onsdag 25 april 2012

Surgubbe!

Andreas var skitsur i går morse och till ingen nytta alls. Morgonsura människor är supertråkiga. Andreas menar dock att jag varit med och medverkat till den dåliga stämningen - vilket jag inte alls känner mig delaktig i.

Jag ställde bara en simpel fråga när vi precis vaknat: "Skulle du helst ha en kateter eller en stomipåse?". När han sa "va?" så svarade jag vänligt genom att ställa mig på alla fyra i sängen och släppa en fjärt. Det är inte mitt fel, det är min mor som jag ärvt morgongaserna av.

Personligen så tycker jag att jag var askul och jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde vara en bidragande effekt till den glädjelösa atmosfären.


tisdag 24 april 2012

Kollegan ger goda råd IGEN

Jag börja ana att min kollega kanske i själva verket är Anna Skipper, fast i annan skepnad, rätt lik Anders Lundin faktiskt.

Den här gången tipsade hon mig att hälla diskmedel i soporna. En jäkligt fin idé tycker jag. En av de briljantare jag hört på länge faktiskt. Och då kan man ju undra varför? Jo se det ska jag förtälja.

Det har fallit sig naturligt att jag vid inmundigande av en öl får inhandla en dosa snus, en mycket trevlig överenskommelse om jag får säga det själv. Problematiken är dock att jag sällan kan sätta i mig en hel snusdosa under en kväll varpå det blir över en massa hederlig, fin tobak. Eftersom jag försöker avstå snus till vardags måste detta kastas i soporna. Detta gör jag givetvis med den godaste disciplin som någonsin skådats, och för att jag absolut inte ska bli frestad att fiska upp dosan på nytt så öppnar jag locket och låter prilla för prilla singla ner i soppåsen. Allt gott, slutet gott och sedan godnatt.

Tyvärr har det visat sig att manövern inte räcker till, ty på morgonen känns varken rester av pyttipanna eller blomjord som något hinder för att dyka ner i soporna och rädda upp de stackars portionspåsarna. De må smaka spår av rödbeta, men det har ännu inte avskräckt mina smaklökar.

Så för en desperat kvinna krävs desperata lösningar. Nästa gång ska jag ta till diskmedlet - nu är det på allvar. Jag kan icket ignorera Anders Skippers ord.

måndag 23 april 2012

Romantisk kärleksförklaring

När man minst anar det så kommer det en kärleksförklaring från herrn:

"Du är vacker som en sommaräng, jag ser ut som en potatisgratäng."

söndag 22 april 2012

Att växa upp på 80-talet.

Jag vill börja med att deklarera att ni som var tonåringar eller vuxna under 80-talet hade ett val och det var på eget bevåg som ni tog på er kläderna och fixade håret. För oss som är födda i början av åttiotalet så fanns inte den valfriheten, det var mor och far som klädde oss och det var Eva på hårsalongen som klippte barret. Vi levde våra tio första år under det decennium som kanske är minst smickrande och det var under dessa år som vi själva blev berövade rätten att välja fritt, ty barn får inte bestämma själv.

Med det sagt så kan jag konstatera att 80-talet kanske var den sämsta tiden att leva som barn. 70-talet må ha haft bruna overaller och batik, men det är ingenting mot för vad mina barndomsår bjöd på.

Jag vet att denna bild figurerat på min blogg förr, men det tål att upprepas då såren är djupa och har satt sina spår.


Ett extra stort tack går ut till min syster som stylat mig inför denna plåtning.

lördag 21 april 2012

Vänlig kollega

Jag har en trevlig kollega som ofta tänker på mitt bästa. Hon är så vänlig att hon ibland tänker på min mage och hur den mår, sen så ger hon goda råd om hur jag på bästa möjliga vis kan ta hand om den. Hon har bland annat föreslagit att jag ska gå hukad när jag behöver göra nummer två. Alltså hukad så till den grad att röven släpar i marken och benen förvandlas till grodlår. Det har hon visst lärt sig från Anna Skipper på tv.

Men efter något som jag skulle kalla "the walk of shame" genom hela kontoret så kan jag konstatera att fröken Skippers tips inte alls fungerar, ut kom knappt en simpel harlort, däremot så resulterar gångstilen i mången frågor - och jag är ju inte den som ljuger och hittar på - så nu vet alla på kansliet att min nytilltagna spatsertur är till för att stimulera tarmarna. En merit jag hoppas tar mig långt i karriären.

torsdag 19 april 2012

I'm back!

Ibland är det inte mycket som krävs... lite smicker i kommentarsfältet kan göra susen. För blir man kallad både klok och skoj i samma mening, ja då är det bäst att  man skiter ut ett eller annat ord om vad fan som helst.

Ålderskrisen har dock inte lämnat mig och det är i hög förvirring jag ihärdigt försöker skaka mig fri från den. Tro mig, jag har försökt, men den verkar ha kommit för att stanna. Det finns bevisligen inga genvägar ut ur denna härdsmälta...

Jag försökte mig på en så kallad make over och bad en bekant förlänga håret på mig. Det tog fyra timmar, jag var sjuk och jag lyckades till och med fräsa ut en stor klick snor på mitt eget bröst under sessionen. Väl färdig i mitt nya förgyllda hår som svepte längst rumpan så tog det några sekunder till jag insåg jag att jag hade hår inklistrat i huvvet på mig själv. Labil som jag är så fick jag panik av klistret och spenderade följande två timmar åt att plocka ut håret jag trott skulle leda mig ur min svåra ålderskris.

Jag vandrar längst en ny musikalisk ådra som innefattar artister jag kopplar samman med ungdom och lekfullhet. Dessvärre vet jag inte vad tonåringar lyssnar på idag så jag har istället landat i en orgie av Britney Spears. Framför allt I'm a slave 4 u, vilket får Andreas att planera för tillfällig landsflykt alternativt fullständig emigrering. Idag tog han saken i sina egna händer och drog till Berlin på en Stoner festival.

Jag ägnar mig åt att försöka planera en ljus framtid och söker därför efter pappan till mina kommande barn på tunnelbanan, i affären och bakom närmsta soptunna. Dessvärre tycks samtliga män ha ingått i en kollektiv pakt om att vara oattraktiva, och om någon mot all förmodan skulle ha sköna anletesdrag så kan du ge dig fan på att han har fula skor. Och det vet väl alla, att en snubbe med finsko eller klätterdoja gör sig otroligt dålig som fadersgestalt.

Min nya plan är att finna mig en unik hobby som gör att jag finner meningen med livet igen. Dessvärre tycker jag ingenting är kul. Och det tror la jag det, hur kul är det att ägna sig åt exempelvis målning när man är så satans dålig på det att resultatet ser ut som en t-baneperrong efter Stockholmarnas helgfylla? Målning är bara ett exempel på mina tillkortakommanden, jag kan faktiskt inte komma på något som skulle kunna avslutas i ett trevligt resultat vilket gör mig mindre sugen på att åta mig en hobby som grundar sig i prestation. Så jag sitter här och försöker prestera så lite som möjligt. Man vill ju inte riskera att få taskigt självförtroende på kuppen. Men om du har något tips på en hobby som passar vilken idiot som helst och som absolut inte behöver avslutas i någon typ av vacker kompott - ja, då mottages det tacksamt. Kanske är det just DU som räddar mig ur ålderkrisens gläfsande käftar.