måndag 30 maj 2011

Omfamningen

I kväll blev jag bjuden på våffelmiddag av rara Matilda. Göttans på en måndag som denna. Men sen hände något jag inte riktigt kan förklara... när jag ska gå därifrån så sträcker jag plötsligt upp armarna och börjar stega mot Mattis. Jag inser rätt snart att jag är på väg att ge min vän en kram. Detta inser jag när det redan är för sent, allt går liksom i slow motion, jag är redan på väg. Jag märker att Matilda får ett konstigt uttryck i ansiktet, hon har insett vad som ska ske och är precis lika förvånad och ställd som jag, ansiktet liksom förvrids på henne. "Hoppsan", säger jag, "Det verkar som att det ska bli en kram, jag vet inte vad som hände."

Ieeeeeehhhhh...

Det blev en kram. En underlig omfamning eftersom jag och Matilda aldrig kramas. Inte för att hon är äcklig eller luktar illa, Matilda är en underbar kvinna, men vi gör bara inte sånt, och har heller aldrig gjort.

Det var med förvirring jag försvann ut ur lyan. Jag vet inte vart mitt spastiska ryck kom ifrån. Hur jag utan att kunna påverka min kropp plötsligt stod med utslagna armar och en barm redo att pressa sig mot någon annans. Har jag blivit hjärtlig? En tant-go så att säga? Eller börjar Thomas Di Leva växa inom mig redo att älska ut i rymden och evigheten.

Ber ödmjukast om ursäkt Matilda, men det kan bli fler kramar, jag har uppenbarligen förlorat kontrollen totalt.

torsdag 26 maj 2011

Drömmen som gick i kras

När jag var barn drömde jag om att en dag ha en burrig buske till könshår. Det skulle vara ett mörkt och krulligt V mellan benen. Jag minns att jag såg en bild i en av faderns p-tidningar på en brutta med lika krusigt hår på murvan som 80-talspermanenten på hennes huvud - och jag tänkte att det var förjävla snyggt. Sånt skulle jag också ha en dag.

Tyvärr var inte generna på min sida... Mina pärons arvsmassa bjöd istället på blont hår... och inte bara på skallen.

Som tonåring försökte jag prompt färga mina glesa strån på skötet med mascara och jag var säkerligen inte klokare än att jag använde samma mascara till ögonfransarna direkt där efter. När håret börjat tätna med åren insåg jag snabbt att jag inte begåvats med min önskade buske, utan snarare med ett stycke skägglav. Ni vet sånt där man hittar i skogen som hänger på en ödslig tallgren och dinglar lite lätt för vinden. Ja, precis så ser det ut, mitt könshår.

Och nog för att alla sköten är fantastiska kreationer och undersköna på sitt sätt, men vad fan, min fitta ser ut som något som hänger på en ent i sagan om ringen. Och vem fan tänder på 10 000-åriga träd när det finns alver med silkeslent hår som kilar runt?


En naturskön bild som kommer att få er att tänka på helt andra saker i framtiden.

söndag 22 maj 2011

Yo, what's up?!

I kväll så har jag stått för underhållningen här hemma. Jag har rappat Salt-N-Pepa's Shoop, Puff Daddy's I'll Be Missing You och 2 Unlimited's Faces. Andreas har njutit i fulla drag... eller då har han suttit med ansiktet i händerna och skrikit att han får ångest. Men eftersom Andreas bär mina trosor idag (jepp, vi tvättar underkläder i kväll) så är det jag som bestämmer hur kvällen ska spenderas. Tror jag ska dra den här på ett tag, han ska bara få andas lite först.

onsdag 18 maj 2011

Evighetsmaskin

Jag har kommit på hur man ska uppfinna en evighetsmaskin.
Klicka på den här länken: http://karaelsa.blogspot.com/2011/05/trott.html

tisdag 17 maj 2011

Att säga "Vi är gravid"

Jag har alltid tyckt att folk som säger "vi är gravida" låter så sympatiska och trevliga. Det är ju väldigt sockersött. Men vid närmare eftertanke... vad är det frågan om egentligen? Hur kan VI, som i ett heterosexuellt par, vara gravida?

Det är som att säga:
"Jo, vi är gravida, men jag har fått äran att bära skiten i nio månader, ha svullna fötter, vara illamående och kräkas av dofter ingen annan känner. Jag tar hand om de svullna pattarna, tröttheten, humörsvängningar som får mig att vilja slå ner respektive person jag möter samt gråta över triviala saker som att mjölken är slut. Jag tar på mig att vara gasig, ha ryggont, få ökad puls men sänkt blodtryck och vara sugen på väggputs till frukost och cigarettfimpar till lunch. Lock för öronen fixar jag också liksom bajsbruna fläckar på min kropp, ränder på magen, för att inte tala om bristningarna som dyker upp höger om vänster - it's hot. När jag ändå håller på så tar jag gärna håll, ökade flytningar (tycker jag bara är mysigt), tandköttsblödningar och graviddiabetes. Förstoppning är ju ett tillstånd jag mestadels njuter av så det korsar jag gärna med hemorrojder, ökad puls och konstanta toalettbesök på grund av en blåsa jag inte längre har full kontroll över. Näsblodet, svettningarna, ökad salivproduktion och nästäppan ser jag bara som ett plus att jag får ta hand om. Och tro på fan att jag aldrig skulle tillåta min man få äran att njuta av nattliga kramper, viktuppgång, depression eller svullna ben och fötter - JAG vill ha stödstrumpor - de är så jävla snygga. Mest av allt ser jag nog fram emot åderbrock, framförallt åderbrocket på blygdläpparna, jag har hört att det är på mode liksom svullna slemhinnor. Eller vänta... jag ångrar mig... det jag knappt kan bärga mig till är nog foglossning, livmoderframfall och för tidig avlossning av moderkakan. Det är bara sååååå kvinnligt... men karln min, han gör nog ändå grovjobbet, det är ju VI som är gravida, så han måste ju dels stå ut med mitt hormonella humör, samt köpa saltgurka åt mig när han orkar. Naaaaaaw, han är ju för duktig min karl. Jag vet hur jag skulle klara den här graviditeten utan honom."


Och eftersom min familj ibland tenderar att läsa in ett och annat i mina inlägg så ska jag poängtera (med stort P) att varken vi, jag eller Andreas är gravid, har varit gravid eller planerar bli gravid. Fast det är klart, om Andreas kunnat vara den havande så hade jag nog tyckt att det hade varit fasansfullt roligt. Han skulle vara ursöt i stödstrumpor.


måndag 16 maj 2011

He's alive! HE'S ALIVE!!!

Jag har trott att min granne Skvalis varit bortgången ett tag nu. Alltså min granne som brukar kissa på sin egen altan och stå och stirra på mig bakom buskarna medan han kedjeröker. Han är en väldigt smutsig man som det inte riktigt står rätt till med. Ibland brukar han stå på gräsmattan, ta sig för huvudet och skrika lite. Träffar man honom på gatan så går han mot en med bestämda steg, pekar på en och mumlar något ohörbart. Monica skiter i brallan när hon ser honom.

Hur som... han står inte längre på sin altan och gräsmattan är berövad på hans närvaro. Jag har kikat in i hans lya och funnit den tom på både Skvalis och saker. Jag har känt vemod och sorg, för jag var överygad att han gått bort i skrumplever eller nåt (ja, han är lite alkoholiserad också).

Så tro jag blev lycklig idag när jag hoppade av tuben och fick se honom stå där. Aldrig har jag blivit så glad åt att se en gubbe med kiss på brallorna förut. Rara Skvalis - du lever. :)

lördag 14 maj 2011

Storfiskar'n

Idag var jag och syrran med barnen och kollade in dance hall battle på stan. Mycket angenämt. På vägen hem blev det dock väldigt olyckligt - Noam tappade skon på tunnelbanans spår och tårarna sprutade hejvilt när hon klev på tuben i bara strumplästen.

Men vilken tur att Moster Q ville bli uppfinnare som barn och att takterna sitter i. Aftonen spenderade jag görandes ett fiskespö av finaste kvalitet. Ståltråd och klädgalge utgjorde ett metspö som fick följa med mig på en kvällsutflykt. Eftersom det finns en strömskena på 650 volt vid spåret så gjorde jag noga efterforskningar innan metandet påbörjades - jag ringde Henko på Gotland. När han sa "go" så gjorde jag som han sa och la mig på perrongen och började pimpla.

Jag har aldrig varit någon storfiskare. Aldrig fått en fisk i hela mitt liv. De vill helt enkelt inte nappa. Så tro på tusan jag blev förvånad när dojan högg på kroken vid första försöket. Så drog jag upp fångsten och stoppade den i väskan medan förvånat folk stirrade efter mig och mitt vackra spö.

Finbesök

Förra helgen så hade jag de underbara brudarna på besök och vi hann med en rad roliga saker under de två dagarna de spenderade hos mig. Ansiktsbehandling, middag på Vapiano, föreställning, dessertorgie på Cloud Nine, trekamp, grillning, karaoke, konsert, klubbande och parkhäng.  

Vissa var bättre än andra på trekamp (som blev tvåkamp). Jag förvånade alla med att ta hem förstaplatsen efter en tuff match i boule och Alias. Andra visade sig vara snäppet sämre. Monicas tappra försök till att spela ordförklaringsspelet Alias går till världshistorien. Sittandes på en filt i en park försöker hon förklara ett ord för Ella:

"Det är typ som där vi sitter nu, fast på landet, långt borta" säger hon. Elin ser givetvis ut som ett frågetecken men försöker gissa så gott hon kan. Vi andra är precis lika ställda, men Monica envisas med samma förklaring om och om igen. 

Kan ni gissa svaret? - Skogsglänta. 

Mental reminder: don't team up with Monica when playing Alias. 

onsdag 11 maj 2011

Handduks-metoden

När man är smått instabil som jag är så kan man ibland få skojsiga hemläxor. Vissa av dem grundar sig i att framkalla samma symptom som uppstår vid panik. Jag ska ge er några exempel så att ni förstår:

*Spring på stället i fem minuter - kraftiga hjärtslag/hög puls
*Hyperventilera - svimningskänsla
*Knyt en sjal hårt runt halsen - andningssvårigheter
*Drick en kopp starkt kaffe - darrningar

Ja, ni har fattat galoppen... Men så finns en uppmaning bland alla dessa ljuva aktiviteter:

*Sätt dig i en mörk garderob med en blöt handduk över huvudet.

Vad falls? Vad ska det betyda? Och varför i allsin dar? Jag förstår inte vad som ska hända och jag förstår heller inte vad jag ska in i garderoben att göra. Handduken på skallen är ett rent mysterium. Det enda jag kan tänka mig är att någon med riktigt god humor kastade in uppmaningen på skämt, bara för att se om någon är så jävla dum och verkligen gör skiten.


Jag undrar hur många runt om i Sverige som sitter i garderoben med en handduk på skallen i kväll. Tant Margaretha öppnar garderoben för att fiska fram nattlinnet och där sitter Göran ovetandes med frotte på skallen och tror att han botar ångest. Hög tid att tänka om va!?

Av systematiska skäl så skippar jag den punkten. Och den här gången är det av rent logiska skäl.

Lakritsprovning

Jag köpte en lakritsprovning till Andreas i julklapp. Igår löste vi in presentkortet för denne. Det kanske inte var den mest angenäma upplevelsen vi haft.

Att sitta inklämd i en källare med sex okända människor är knappast min favoritsysselsätning, än mindre när det är under pinsam tystnad och ingen riktigt vet vad de ska säga. Därefter dånade Peter, den alkoholiserade lakritsledaren, in. Hans tics bestod i att han hela tiden harklade sig, frågade ut oss om våra lakritsvanor, frustade saker som "djungelvrål -BANALT" och hela tiden kom in på ämnet choklad istället för lakrits. Det var uppenbart att hans passion i själva verket låg i chokladens tecken och han hånade oss emellan åt och anklagade oss för att äta Marabous choklad. När jag avslöjade att jag inte gillar choklad så tappade han liksom tråden. Harklingarna blev nästan som en aria.

Jag måste säga att jag och Andreas gjorde vårt bästa för att lätta upp stämningen, men vi nådde aldrig riktigt fram. När Andreas frågade när lakritsshoten skulle komma in så tittade bordet förvånat på varandra och när jag avslöjade att jag som barn brukade sitta i trappuppgångar och snorta hockeypulver så följdes det upp med ett osäkert "eheheheh..." Folk började skruva på sig.

Värst var nog att Peter informerade oss om att lakrits har en laxerande effekt. Det berättade han för oss strax efter att jag och Andreas fått erfara att källaren endast hade miljötoalett - det vill säga en klosett som inte kan spola ner toalettpapper. Detta resulterade i att jag bet små, små bitar av godisbitarna. Man ville ju inte riskera en smärre härva diarrépapper i lokalens papperskorg.