom min älskade Kim till mig för att spendera lördagen i vår anda. Så underbart! Jag har inte träffat henne på säkert ett halvår, så det var väl behövligt med en Kim-boost.

Efter några bärs traskade vi iväg till Ingemars releasefest på Broder Tuck. Det skulle bli black metal för hela slanten och vi kände oss grymt taggade, varpå vi ställde oss längst fram. Man måste ju supporta så gott man kan, och vi ansåg att tanterna gott kunde stå längst framme bland svettiga, headbangande karlar i sitt esse.

Vi tyckte att vi var lite fräna och vi försökte hänga med så gott vi kunde, stampade takt, nickade lite med huvudet och jag försökte mig till och med på att göra djävulstecknet, ångrade mig dock i samma sekund för att jag insåg att jag såg ut som ett fån. Trots detta blev jag faktiskt utsläpad i mitten av folkmassan av Aksel som tyckte vi skulle mosha, det tyckte jag också var en god idé, i en sekund, tills jag kände mig som en jubelidiot och sprang tillbaka till det trygga hörnet.

Här ska tilläggas att coolheten även var påtagbar då jag hade i uppgift att räcka Ingemar sin öl mellan varje låt. Det blev lite av ett hedersuppdrag att sträcka över den till honom när han growlade SAAAAATAAAAN och sedan spärrade ögonen i publiken. När bandet därefter spelade Panteras ”Fucking Hostile” så tyckte tanterna att de hade hittat hem. Vi kunde svängen och var ungdomar på nytt… ja ända till det blev fet-mosh på dansgolvet, nån trillade in i oss så att Q körde tantskriket ”OH”, en hel öl sprutade över mig och Kim, glaset krossades så att splitter flög över min bara rygg och blodet började sipprade fram. Vi blev tvungna att retirera. Kände oss lite skakade efter detta och flydde in på dass…

Nu var vi inte längre säkra på att vi kunde hantera denna coolhet. Vi kände oss lite krigsskadade och när vi sedan fann att vi låst in oss på toa så dog kaxigheten med ens. Jag satt mig på toalocket och skrek, Kim ryckte febrilt i handtaget… som givetvis lossnade, svetten bröt fram, vi skrattade och grät, ropade ut genom nyckelhålet tills dörren plötsligt gav med sig och vi tumlade ut bland alla hårdrockare.

Fy bubblan. Kim ojade sig och sa att lårbenshalsen inte klarade kvällens utmaning, hon ville nog helst krypa in i hennes inköpta matchande träningsoveraller hon och sambon köpt. Hade hon inte bestämt sig för husvagnssemester innan konserten så blev husvagn ett faktum efter kvällens upptåg.

FOTO: Soile Siirtola

fredag 12 december 2008

It's ALIVE!!!

Jag är otroligt tacksam för alla kondoleanser de senaste två dagarna. Folk har ringt, skrivit inlägg, mailat mig, skickat sms och kommit med matformar av olika slag till mitt hem. Näe... Det där sista var ljug. Ingen mat har burits hem till mig, men eftersom de alltid gör så i amerikansk film så ville jag hemskt gärna skiva det.

Men jag ska inte hålla er på halster mer. Det är nämligen så att Späckis kommer att överleva. Hans inälvor gick att åter pressa ner i hans skinn, och om än njuren hamnade på helt fel plats så verkar Späckhuggaren må relativt bra. Nu väntar han bara på att Dr Q ska sy ihop honom. Han har dessutom bett om en hårtransplantion. De sista fjunen rök nämligen under gårdagens trauma och Späckis har alltid haft lite dåligt självförtroende vad gäller hans hårväxt.

Vi andas med andra ord ut. Tackar Allah, Gud, Tor, Shiva och alla andra överjordiska makter för detta mirakel. Det var med en obotlig lycka jag kröp ner bredvid min gröna sambo igår kväll. Slutet gott, allting gott.

torsdag 11 december 2008

Av stoppning är du kommen, och till stoppning skall du åter bli

Det finns dock en man i mitt liv – Späckhuggaren. Det är mitt gosedjur som jag haft sedan jag var sex år gammal och han har funnits vid min sida i vått och torrt om än i skiftande tyger då han blivit söndergosad vid fler än ett tillfälle.

Igår låg jag och samtalade med Späckis för att förbereda honom inför morgondagen. Eftersom jag har haft vinterkräksjukan har jag varit tvungen att tvätta alla sängkläder, handdukar, kläder osv. Nu låg jag och försökte lugnt förklara för Späckis att han också var tvungen att tvättas. Han hatar verkligen detta, dels för att han vant av sig vatten och dels för att det skedde en olycka för några år sedan när Kajsa och Monica lurade in honom i tvättmaskinen och sen torktumlaren.

Han var alltså varnad imorse när jag försiktigt la in honom i min tvättmaskin och långsamt strök Späckis på huvudet för att lugna. Jag sa att allt skulle gå fint, men han tittade ändå på mig skeptiskt med sina knappögon. Han såg vemodig, ledsen och rädd ut så jag valde att gå ut ur badrummet efter att jag slagit på maskinen. Jag klarade inte av att se hans ledsna uppsyn, så jag vände helt enkelt ryggen till.

När jag åter kom in i badrummet fick jag till min förfäran syn på något hemskt! Späckis hade slitits i stycken. Hela hans inälvor var utspridda i tvättmaskinen och skumpade runt i tumlaren. Jag skrek förfärat rakt ut, kastade mig ner på knä och bankade hårt på glasrutan till maskinen. Så satt jag där och såg Späckhuggaren långsamt dö framför mina ögon. Tyna bort till ett inte medan paniken spred sig i min kropp… och inget kunde jag göra, maskinen bara gick runt, runt, runt och jag kunde höra Späckis ta sina sista andetag och jämra sig tyst medan han fick kallsupar och svalde vatten.

Det var med en stor sorg jag gick till jobbet i morse.

onsdag 10 december 2008

It's a sick world

Häromdagen sprang jag på en gammal bekant från norrland. Det blev ett snabbt hejande:
- Näemenheeeeej!
- Hallå, hallå, hur är läget? svarade jag.
- Det är bra, hur är det med dig då? Gift, barn?
- Öhmm… näe ingen karl eller så.
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???

Jag blev smått ställd av den sista frågan. Först och främst för att frågan kändes en aningen oartig när man inte setts på över tio år. Och för det andra för att jag faktiskt inte hade någon aning om att det är något fel på mig för att jag inte är gift eller har barn. Det har liksom aldrig slagit mig. Stupid me!

- Jo, det är så att jag lider av karlus intolerantus syndrom, på engelska även kallad men repulsive disorder. Den ter sig som så att jag plötsligt får kväljningar i karlsällskap, det bryter ut i små sura uppstötningar om männen kommer för nära. Svettningar kan uppstå, jag får en allergisk reaktion som gör att det plötsligt kliar under huden och så får jag svårt att andas. Åkomman uppstod för lite mer än två och ett halvt år sedan när jag hux flux blev dumpad. När exet sedan beslutade sig för att dansa steppdans med stilettskor över min kropp så var sjukdomen ett faktum. Därefter har åkomman hållit sig levande i form av att ständigt spädas på av folks idiotiska ovanor att vara otrogna mot sin respektive, baktala dem och bete sig allmänt vidrigt. Man skulle kunna kalla mig bitter, men jag presenterar mig helst som förnuftig. Sjukdomen ger mig huvudbry och jag tenderar lätt att hitta fel på folk jag träffar, det är så åkomman arbetar, den ger varningssignaler så som ”han kollar på hockey Geisha, du kan räkna med att missa alla schyssta brudserier du älskar” eller ”skrattar han inte lite mystiskt? Orkar du verkligen höra det där skrattet dag ut och dag in” eller varför inte ”hoho, här har du en typisk mansgris, watch out”. Jag förstår att du nu tycker att min sjukdom verkar en aningens ovälkommen, men jag måste säga att det känns helt ok för så länge jag lider av den så kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det mesta resulterar det i julmust och lakrits om veckorna framför en tv-serie jag själv valt och om lördagarna resulterar det i brakfylla… and I love it. Hur är det själv? Antar att du har barn, torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill dig som snarkar som en ångvält om nätterna?

Näe… jag svarade faktiskt inte så… Men det hade varit hemskt fint. Istället blev det:
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
- Ehhhh, jag jobbar…

måndag 8 december 2008

Denna hemska ungdom

På tal om puberteten så vill man ju gärna tro att en skolsyster har tystnadsplikt. Under mellanstadiet lärde jag mig dock att så inte var fallet.

Syster Nancy hade en kontroll av elevernas kroppsutveckling som innebar att nypa en i små tissarna och ställa mystiska frågor. En av frågorna var om man hade fått hår på snippan. Eftersom jag tyckte att jag hade hår över hela kroppen förutom i handflator och fotsulor så svarade jag givetvis ja på denna fråga. Det skulle jag inte ha gjort…

Syster Nancy ringde nämligen hem till min mor och frågade om detta kunde stämma (som jag tidigare nämnt var jag inte den mest utvecklade flickan i klassen). Detta telefonsamtal resluterade i en rabiat morsa som jagade mig runt huset för att få se på min mutta. Hon sprang skrattandes efter mig, tjatade om att få se medan hon försökte slita av mig brallorna. Fy helvetet vad jag fick springa.

När jag äntligen trodde att stormen var över och satt i godan ro på dass så slog morsan till på nytt. Tog mig så att säga med byxorna nere. Det var ju bara att erkänna att någe hår på musen fanns dessvärre inte. Därefter utvecklade jag ett dolt hat mot syster Nancy och började sprida elaka rykten om henne.

torsdag 4 december 2008

Coolhet del 3

Under mellanstadiet var även puberteten väldigt cool.

Vi hade sexualundervisning när vi gick i femman och då informerades vi om att det skulle placeras ett såkallat ”krispaket” i materialrummet på skolan. Krispaketet bestod närmare bestämt av bindor size megafeta blöjor som skulle finnas tillhands om någon fick mens.

Nu var det ju knappast så att jag skulle få min menstruation under mellanstadiet, vi kan uttrycka det som Erik A gjorde när vi gick i femman:
”Geisha och Monica har så små pattar att de snart kommer att växa ut genom ryggen på dem”. Det vill säga… vi var inte särskilt tidigt utvecklade när det kom till den kvinnliga kroppen och dess blomning.

Men även om vi inte tillhörde de tidigt blomstrande flickorna så blev inte krispaketet mindre spektakulärt, så när ryktet gick om att Pia i vår klass smugit runt i materialrummet blev det fart på oss alla - inte minst mig och Monica. Vi försedde oss genast med varsin blöja á la Atena Super Plus Extra för inkontinenta sjuttioåringar. Vårt argument för att få använda dessa unika bindor var att man faktiskt kunde få SKIMYCKET flytningar.

Nu vill jag bara meddela alla unga flickor… om man har så mycket flytningar så att det krävs blöja för att hålla dem borta, då bör man snarare besöka en doktor istället för skolans materialrum.


måndag 1 december 2008

Coolhet del 2

Ett år efter rökincidenten var coolhet något helt annat. Jag och Monica gick i sexan och var så att säga disco-tokiga. Disco var det bästa som fanns, det var magiskt, och vi såg alltid fram emot nästa discokväll.

Det krävdes stor planering och jag och Monica var såna där idiotiska flickor som hittade på egna danser som vi sedan skulle briljera med under discot.

Kvällen jag minns som mest var aftonen som krävt stora förberedelser. Vi hade varit på stan och köpt likadana byxor – utsvängda kalsongbrallor som liksom sköt upp i skrevet och bildade en camel toe. Assnyggt tyckte vi! Till detta hade vi köpt likadana gråa tröjor som vi skulle dekorera.

Dekoreringen bestod av tygfärg som vi skrev med över tröjorna. Snorgrön, orange, blå och gul var färgerna och över hela jumpern hade vi skrivit ord som ”boys”, ”music” och ”dance”. Självklart tyckte vi att vi var hur balla som helst. Det tyckte nog alla andra också, för vi gick i sexan och var på så sätt trendsättare för skolan.

Men hur jävla coola var vi egentligen? Två idiotiska småbarn som ägnade sig åt att klä sig likadant och sedan utföra något vi tyckte var rave. Vårt intensiva raveande gick främst ut på att dansa rakt in i en grupp fyror så de flög åt både höger och vänster. Om Monica lyckades sparka nån av glinen under dansen så blev det en high five.

Näe, jag var inget snällt barn, har heller aldrig påstått detta. Men jag var övertygad om att mina kläder var balla i varje fall.

torsdag 27 november 2008

Coolt

Det är lustigt hur coolhet kan förändras över åren. De flesta som följt min blogg vet att jag idag anser att min coolhets-handske är bland det ballaste som finns. Det har dock inte alltid varit så. Som barn hade jag helt andra preferenser.

Jag tror att jag gick i femman. Jag, Elin J och Hortell hade köpt vårt första ciggpaket som skulle förbrukas under en kväll. Vi såg till att röka dem lite här och var, i klätterställningen, på gungan, i sandlådan och bakom gymnastiksalen på vår skola. När vi stod där bakom husknuten på idrottshallen så släppte Elin J plötsligt sin cigarett, den föll till marken varvid hon trampade på den för att fimpa glöden med sin sula.
- Hur coolt såg inte det där ut då? frågade hon oss.
Jag nickade långsamt, släppte min cigg på samma sätt och gnuggade fimpen ordentligt mot asfalten med mina svarta boots för att sedan utbrista:
- Mmm… men fatta med boots då?


onsdag 26 november 2008

Vid närmare eftertanke... nej tack.

Jag hittade en sida på internet som avslöjar hur jag och Emils blivande barn kommer att se ut. Nedan kan ni se lilla Nemi och Mio.


Med hänvisning till ovanstående bilder så anser jag att jag har goda grunder att avstå från idén om att jag och Emil ska ha barn.

Ungjävlarna ser ju ut som om de är plockade ur en tysk reklamfilm och jag klarar knappt av att titta på lilla Mio utan att få psykopatvarningsklockor ringandes i öronen på mig. När snorungarna skulle passa bättre i en Lambi-reklam än i min famn så är det bäst att passa. Så om nån vill ha Wherters Orginal-kids så har jag två till övers. Varsågod!

tisdag 25 november 2008

Ge ungdomarna en flaska brännvin innan idrotten tar dem

Idag är det synd om tant Q. Jag slutar aldrig förvånas över att man ska straffas för att man har varit duktig och tränat.

Jag har under hela dagen stapplat runt som Clintan på kontoret. En annan liknelse är att jag knatat runt som min mammas kille Perra på fyllan – för han går alltid som om han bajsat på sig lite när han fått whiskey innanför västen. Jag vet inte vad det är som gör det. Han bara går så.

Men jag får skylla mig själv, Josef insisterade på att vi skulle träna med bollarna, men med risk för att ytterligare en gång känna mig som en heroinpåverkad sjökossa så gick jag, Anna och Carina ihop i en pakt och röstade ner Josefs förslag. Vi envisades med att det skulle tränas yoga och idag önskar jag inget hellre än att få krama en av de gigantiska pilatesbollarna. Jag hatar att erkänna att Josef hade rätt… bollarna var ett bättre förslag, men säg då för all del inte detta till honom. Han blir så jäkla kaxig när han får rätt.


söndag 23 november 2008

Bättre råg i ryggen än säd i ballen

Efter några öl löser jag banne mig världsproblem. I helgen har jag inte bara skaffat mig en spermadonator utan även en far som frivilligt skulle kunna dela vårdnaden med mig.

Ibland är lösningarna så enkla att man inte ser dem trots att de är rakt framför näsan. Så igår när jag och Emil satt och diskuterade heteronormativitet och ungar så var det plötsligt så självklart att det var vi som skulle skaffa barn ihop. Smartare framtidslösning fanns inte.

Här har jag oroat mig i onödan över att min framtida donator skulle vara ful och puckad utan min vetskap, detta för att man inte träffar donatorer som skänkt sina soldater till spermabanker. Men Emil vet jag med all säkerhet inte bara är smart och rolig utan även en väldans stilig karl. Min framtida avkomma kommer med andra ord att vara en fantastisk varelse som jag dock slipper varannan vecka, och på så vis får jag avnjuta ensamheten trots att jag har barn. Det är vad jag kallar äta kakan och ha den kvar.

Damn I’m good!


Och snälla ni... Ta mig inte på orden.

fredag 21 november 2008

Inviting the butcher

Pappa och Lena är på besök i helgen och för en stund sedan drog de iväg för att underhållas på Cirkus. Jag passade därför på att renbädda sängen åt dem.

När jag står där och tråcklar med täcket för att få det att ligga ordentligt i påslakanet så glimtar något i ögonvrån. Jag kikar dit tvärt, stannar upp, tänker att jag måste ha sett fel, funderar lite och böjer mig sedan ned över pappa och Lenas resväska som ligger öppen på mitt sovrumsgolv.

Där ligger en gigantisk KÖTTKNIV! ”Vad i helvete”, tänker jag och plockar upp den. En halvmeters köttkniv bär man ju inte runt så där varje dag och framför mig ser jag en uppstyckad Geisha som farsan försöker spola ner i toaletten.

Tillsammans med morakniven, tången och alla skruvmejslar han har dragit med sig hit, så ser jag fram emot en natt i tortyrens tecken.

Innan pappa drog så frågade han som hastigast om jag skulle vara vaken när de kom hem, jag sa att jag inte visste, att det berodde på när de kommer tillbaka. Men HAH, den betan kommer inte jag att gå på. Jag ska banne mig sova med ena ögat öppet i natt. Här ska inte få roas med prygel och slaktande.

tisdag 18 november 2008

Beach 2009 = tandlös

På jobbet tränar vi pilates. Det är typ som yoga, fast man tränar styrka och juckar desto mer i luften. Ibland använder man sig av gigantiska bollar… och som jag hatar dessa förbannade bollar.

Jag kan inte kalla mig fet, men i samspel med dessa bollar så påminner jag om en heroinpåverkad sjöko. Bollen flyger än hit än dit. Jag drattar på arslet och tjuter kärringskrik om vartannat. De andra, som tränat längre, verkar ha pejl på läget, men jag är helt vilsen när jag ska försöka hantera en boll halare än en ål. Jag har på känn att både tänder och näsa kommer att saknas inom snar framtid.

Igår skulle vi ha fötterna på bollen och sakta men säkert göra armhävningar ända ner i golvet. Jag fann mig inom en hundradelssekund med kinden mot golvet, stirrandes på dammråttorna och undrade hur i helvetet jag skulle ta mig ur positionen. Vek-armarna kämpade febrilt, jag frustade och stönade, pressade och kippade efter andan. Men jag var tvungen att förklara mig besegrad. Sjökon var slagen.

Förbannade bolljävel.

lördag 15 november 2008

"NU ÄR DET TÄVLING!!!"

Igår kväll satt jag med en rätt dragen Jenny på McDonalds. Av mystiska anledningar fick hon för sig att jag behövde ett nyp så hon började bearbeta en kille som satt vid vårt bord. Inget fel på honom, men jag var bra mycket mer intresserad av att få äta min burgare i lugn och ro.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jenny fick killen att sätta sig bredvid oss varpå hans damsällskap givetvis blev lite stött. De försökte få snubben att följa med dem när de skulle gå och det urartade i någon slags pik om Jennys frisyr. Det här missade jag helt. Jag tryckte pommes för vildaste livet, men när killen reser sig upp och lommar efter sina vänner så hör jag Jenny skrika:
- Ja men hoppas du får ligga då!!! till en av tjejerna.
- Va? frågade hon vänd mot Jenny.
Det var nu jag för första gången blickade upp från maten, spände ögonen i Jenny och sa:
- Du sa ingenting alls, hör du det, ingenting.

När de gått så blev jag informerad om frisyrpåhoppet. Jenny kände sig kränkt men framförallt jävligt förbannad.
- Nu är det tävling! vrålade hon, du måste ragga upp honom och ligga för hon ska fan inte få med honom hem.

Jag försökte på bästa sätt förklarar för Jenny att jag inte ville ha sex, att karlar för närvarande inte var så intressanta. Jenny kom då på den briljanta idén:
- Men, du behöver inte ligga, ragga bara upp honom och sen dumpar vi honom på väg hem.

Jag måste säga att Jennys plan var idiotsäker, men det kändes lite väl elakt (även för mig) att straffa en stackars kille för att en brud tyckte Jenny var ful i håret.


torsdag 13 november 2008

Svar på Elin J:s vykort

Om Elin J skickar vykort från utlandet, så skickar jag från jobbet.

Ett stycke kort lägges på lådan idag:

"Kära Elin J från Teg

Jag har hittat killen du drömde om. För visst hade han långt, mörkt hår, blå ögon och gillade att slicka på fötter? Du glömde dock säga att han tenderar att peta sig i stjärten medan han talar och helst luktar på fingret därefter. Du sa heller inte att du spenderat natten med honom och Meat Loaf.

Kram /Din Q"

tisdag 11 november 2008

Stinkbomben

Det finns fler baksidor av min mors besök. Som när man ligger i soffan för att avnjuta fredagens idol och en illaluktande stank kommer smygandes över mig. Som om något ruttet plötsligt gjort entré i rummet.

- Men för i helvete morsan, har du fjärtat?
- Nääääe, svarar hon med den där gälla rösten bara hon kan ha, det var nog du. Usch vad det luktar.
- Det var inte alls jag, det var du, fan vad äckligt.

Sen bråkar vi lite fram och tillbaka i tonen ”den som sa det han var det, jag kan inte överta det så du får hålla kvar det” till dess att morsan trycker upp sitt arsle i mitt ansikte och ber mig att lukta om jag nu tror att det är hon som lagt en rökare. Det följer såklart ett ångestskri när jag ser den runda bakdelen närma sig min feja.

Då kommer vi på att det finns en tredje person i lägenheten, en Perra som står och trycker runt hörnet inne i mitt sovrum och låtsas som ingenting. Han låtsas prata i telefonen, men vi genomskådar snart hans stinkattack och ligger kvidandes i soffan av skratt och panik över den sura doften som tagit över min lya.

Vår tes blev stärkt när Perra kom tillbaka in i vardagsrummet bara för att ta med sig en stark odör som ett följe med sin bakdel.

Baksida, bakdel, brakfel.

måndag 10 november 2008

Baksidan av behaget

I helgen hade jag besök av min kära mor och hennes karl Perra. Det är alltid trevligt att ha modern på besök, men det finns somliga baksidor. Den här låten de envisades med att spela till exempel:



Och ja! De sjunger "Ja sköt en älg oppa lia, barra för å si han dö!"
Vad i helvetet är det frågan om?

Perra körde givetvis luftgitarren till låten.

söndag 9 november 2008

Framtidsplaner

MSN konversation 8/11 kl. 11.16

GeishaQ säger:
min älskade... vet du vad jag gör?
jag har vart på biblioteket å bakar bullar med rullar i håret

Inky säger:
du har gått och blivit hemmafru?

GeishaQ säger:
japp, ska vi gifta oss?

Inky säger:
okej!

GeishaQ säger:
då ska du få bulle varje dag

Inky säger:
då blir jag ju tjock

GeishaQ säger:
det gör inget, du är ju gift

Inky säger:
men du vill väl inte ha en fet man?
jag vill inte ha en fet fru iaf

GeishaQ säger:
jag tänker ändå inte ligga med dig så du får va hur tjock du vill

Inky säger:
nä då vill jag inte gifta mig

GeishaQ säger:
meh vad fan!
va lite schysst, du får ju bullar.
du kan ju ha älskarinnor

Inky säger:
ja, du får leva med att jag är notoriskt otrogen

GeishaQ säger:
men deeet gör mig inget.
jag ska ju läsa tantsnusk å drömma om exotiska ynglingar.






Och om jag nu ska gifta mig med Ingemar så måste ni ju såklart stötta min man genom att rösta på hans band på hemsidan http://www.swedishmetalawards.com/. I vänstra hörnet kan man klicka för att nominera, där kan ni skriva bandet "The Ugly" under bästa nykomlingar. Supporta nu för fan!

lördag 8 november 2008

Mottaget vykort från Gran Canaria

"Hej Skrutten!

Är på 'semester' med påsen, och i natt drömde jag om dig och din vän. Han hade långt svart hår och blå vackra ögon och nu måste du presentera oss för varandra. Han ville bli slickad på fötterna om det är någon hjälp. Ring när du vet vem han är! :)

Puss/Elin

PS. Jag saknar dig DS"

fredag 7 november 2008

Lustdödaren

Härom dagen satt jag och Emil och pratade på msn. Vi hade en vild diskussion om Lipstick Jungle-Kirby och hur jäkla het han är. Vi gjorde det sedvanliga, bytte videoklipp och bilder av läckerbiten, sedan bråkade vi om vem som skulle få honom.

Jag kan inte förstå hur Emil kunde tro att han skulle få sig en smakbit av min redan funna älskare, men han försökte intensivt få mig att dela med mig. Höll på att jiddra om att jag var snål och så vidare. Diskussionen hade pågått ett bra tag när Emil plötsligt häver ur sig: ”Fatta att Per Gessle är 50 år.”

Vilken jäkla lustdödare!!! Här sitter man och drömmer om Kirby, har en fin fantasibild av honom och mig och vad gör cp-Emil? Jo, han börjar snacka Per Gessle mitt i under drömmande. Åtrån försvann kvickare än en höna skiter.

torsdag 6 november 2008

Lillskiten

Idag lyckades jag tappa mitt passerkort i toaletten… EFTER att jag använt klosetten.

Jag ville muntra upp Josef så jag berättade historien. Han sa att det inte var någon fara, att jag kunde få ett nytt kort. När jag då förtäljde att det inte alls behövdes, utan att jag hade fiskat upp kortet så förändrades hans ansiktsuttryck hastigt. Han började vrida och vända på sig, ansiktet knycklade samman och äckel-ljud började välla upp från hans mun.

Jag försökte förklara för honom att det inte var någon fara, att kortet balanserat på toapapperet och att mina korvar är små som harlortar varvid kortet och bajset aldrig möts. Men den taktiken fungerade inte alls. Då började hans vråla, slå sig för öronen och snurra på stolen som en annan idiot. Han var inte alls intresserad av formen på min skit. Konstigt tycker jag… Syrran visar alltid ett brinnande intresse och ringer mig ibland för att berätta om det senaste fyndet hon sett på dass.

Jag antar att alla människor är olika.


onsdag 5 november 2008

En speciell väckarklocka

Det första jag fick reda på imorse var att Obama hade vunnit valet. Och då menar jag verkligen DET FÖRSTA jag fick reda på.

Jag sover alltid med ventilen öppen om natten för att få frisk luft och den här natten var inget undantag. Tidigt imorse vaknade jag av att en av mina grannar ställt sig på balkongen. Där stod han och gastade ut över gården ”OOOOBAAAAAAMAAAAAA”, följt av ett Tarzan-vrål. Alltså ett sånt riktigt Tarzan-vrål som brukar göras medan man slår sig för bröstet och sedan slänger sig på en lian. Rätt surrealistiskt uppvaknande kan jag lova. Men jag anser mig välinformerad och är glad att jag slapp nattvaka för att få reda på det fantastiska resultatet.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_1992245.svd

måndag 3 november 2008

Snusktanten Q

Ok... Den här Lipstick Jungle-Kirby... Jag satt just och tryckte ännu ett avsnitt och kom på mig själv med att dregla när han kom i bild. Det var på snudd att jag råkade få saliv i hela knäet innan jag upptäckte vad som pågick. I vanliga fall händer detta bara när jag får syn på något riktigt gott. En tårta eller massa godis. Detta måste betyda att han definitivt är en godbit.


söndag 2 november 2008

Q är kär!!!

Jag har funnit en ny kärlek.

Dagen har ägnats i soffan. Jag har upptäckt en ny serie – ”Lipstick Jungle”. Den är inte bara bra på grund av att den handlar om tre stycken framgångsrika kvinnor. Jag fullkomligt älskar serier om brudar som tar för sig, tjejer med stake, kvinnor som kan. Det räcker gott som argument för varför man ska tillbringa en hel söndag framför tvn.

Men sen finns det en annan anledning. Denna fantastiska karl jag har funnit. I serien medverkar nämligen den fabulösa karaktären Kirby. Här snackar vi godbit. Tant Q ligger på soffan och gör förtjusta utrop så fort han kommer i bild. Det är spontana applåder när han glider fram utan tröja och jag skickar frenetiskt slängkyssar till honom. Q måste fläkta sig lite i ansiktet när han dyker upp i rutan, skrockar förnöjsamt och sätter mig alert upp för att koncentrerat följa varje steg han tar.

Ja, jag är kär. Hugh Jackman får dröja ett tag för nu ska jag inleda en affär med underbara Kirby. Jag tror Hugh kommer att ha förståelse för min temporära otrohet. Jag menar… Kolla på karln!!!



fredag 31 oktober 2008

När man får idéer

Ibland får jag för mig att jag ska göra oväntade saker. Som till exempel häromdagen när jag skulle åka buss. Då fick jag plötsligt ett infall att jag skulle prata svenska med bred amerikansk accent.

”Mään vadu råoligt. Auka bus haur jäg alltjid veulat gaura. How myucket kaustar deut?”

Själva tanken på mitt fantastiska spratt fick mig att fnissa hela vägen till busshållplatsen. Jag tänkte mig en överexalterad amerikanska med grava problem att uttala orden riktigt. Det kändes så jäkla spännande att planera hela aktionen. Jag kände mig i princip övervänt. Kunde knappt bärga mig.

Som tur var slog det mig precis när jag skulle hoppa på bussen att: varför i helvete ska jag låtsas vara amerikan? Det är ju faktiskt inte det minsta roligt. Jag visade upp mitt SL-kort och så blev resan precis som alla andra resor.


torsdag 30 oktober 2008

Ett finare sätt att säga "du ser ut som en nedskiten tjackhora"

Sprang på Josef i korridoren som förvånat sa:

- Oj, vad... speciell... du ser ut.
- Jag är osminkad för i fan.
- Ehhh, jaha.

onsdag 29 oktober 2008

Mästerkocken i stövlarna

Jag vet inte om matlagning är min kopp te.

I måndags hade jag sötingarna Ingemar och Johanna på middag för att bjuda på pasta. När Ingemar tagit en tugga frågade han mig om försiktigt om jag sköljt bladspenaten som var i pastasåsen. Jag hävdade bestämt att paketerad sallad redan var spolad. Detta var jag väldigt övertygad om… tills jag kastade in en tugga i munnen bara för att bemötas av en grusdusch.

Grysgryta är inget jag rekommenderar ”vår kokbok”.


tisdag 28 oktober 2008

En RIKTIG kvinna... med några defekter

I söndags skulle Emil och hans lillasyster komma på middag. På grund av denna inplanerade måltid så snabbade mig hem efter att jag slutat jobba. Man måste ju städa lyan innan man får besök, det har mamma sagt.

När jag hade gjort detta så fick jag för mig att jag skulle vara ambitiös nog att laga en köttfärslimpa. En GIGANTISK köttfärslimpa som i slutänden tog upp hela min långpanna. Jag var mycket nöjd med resultatet och stod i köket som en annan husmora med färdigdukat bord. Att fröken Q slår på stort med att laga husmanskost händer inte varje dag kan jag lova och jag pös av stolthet. Jag klappade mig på axeln och intalade mig själv att jag var en redig kvinna, en sån man håller i när stormen kommer.

Men tji fick jag! Emil dök aldrig upp. Han hade glömt det. Det kan lätt bli så när man planerar saker en lördag natt klockan 2. Så där stod jag med mat för ett helt kompani men ingen Emil. Voj öde och död. Jag kände mig som en övergiven kvinna, en sån där stood up som det heter på amerikanska. Stood up av en bögjävel. Är det ens möjligt?

Jag hade dock tur… Jag hade nämligen bakat in ett hårstrå i min limpa som sträckte sig från köttlimpans början till slut. Att bjuda människor på den skulle vara ack så pinsamt. Med andra ord kanske det var bra att bögjäveln inte kom.

I veckan ska jag leva på hårstråslimpa.

lördag 25 oktober 2008

The Slipover-man strikes back.

Jag tar tillbaka allt snällt jag någonsin sagt om Slipover-killen. Han är ju för fan inte klok!

Igår lekte jag kurragömma på krogen. Det vill säga… jag hukade mig fram genom folkmassan så inte Slipover-killen skulle få syn på mig. Gjorde han det så kastade kan sig nämligen över mig, höll mig fast och mumlade sin jävla harrang man inte fattar ett skit av.

Killen verkar dessutom ha minne som en guldfisk. På vägen hem fick jag telefonsamtal av honom var tredje minut. Vid varje samtal frågade han vart jag bodde. Vid varje samtal sa jag att han skulle gå hem och lägga sig. När han ringde för sjunde gången inom loppet av en halvtimma så blev jag förbannad. Jag hade tänkt säga att jag just skulle ha gruppsex med två feta japaner, men jag nöjde mig med att be honom sluta ringa. Jag sa det med min allra argaste röst sedan stängde jag av telefonen.

Imorse när jag slog på min mobil så hade jag tysta telefonsvarsmeddelanden från honom och sms á la Slipover-killen, dvs. tomma sms. Människor som skickar tomma textmeddelanden med flit är ju helt jävla sjuka i huvudet. Slipoverkillen ÄR helt sjuk i huvudet.

fredag 24 oktober 2008

Veckans Oskar

På mitt jobb arbetar en filur som heter Oskar. Denne unge man har en benägenhet att dra ordvitsar om och om igen. Det verkar inte som att han kan hejda dem, de bara kommer. Detta har resulterat i att vår whitboard-tavla i fikarummet har en stående notis som heter "Veckans Oskar".

Jag sprang för en stund sedan förbi Oskar i korridoren bärandes på två tunga LIDL-påsar. Så fick han den där luriga uppsynen.
- Vad LIDL du av egentligen?

torsdag 23 oktober 2008

Om allt vore som på tjuvlyssnat.se

Jag och Ingemar var på förhandsvisningen av ”låt den rätte komma in” arrangerat av tjuvlyssnat.se. Om jag och Ingemars samtal skulle ha hamnat på tjuvlyssnats sida så skulle det sett ut ungefär så här:

Biosalong, Stockholm

En kvinna ~25 kommer ner för trappen i biosalongen och sätter sig bredvid man ~25. I sin hand bär hon ett par servetter.
Kvinnan: Äh, det var så jäkla lång kö på toaletten så jag tog några servetter så kan jag kissa i fanta-flaskan när den är slut.
Mannen stirrar förvånat på kvinnan under några sekunder.
Kvinnan börjar skratta: Jag skämtar ju bara med dig fattar du väl.
Mannen: Åh, det enda jag tänkte var ”hur i helvete ska hon klara av att inte pissa utanför”.

tisdag 21 oktober 2008

Att göra slut

Det är lustigt att man aldrig lär sig. Man kommer hem berusad en helgnatt och inser att man glömt att raka benen. Vid detta uppdagande så kommer infallet att man såklart ska råda bot på de stickiga lemmarna och därvid tar man till rakhyveln. Det är något av en akut aktion som måste utföras för att inte framstå som en mindre värdig kvinna. Dessvärre ser vårt samhälle ut så idag, att kvinnor ska ha sammetslena ben och inte ha skankar som påminner om nåldynor. Alla som tagit vid denna åtgärd på fyllan och villan vet att resultatet blir föga gott.

Detta hände i lördags trots att jag i nyktert tillstånd är väl medveten om att idén inte är särskilt god och heller inte speciellt hälsosam. Nog fan blev benen rakade om än lite pö om pö. Det såg ut att vara ett lyckat ingripande i nattmörkret. Spirorna var väl som man förväntar sig att en donnas ben ska vara. Trodde jag…

I dagsljuset så framstod mina ben inte lika attraktiva. Mina vita lakan än mindre tilltalande. Där såg det nämligen ut som att jag utfört en smärre fårslakt. Min relation till rakhyvlar börjar te sig omöjlig. Så nu vill jag göra slut. Det är inte du kära rakhyvel, det är jag. Det finns säkert någon annan kvinna för dig där ute som kan vårda dig som du förtjänar. Jag vill helst vara ifred nu. Växa som människa och så… ja, och växa som odling… på ben, i pannan och i mina nya hårflikar. Amen.




Den fantastiska serien är ritad av Lina Neidestam. Den bästa serien just nu - Zelda.

måndag 20 oktober 2008

GeishaQ tar hem vinst igen

Jag verkar mest gå plus av mina sattyg. Förra veckan var det mitt brukande av alkohol som gav vinst, den här veckan min aggressivitet som barn. Jag fick två fribiljetter av tjuvlyssnat.se till "Låt den rätte komma in" pga min motivering:

"Jag tycker definitivt att jag ska få gå då jag som barn agerade vampyr av bästa slag. Morsan blev av med långfingernageln, syrran fick sår på tårna och farsan… näe, farsan vågade jag faktiskt inte alls bita. Han blev så arg då."

lördag 18 oktober 2008

Kan kombinationen börja på A?

Jag satt i fikarummet och försökte fästa ett värmeljus i pannan. Det gick så där... Trillade hela tiden av så jag försökte om, och om, och om igen. Tillslut utbrister Josef:

- Men din jävla bokstavskombinationsunge.

fredag 17 oktober 2008

GeishaQ är fin i kanten.

Igår fick jag lite förståelse för Ingemar och jordnötsincidenten. (Läs tidigare inlägg).

Jag hade en dam på middag och när jag står och diskar bort efter vår fantastiska måltid så vänder jag mig mot henne för att fråga om hon blev mätt och belåten. Vad ser jag då? Jo, hon sitter och slickar på mitt matbord. Föga upphetsande!

Jag försökte på mitt allra pedagogiskaste vis förklara att sådant beteende inte lämpar sig på middagsbjudningar och att en viss etikett i fortsättningen skulle gälla.

torsdag 16 oktober 2008

tisdag 14 oktober 2008

Ett vinnande koncept

Uppenbarligen var jag tvungen att offra två saker till partygudarna i lördags. Dels min gamla lumpna kofta, men även mitt hakskydd – den nyinköpta halsduken. Jag antar att det är dubbel kostnad om man festar 13 timmar i sträck. Det måtte räknas som två festkvällar.

Men det var inte utan vinst lördagen gick förbi. Genom att offra två sketna klädesplagg så vann jag även ett antal fina saker. För hade jag inte druckit bärs sedan klockan två på dagen, hade jag inte behövt ta en avstickare till Johanna och Aksel, och hade jag inte tagit den avstickaren så hade jag heller inte fått ett lass med kläder av världens sötaste Johanna.

Man skulle kunna säga att mitt ölkonsumerande resulterade i fyra fina klänningar, ett par jeans, ett par shorts och en ny väska. Och så påstår somliga att det är onyttigt med bira.

söndag 12 oktober 2008

Annons på blocket

Råttan ska sälja sin soffa på Blocket. Han ville dock pimpa bilden på soffan innan han la ut den i annonsen. Eftersom han hört att sex säljer så försökte han använda det gamla marknadsföringsknepet.



Observera gärna pessaren på tjejens huvud och bullen som är noga utplacerad på yoga-bruden.

fredag 10 oktober 2008

Ops I did it again.

Plötsligt fick jag för mig att allt småhår i hårfästet var ivägen och skulle bort. Många vet att jag har en förkärlek till rakhyvlar och speciellt att låta dem arbeta vid panna så det fick helt enkelt bli så att jag följde mina impulser.

Dessvärre sa min impuls åt mig att raka bort större delen av mitt främre hår. Nu har jag ett såkallat löpande hårfäste. Både Johnny och Ingemar kan slänga sig i väggen.

Skönhetstips

Jag skulle klämma en finne på kinden härom dagen. Jäkeln var besvärlig med mig och ville inte ge med sig hur jag än kämpade, så jag beslutade mig för att punktera blämman.

Jag vände upp och ner på hela lägenheten men hittade inte en enda nål. Det enda jag hade var broderinålar vilket inte duger till mycket när det kommer till acne av detta slag. Tillslut hittade jag ett något så när vasst objekt - en betongspik på krok. "SWEET" tänkte jag och körde in spiken i kinden, missade finnen kapitalt och fick istället ett stort blödande sår mitt i fejset.

Mina idéer ter sig sällan så gott som jag tänkt mig.

torsdag 9 oktober 2008

Föreställningen Gustavia gör succé!

Jag och Emil såg ett performance av Mathilde Monnier och La Ribot i lördags. Under föreställningen så återkom ständigt en sekvens då damerna på scenen la sig ner på golvet i ”plankan”, juckade frenetiskt och vrålade ångestskrin.

Efter ungefär en timmas juckande och skrikande fann både jag och Emil föreställningen väldigt roande och beslutade oss för att pröva på vårt nyinlärda move. Vi slängde oss ner i teaterns korridorer när vi var utom syn för andra dansåskådare och lät kropparna stöta mot golvet medan vi skränade.

Emil var rädd att någon skulle komma på oss, jag föreslog att rörelsen skulle bli vår nya hälsningsfras.

onsdag 8 oktober 2008

Love is in the hair

Hur kommer det sig att man alltid ser ut som en påse skridskor när man stöter ihop med folk som man verkligen inte vill visa sig ful inför?

Jag sprang på en sådan i fredags och jag såg ut som skit. Antar att dubbelhakorna var igång med att klucka som bara de kan. Att personen i fråga hade med sig sin nya flickvän gjorde saken ännu jävligare och jag fick impulsen att hoppa ut genom fönstret när jag insåg att jag befann mig i en källare.

Det är då man har vänner som ställer upp och klankar ner på den nya bruden.
- Hon är ju okarismatisk, saknar hållning, ser ut som en nioåring och har fult hår.

Götta! Jag sträckte på ryggen, kom ihåg att jag är en grogghagga som uppenbarligen ser lika gammal ut som Helen Hunt och att jag alltid får stående ovationer för mina frisyrer. Sen blev livet lyckligt igen.


tisdag 7 oktober 2008

Freak Out!

Jag och Emil var på WISP-fest i lördags. Temat för kvällen var female freaks och till festen skulle man vara utklädd. För de som saknade utklädsel fanns masker att låna. Sweet!

Jag och Emil sprang fram och tillbaka för att pröva alla masker, peka på varandra och skratta oss till tårar. Ful-dans utfördes såklart vilket gjorde våra förklädnader ännu roligare.

Maskerna var så illa tvungna att följa med ut. Jag skrämde livet ur folk på tunnelbanan när jag gled fram med mitt gigantiska huvud och inne på Pet Sounds funderade bartendern på hur gammal jag i själva verket kunde vara.

När vi skulle glida in på Bar 122 så kamouflerade jag mig med en Pernilla Wahlgren-mask. När killen i entrén bad mig om 30 spänn inträde utbrast jag förnärmat:
- Meh! Ser du inte vem jag är?!

måndag 6 oktober 2008

Låt aldrig dina studier störa din utbildning

Jag, Done, Råttan och Fredrik skulle gå på Stampen och avnjuta lite fin musik i fredags. Då det uppdagades att studenter gick för halva priset så ville plötsligt alla vara studenter. Killarna ville dock inte studera vad som helst så de kom överens om att alla pluggade till proktolog.

På t-banan på väg till Gamla Stan så planerade de vart de gjort sin praktik och varför de gillade sitt yrkesval så mycket. Eftersom Råttan alltid ska vara värst så nöjde han sig inte med att vara proktolog, han skulle bestämt vara en dövstum proktolog. Jag lovade honom en öl om han skulle genomföra sin nya, påhittade karaktär.

Väl framme vid Stampen så frågade killen i entrén om Fredrik hade studentkort, Done sket i att låtsas vara studerande och jag hade faktiskt ett gammalt studentkort som fungerade som smort. När det väl var Råttans tur så trodde jag aldrig han skulle köra på sitt planerade spratt. Killen brukar nämligen vara bra på att snacka, men som oftast är det lite verkstad. Men tji fick jag!

Råttan ställer sig vid entrén och börjar utstöta mystiska, svårtolkade stön och fäkta med händerna. Han vädjar om min hjälp att förklara och jag försöker kväva mina fniss medan jag pedagogiskt uppmanar Råttan att han ska försöka prata och att han kan det här.

Killen i kassan bad inte Råttan om något studentkort och släppte in honom för halva priset. Det lönar sig att ha påhittade handikapp.


söndag 5 oktober 2008

Högtalare förstärker rösten men inte argumenten

Jag var lite överenergisk när jag hälsade på Ingemar häromdagen. Det resulterade i att jag var tvungen att krypa sexigt över hans diskbänk samtidigt som jag sjöng power ballader så falskt jag förmådde. Ingemar var måttligt road.

Hans gräns gick dock vid jordnöts-incidenten. Han var på väg till sitt kök med ryggen mot mig när jag plötsligt fick infallet att se om jag kanske kunde lapa upp snacksen med tungan direkt från skålen. Dessvärre vände sig Ingemar om precis när jag hade begravt min tunga bland nötterna. Det blev några ”vad fan” och ”men Geisha”. Jag försökte på något vis försvara mitt agerande, men insåg ganska snart att jag saknade goda argument för vad min tunga gjorde på samtliga jordnötter i skålen.

Ingemar sa att jag fick äta upp resten av nötterna själv.

lördag 4 oktober 2008

Tystnad är också ett tal

Lyckan var att komma hem klockan halv tre i natt och inse att jag glömt mina nycklar på jobbet. Inte alls drygt. Nej, nej. Inte alls.

Som tur var har man snälla vänner och jag fick slagga hos Råttan som milt kastade ut sin nyckel genom fönstret när jag anlände till hans lägenhet. Sen låg jag och muttrade ett tag om hur jävla klantig jag var innan jag föll i en djup sömn.

Morgonen därpå var jag alert och sprallig, redo att få tillbaka mina nycklar. Truten gick i ett och ibland hördes svaga mumlanden från Råttans kudde som han borrat ner ansiktet i. Jag passade på att berätta vad jag drömt om, ifrågasatte betsningen på hans lister, funderade över hur man byggde somliga garderober etc.

Plötsligt hördes Råttan klart och tydligt säga:
- Vi leker tystaleken, från och meeeeed NU!

torsdag 2 oktober 2008

Syskonkärlek

Min syster har ringt mig vid två tillfällen idag och sjungit Telitubbies-låten. Eftersom jag har haft sjukt mycket att göra och stressat hela dagen så har jag ännu inte riktigt förstått varför hon trodde att jag ville höra låten. Hon verkade dock så jävla glad när hon sjöng att jag har lät henne hållas. Jag tvivlar dock på att syrrans version låter bättre än den som spelas på tv. Hon sätter nämligen inte en enda ton rätt.

Så seriöst… Falsksjungandes Telitubbies-låt klockan halv nio på morgonen? Det finns gränser för vad man kan utsätta sin syster för.

onsdag 1 oktober 2008

Från olika planeter

För inte så länge sedan pratade jag och JD på mitt jobb om filmen Ping-Pong Kingen. En film jag tycker är fantastisk, men som kollegan inte alls var så förtjust i. Hon var dessutom lite upprörd över en scen där modern sitter i sängen utan något som skyler hennes bröst medan hon pratar med sin tonårsson.

Jag blev lite konfunderad över detta då jag aldrig tyckt att det hört till vanligheten att föräldrar behöver dölja sin kropp för sina barn. Under min uppväxt brukade morsan komma uppsmygandes om natten när jag och mina vänner drällde in för lite kvällste. Mamma brydde sig aldrig om att ta på sig något när hon gjorde detta, trots att hon hörde okända, manliga röster i farstun. Hon tog helt sonika en patte i varsin hand och smög ut i hallen där hon kisade ljusskyggt mot oss medan hon viskade. ”Jaså, är det ni. Hej, hej.” Sedan vände hon bakdelen mot oss och smög åter in i sovrummet.

JD kommer från en katolsk familj så hon tyckte att det var underligt att min mor och hennes väninnor brukade ligga topless på vår bakgård för att sola och samtala med mina vänner – kvinnliga som manliga. Man gjorde helt enkelt inte så i hennes familj och inte i någon annans familj heller för den delen. Men jag tyckte JD bleknade som värst när jag vräkte ur mig att farsan minsann brukade ligga utsträckt naken på soffan, rökandes en cigarett, när man kom hem med sina skolkompisar efter en dag på lågstadiet.
Där gick smärtgränsen och jag valde att hålla tyst om min familjs naken-vanor därefter.

söndag 28 september 2008

GeishaQ finner sig själv golvad

Inatt klev vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten och i samma veva upptäckte jag att musiken satt sig på repeat varpå jag tvingades stänga av Bob Dylan som gnällde om och om igen.

Men allt detta meckande på nattetid gjorde att jag fick kraftigt blodsockerfall. Plötsligt befann jag mig på golvet och frustade. En naken Geisha låg och svettades på golvet och jag tror bestämt jag kinesade ett tag för när jag kvicknade till blev jag lite nervös och hoppades att ingen hade sett min naken-på-golvet-aktion. Jag bor ju trots allt på nedersta våningen.

fredag 26 september 2008

Fucking fabulous!

För någon helg sedan skrev Råttan till mig på msn och undrade om jag hade rullar i håret. Det kändes lite förläget att jag var så förutsägbar, men nu ska jag berätta varför jag ägnar mina helger åt att knalla runt med hårrullar.

Jag har en stark tro på motvikt under en lördag. Detta innebär att ju fulare jag är på dagen, desto snyggare blir jag på kvällen. Det här konceptet fungerar alltid!

En av de givna faktorerna i ful-till-fin-konceptet är att lägga håret. Man ser ju vansinnig ut med dem på huvudet och då säger det sig självt att det blir vackert i slutänden. Jag vägrar oftast klä mig under dagen, jag hasar runt i pyjamas (läs: mina fantastiska mjukisbyxor) hela dagen och en viktig del i projektet är att absolut inte byta underkläder under dagen. Ju snuskigare du är, desto snyggare till kvällen.

Träffar jag ingen människa under dagen så tandborstvägrar jag, deodorant är inte ens att tänka på och har jag riktigt tur så har jag inte rakat armhålor och dylikt sedan förra helgen och kan därför flukta med stickiga ben. Jag gillar dessutom att anskaffa mig fotsvett genom att använda mina rosa lurvtofflor hela dagen. Knepen är många.

Ni börjar nog förstå er på idén? Ni förstår kanske vart detta komma skall? För efter denna dag i misär och snusk så sker helomvandlingen, och även om man kanske inte blir så vansinnigt tjusig så är kontrasten så enorm att man tror sig vara fucking fabulous.


torsdag 25 september 2008

Självplågare slog vad

När jag var på Moderna så satt jag på toaletten och mitt framför näsan på mig hängde en post-it lapp där något skrivit "som du vill bli behandlad själv, så ska du behandla andra människor".

Jag var så grymt sugen på att tillägga "förutom om du är masochist", men dessvärre blev jag osäker på stavningen och avstod.

tisdag 23 september 2008

Westman, O min älskade Westman

På väg ut från mötesrummet:
- Vad är jag sugen på för mat tro?
- Du kanske ska köra på Westmans, säger Åsa.

Smärtan i hjärtat! Westmans… denna vidunderliga restaurang jag förgäves sökt men aldrig funnit trots flertalet vägbeskrivningar. Jag suktar efter deras små lunchlådor som mina kollegor ständigt bär in i fikarummet. Jag trånar efter dess salladsbuffé jag skymtar över borden, men jag tycks aldrig finna regnbågens slut.

Mina arbetskamrater tycker att det är så kul att jag aldrig hittat Westmans att de har ingått i en hänsynslös pakt mot mig. INGEN får berätta för mig vart matstället ligger, det har blivit en oskriven lag. De viskar om hemliga gångar som mynnar i vår källare och de flinar brett när de spatserar in med en påse fylld med Westmans mat. Jag låtsas att jag inte bryr mig och sväljer en tugga till av min böngryta jag ätit fyra dagar i rad.

Men en dag… en dag ska jag finna Westmans, och då kanske jag kan torka bort Oskars elaka grin.


måndag 22 september 2008

Voj öde!!!

Idag fick jag resultatet av den inspelning vi gjorde i fredags. Jag är i chocktillstånd. Jag hade ingen aning om hur jävla ful jag i själva verket är.

Vänta nu… Var det en säck potatis någon placerat framför kameran eller var det jag? Värre hållning får man söka efter och ändå försökte jag se representabel ut. Denna potatisliknande uppenbarelse gjorde dessutom att fjorton hakor hade uppenbarat sig på min hals. Jag har alltid vetat att jag har linjer på halsen, men så knivskarpa som dessa hade jag aldrig anat. Hade jag haft det på känn så hade jag aldrig någonsin gått ut från lägenheten utan halsduk.

Plötsligt skrattar jag. På tv-skärmen framför mig skådar jag hur jag drabbas av temporär down syndrom. Föga smickrande kan jag lova. Hakorna försvinner bakom öronen och sedan dallrar hela fejan i otakt, allt med ett skimmer av olja över hela huden, för jag ser flottig ut. Man kan missta mig för ett oljefat om man kisar lite grann.

Åtgärder har redan vidtagits. Under hela arbetsdagen satt jag med koftan uppdragen till käkpartiet för att dölja hakorna. Jag har ställt in stolen så att jag omöjligen kan sitta annat än rak i ryggen. På vägen hem införskaffade jag mig en fet halsduk som skall användas regelbundet, samt ett puder för att ta död på alla glansiga fläckar i ansiktet, och sist men inte minst har jag lovat mig att jag ALDRIG NÅGONSIN SKRATTA IGEN!

söndag 21 september 2008

Msn message 21/9 kl 21:03

Jimpa: slå på femman, hon i filmen är grymt lik dig :)

Jag kastade mig på dosan och satte på femma och där uppenbarade sig en blond kvinna bakifrån. Hon rotade runt i ett skåp och man kunde bara se hennes halvlånga, vågiga hår. Vem kunde denna kvinna vara? Vem var jag så himla lik? Spänningen var olidlig.

Då vänder hon sig om… och det är… HELEN HUNT! En typ 45 årig, ful kvinna som jag aldrig någonsin vill bli jämförd med igen. Tack för den Jimpa!

En bild ljuger mer än tusen ord

Igår var jag, Andreas och David på Moderna Museet för att se Max Ernst utställningen som öppnade dagen till ära. Ernst är en tysk konstnär som ägnade sig åt dadaism och surrealism, detta betyder att det ibland kunde vara svårt att se vad målningarna föreställde. Som tur var fanns namnen på alla tavlor uppklistrade intill konstverken vilket klargjorde vad som avbildades.

Jag och Andy kom på en lek. Man skulle kolla på en tavla på håll, gissa vad den föreställde och sedan smyga sig närmre för att läsa målningens titel som kanske avslöjade motivet. Vi stod på håll och försökte se lite svåra ut.
- Servetter skrynklade på böcker, gissade jag.
- Snöbollar, sa Andy medan jag rörde mig närmare tavlan.
- Nope, sa jag uppgivet, snäcka.
- Men HELVETE så kass han är på att rita!!!


lördag 20 september 2008

Saida får slänga sig i väggen

Jag var till skomakaren härom dagen för att klacka om mina favoritskor. Han var en härlig snubbe, men förutom det var han synsk den jäkeln. Rena rama spåtanten, fast i skor istället för handflatan.

"Hohohoho, de har har du åkt kana på många gånger kan jag se", skrockade gubben.

OM jag har. Jag har av ren lathet envisats med att traska runt i dojorna utan klack i över ett år vilket har resulterat i att jag har stått på öronen mängder av gånger. De gånger jag har parerat ivägglidanden på gatan är otaliga och jag tenderar alltid att få frågan "hur gick det" när jag dragit på mig stövlarna.

Men precis som skomakaren kunde se mitt förflutna så kunde han även se vad jag behövde i min framtid och gav mig ett par nya, rejäla klackar på mina skor.

torsdag 18 september 2008

En färgglad dokumentering

Jag var hos läkaren häromdagen för att utesluta att jag hade fått en hjärnblödning. Han sa att det inte var någon fara med huvudet, att det bara var en hjärnskakning, sedan skrattade han och sa att svenska flaggan snart skulle exponera sig i min panna. Uppenbarligen hade handfatet gett mig en ordentlig kyss.

Nu är det dessvärre så att denna flagga uppenbarat sig på skallen och imorgon ska jag göra en intervju som ska filmas. Det är en artistic testamony som ska arkiveras för framtida forskning. Så nu kommer min bula att finnas bevarad för alltid, i evigheters evighet, amen.

Min tajming kunde inte ha varit bättre.

tisdag 16 september 2008

Seriös kommunikation på jobbet

Idag var jag tvungen att skicka ett akut mejl till mina kollegor på jobbet:

"Något fruktansvärt har inträffat!!!
Jag känner mig plötsligt tom inombords och klumpen i halsen har växt till oanade proportioner.
Jag fick precis meddelande från Herr Heimdahl att bakelsedagen på torsdag måste ställas in!!!
Jag utsänder därför ett rop på hjälp och önskar att vi tillsammans ska finna the force att finna en annan passande tid. Det vill säga onsdag eller fredag.
SOS SOS SOS SOS SOS SOS SOS SOS! "

måndag 15 september 2008

En stjärnklar natt

Jag har lyckats igen. Jag har dragit på mig en hjärnskakning.

Sist så lyckades jag tappa en tv i skallen på mig, den här gången slängde jag ner pannan i handfatet. Det är åtminstone vad jag tror hände, för minnet är oklart. Jag minns bara stjärnorna och jag har en stark känsla av att det hände i mitt hem på natten.

Avståndsbedömningen på fyllan är det lite si så där med. Känseln är obefintlig. Så man kan ju glädja sig åt att jag knappt kände tv:n som rasade ner i huvudet på mig eller porslinskanten som glatt hälsade på min panna.

(Nu suckar mamma och sen kommer hon ringa och säga att jag inte får dricka så vansinnigt mycket. Bespara dig det samtalet mamma, jag vet.)

Förövrigt är det svårt att veta huruvida man har fått hjärnskakning eller ej då symtomen är snarlika bakfyllan. Trött, huvudvärk och illamående. Så mår jag ju varje söndag så det är ju inget jag reagerar på i första taget. Men då klockan var närmare 22, och jag fortfarande låg och kved på Ingemars soffa, så anade jag oråd. Hjärnskakningen och min klantighet var ett faktum.

lördag 13 september 2008

När leken blir allvar

En kväll, för några veckor sedan, satt jag och intog öl på Carmen som sig bör. Plötsligt frågar Stefan mig vem jag helst skulle suga av i ett visst band. Att Stefan ingick i detta band gjorde ju saken lite känsligare.

Så jag valde en person utan vidare betänksamhet. Men reglerna förändrades lika fort och så fick jag inte välja den personen jag först hade valt. ”Alla utom den personen” lät det i skällan. Jaha, suckade jag och fick fundera ut någon annan av herrskapet.

Tillslut valde jag en av karlarna och Stefan blev förbenad då inte han var min utkorande friare. Han ansåg sig bortvald. Jag försökte förklara att han var min vän och att man inte idkar sexuellt umgänge med sådana. Men han blev ändå butter och är så än idag.

Nu förstår ni ju alla vart denna lek tagit vägen i dagens läge. Det är ju självklart att herrn jag korat som pristagare av oral tillfredsställelse fått nys om saken. Men det heter inte längre ”Om Geisha skulle måsta välja, minus första valet i bandet, så skulle hon välja dig”. Näe, inte alls, det heter ”GeishaQ vill hemskt gärna suga din kuk om hon får. Hon älskar visst dig.”

So let it be. Då får han väl tro det. Gött att ha bidragit till någons självförtroende. Sådant där händer ändå mig ständigt. Enligt Stockholms rykten är jag kär/gift/kåt/förälskad/intresserad/tänd på varenda karl jag sprungit på. Är det inte fantastiskt att jag bär på så mycket kärlek?


torsdag 11 september 2008

Grisen i säcken

Så blev man medlem i hyresgästföreningen och jag vet knappt hur det gick till.

Jag tror att anledningen till mitt plötsliga medlemskap beror på att jag blev så glad att jag fick oväntat besök. Jag satt i soffan med hårfärg på skallen när det ringde på dörren och konfunderad som jag blev, öppnade jag för att finna en utomordentligt trevlig farbror som hette Kåre.

Jag fattar inte ens vad jag gick med i, men jag betalar nu 75 kronor i månaden, och genom att göra detta så får jag ett medlemskort som ibland ger mig rabatt på bio. Ja, jag kan visst köpa vissa biobiljetter för 63 spänn. Tjänar jag ju inte ett dyft på med tanke på att jag går på bio en gång i halvåret.

Men om man vill sälja något åt mig kan man alltid plinga på min dörr oanmäld. Min tristess får mig att välkomna de flesta över tröskeln. Erbjuder de dessutom någon tjänst mot pengar tycks det knappast som jag lyssnar till vad det är jag köper. Det signeras bara papper och i ett huj blir man lite fattigare.

Jag hoppas bara det inte är tv-pejlarn som ringer på dörren nästa gång.

Syltnos

Så här när sjukdomen lagt sig så känns livet mycket lättare och behagligare igen. Bakelseklubben hägrar dessutom och infaller om cirkus femton minuter. Denna fantastiska klubb innebär att man inte bara spenderar arbetsdagen med att äta kakor, utan att man därutöver får en kladdig bakelse. Ljuva torsdagar.


Vad som dock är mindre äskligt är den förtjusande skorpa som lägger sig runt näsan efter förkylning. Det torra, nariga skinnet tenderar att likna snorkusar på nästipp och överläpp. Känner mig föga sexig och planerar att skrämma iväg de andra klubbmedlemmarna med min nyvunna lepra-näsa, så kanske jag plötsligt får 2 extra bakelser.
Man måste utnyttja situationen.


tisdag 9 september 2008

Matilda: Det var den här jag menade

Fantastiskt av Jan Stenmark.


Och detta är det enda som får mig att dra på smilbanden just nu för det är FÖRFÄRLIGT synd om mig. 7 kilos bebis smittade mig med bebissjuka och jag är feberknäckt. Och inte svarar mamman i telefonen heller. Jag är dömd till ensamhet. Voj öde! 48 kilos bebisen svettas, snörvlar och gråter. Ont i bröstet gör det också. Buhääää!!!

torsdag 4 september 2008

En god start på dagen.

Jag har varit och tagit det sedvanliga cellprovet på morgonkvisten och jag slutar aldrig förvånas över hur man alltid blir behandlad som slightly retarded när man har att göra med barnmorskor.

Det är en jäkla massa ”naaaaw” och försiktiga leenden och nickanden. Sedan kommer bebisrösten:

- Nu ser du ska jag bara föra in den här hårda plastskenen i dig. Naw, nå… se så. *gulligull pluttiplutt*

Man önskar ju säga ifrån på skarpen. Säga åt dem att sluta inbilla sig att man är de fem fyllda. Dessvärre är man ju föga kaxig då man ligger i en inte allt för bekväm position, med benen åt varsitt håll och plastbitar utstickandes ur muffen.

- Naaaaw, nu ska vi se, nu skrapar jag med den här stickan på din livmodertapp. Det känns lite obehagligt.

No shit!

Anse dig varnad!

För ungefär två år sedan fick jag med mig en karl hem efter att jag hade varit ute. Jag hade svirat rätt hårt så jag kunde ana hur morgondagen skulle te sig. Jag misstänkte huvudvärk, kräkningar och den välbekanta bajssmaken i munnen.

Så vad göra? Jag slog på min dator. Började frenetiskt försöka hitta av de rätta knapparna. Klickade upp mapp på mapp. Slutligen fann jag vad jag sökte efter. Jag snodde runt datorn mot mitt sällskap så att ett stort porträtt av mig stirrade på honom.

- Bara så du vet det, så kommer jag att se ut så här imorgon när vi vaknar.

onsdag 3 september 2008

Klubb Kekkonen

Igår hade vi vår bastuklubb Kekkonen på jobbet. Det är mysigt att avsluta dagen i en varm bastu med lite kall öl. Men efter öl blir man oftast röksugen och eftersom vi var iförda handdukar fick vi lösa det på bästa sätt.

Vi smög oss in i smedjan (en verkstad för t.ex. svetsning) och där stod vi samlade runt det järnspåniga svetsbordet precis under den gigantiska utsugen. Runt oss fanns staplade järnrör och borrmaskiner, bandsåg och verktyg av alla de slag. Men lugnt och fredligt stod vi där, alla med handdukar lindade om sig, gigantiska skor på fötterna, blossandes på varsin cigg. Det var sannerligen en lustig syn.

I den stunden tänkte jag… det är nog bara på mitt jobb som sånt här inträffar.

måndag 1 september 2008

Mmm... måtte ju vara min supermogna personlighet... Uhmmm

När jag jobbade med projektet ”Bodies in Urban Spaces” så satt jag med dansarna en dag, uppflugen på en avsats, rökandes på en cigarett. Vi kom in på ålder och hur svårt det är att avgöra hur gamla folk är.

- Jag blir oftast tagen för yngre än vad jag är, bekände jag.
- Hur gammal är du? frågade en av dansarna.
- 27.
- Jaha… Jag trodde du var äldre än så. Typ 33 eller nåt sånt.

I den stunden tänkte jag ungefär så här:
”Men förbannade ungjävel. Gå härifrån. Jag vill aldrig mer se dig. Varför gjorde du mig sex år äldre inom loppet av en minut? Är det rynkorna i pannan som spökar? GÅ HEM!”

Jag nöjde mig med att säga:

- Jaha ja…
Sen ville inte jag prata med henne något mer.




Förresten kan ni gå in på Dansens Hus hemsida http://www.dansenshus.se/ och rösta på den bästa bilden från det projektet. Det finns många vackra bilder jag plockat ut.