måndag 29 augusti 2011

Det kan vara en jävligt dålig idé, so why not?

Gud hjälpe mig, det är dags igen - frisyridéerna.

Ungefär en gång per år, som en årlig menstruationscykel, så slår det till - behovet av att byta frippa. Av erfarenhet så vet jag att dessa impulser inte skall följas, men med min lärdom så vet jag att jag inte kan stå emot frestelsen.

Det började redan i femman när den coola snaggen visade sig bli en frisyr a la Sunes Sommar. Följde upp detta med att gå till farmors frisörska som gav mig pudelpent när jag bad om stora lockar. Försökte mig på afrokrull i högstadiet vilket resulterade i att piprensarna (som tycktes vara en suverän idé) fastnade i håret och gav mig tuggummiliknande hår de kommande fem åren. Färgade håret svart, vilket kunde ha varit snyggt om det inte vore för att utväxten fick mig att se ut som en skallig gubbe. Run Lola-rött hår hade jag under en kväll, till jag insåg att bilar tvärbromsade för färgen. Senaste alstret var en undercut vilket gör att jag numer dras med en pottfrilla på halva skallen. Jag borde ha lärt mig... Men icket! 

Den här gången tror jag mig kunna hemmanenta mina pin curls. På internet läser jag att det inte fungerar. But then again... you shouldn't trust what you read on the internet.

 

lördag 27 augusti 2011

Mitt anus, o mitt arma anus

Man vet att man har jobbat för länge när glitterstringtrosorna åker på.

Efter 10 dagars arbetande i totalt 120 timmar så har underkläderna sinat. Och inte har man tid att tvätta när bara jobb och sova står på schemat. Då ligger de där ensamma i lådan - trosorna som hängt kvar från när man var 20. Varför de fortfarande inte hamnat i soporna kan jag tyvärr inte svara på. Kanske beror det på att de numer tagit anställning som emergency trosor. Och de kommer som ett brev på posten. För när man är som mest trött, när energin har trutit helt, då är tråden i anus på plats och river och skär på ett vis som bara en tonårs-prutt lyckas genomlida. Jag har beklagat mig över detta förr, men det krävs att upprepas. Stringtrosa är förvisso aldrig behagligt, men det är tamefan odiöst när man knappt har ork att gå framåt och i detta fall måste arbeta med ett skavande brunöga.

Tack och hej köttig bakdelspastej.

söndag 21 augusti 2011

Man ska akta sig vad man önskar... nu blev han Don Juan

Jag råkade säga till Andreas att jag ville ha romantik som på film. Sen visade jag ett klipp av Kirby ur Lipstick Jungle, vilket har fått Andreas att löpa amok.

Hela kvällen har han tvångsmässigt slitit av sig tröjan, tryckt upp mig mot väggen och låtit sin tunga agera elvisp i luften framför mitt ansikte. I nästa stund har han kastat sig upp på köksbordet och lagt sig i en sexig pose, alternativt gränslat mina oskyldiga stolar för att sitta coolt "som man gör på film". Men värst är nog när jag försökt diska och han envisas med att kasta vatten över sig själv och gör obeskrivliga miner samtidigt som han stönar underliga ljud jag tyvärr inte vill redogöra för.

Jag tar tillbaka allt. Jag vill inte ha det som på film och jag vill heller inte ha någon Don Juan om han kontinuerligt måste klä av sig och dänga mig mot väggarna. Man ska akta sig för vad man önskar.

fredag 19 augusti 2011

De Marco?

Av underliga anledningar så har jag fått för mig att min karl är Don Juan. Han är inte Don Juan. Inte alls. Men ändå så tror jag ständigt att han ska överraska mig... och den tron bleknar liksom aldrig.

Nu har jag varje kväll efter en hårt arbetande dag trott att han ska ligga i sängen i en förförisk pose med en ros mellan tänderna. Detta är jag övertygad om även fast jag pratat med honom innan jag ska hem från arbetet. Under samtalet har han försäkrat mig om att han är hemma. Han berättar vad han gör och att han kommer att sova hemma hos sig.

Men jag går hem hoppfull. Jag går hem förvissad om att Andreas bara hittar på. Att han sagt att han är hemma hos sig bara för att jag ska bli så himla glad när han sedan är hos mig!!!

När jag kommer hem och finner överlåset reglat så tappar jag hoppet något... det vill säga tills jag kommer på att han bara försöker finta mig och i själva verket är där inne. Detsamma när det är becksvart i lyan och hans skor heller inte är där. Han bara skojas och luras.

Så glider jag runt i lägenheten och söker efter honom och funderar på vart han har gömt sig, tills jag minns... han är ju faktiskt inte Don Juan. Och kommer troligtvis heller aldrig bli. Men han är ju min råtta åtminstone. Och det är heller inte så illa pinkat!


tisdag 16 augusti 2011

Danger!!!

Idag så utmanar jag mig själv. Jag gör något jäkligt läskigt. Men det gäller att våga. Det gäller att utmana sig själv. Så vad gör jag? - Jag sitter på soffan och dricker COCA COLA!!! (här är det meningen att det ska vara en ödesdiger melodi som indikerar fara)

Det är inte den bubbliga drycken i sig som jag fasar, det är koffeinet. Jag tror att det ska påverka mig på samma sätt som en snetripp på LSD. Ryckningar i kroppen, kraftiga svettningar, eventuella hallucinationer av obehagliga figurer som exempelvis David Hasselhoff, hjärtklappning och tunnelseende.

Till saken hör att jag för någon vecka sedan hinkade i mig cola i tron att den var koffeinfri. Oberörd.

Men nu veeeeet jag. Jag sitter på soffan och känner efter om det inte är så att det kanske sticker lite väl mycket i fingrarna och tårna. Jag sneglar runt hörnet för att se om någon röd livboj sticker fram under armen på ett hårigt bröst. Och hjärtat kan kanske, om jag känner efter riktigt ordentligt, slå ganska oregelbundet om än knappt märkbart. (nu har musiken blivit galen, lite som i psychos dusch-scen, ni måste leva er in nu)

Men jag har en plan. Jag ska dricka en cola om dagen i fortsättningen. Så snart kanske koffein påminner mer om filmer som Bumbibjörnarna. Eller då blir jag bara jävligt fet. Det är bara att vänta och se.


torsdag 11 augusti 2011

Det gäller att hålla sig till de sina

Och på tal om tryckare mellan lång och kort människa... så var jag ihop med Anton när jag gick i femman. Vi var tillsammans i en vecka ungefär, sen var det skoldans med övernattning i klassrummet och dags för tryckare. Då blev det, så där ni vet, ostbåge. Och Erik A skrattade, pekade och kallade oss för "kamelen". Till sist kallade alla oss för kamelen.

Det fanns inte mycket annat att göra än att göra slut med Anton. Så det gjorde jag. Sen blev jag ihop med Anders istället. Back to foxtrot.

onsdag 10 augusti 2011

Tryckare

När jag gick i mellanstadiet så var det populärt att bjuda upp mig när det var dags för skoldans. Inte för att jag var snygg eller häftig, utan för att jag var så kort.

Det hela gick ut på att en kille bjöd upp mig, lutade sig framåt så de påminde om en ostkrok, dansade en låt på det viset, och sen, CRESENDO, kunde gå tillbaka till sina polare och hålla sig för ryggen medan de klagade på hur oooooont de fått av att dansa tryckare med mig. Vilket givetvis ledde till att nästa kille också skulle bjuda upp mig, och så nästa, och så nästa. Och alla fick de så vansinnigt ont i ryggen för de var så långa och ståtliga och jag var så kort, så kort.

Det här brydde mig aldrig ryggen. Jag tyckte bara att killarna var saligt löjliga och sen så bjöd jag upp Anders istället. Anders kunde foxtrot och så var han lika lång som mig så jag kunde viska takten i hans öra. Kajsa sa alltid "Ni vinner bara danstävlingarna för att folk tycker ni är korta och söta". Men det visste jag var lögn. Jag visste att vi vann för att vi var i världsklass bäst på foxtrot. Och det vet jag fortfarande att vi är!


tisdag 9 augusti 2011

Fiskburgare

Men det var då ett jävla klagande på mina fiskburgare!!!

Om jag har ett hamburgebröd, två fiskpinnar och dressing - vad blir det då om inte en prima fiskburgare? Fan, ni får väl använda fantasin lite.

lördag 6 augusti 2011

Guld till Stockholm

I sommar har min kära mor haft en tävling med mig. En tävling jag inte alls signat upp för men som ändå förföljt mig hela juni och juli.

Kampen har gått till på följande sätt: Min mor har ringt mig, frågat vad vi har för väder, när jag har berättat detta så har hon känt ett tvång att berätta hur mycket sooool de har och hur vaaaaarmt det är. Det har inte spelat någon större roll om det varit regn eller sol här i Stockholm. För är det sol här, så är morsan snabb på att fråga hur många grader vi har och rappt har hon replikerat att de i Norrland minsann har ännu varmare och att hon måste gå runt i bickahini (betyder bikini på morska).

Jag vet inte hur jag kvalade in för den här turneringen, jag har aldrig ansökt om att vara med och spela, men likförbannat har ett samtal kommit var tredje dag där mamma liksom gnuggat in det faktum att vi har skitväder i Stockholm jämfört med dem.

Men konstigt nog tror jag att jag vann hela skiten igår. Mamma ringde och deklarerade att det nu var kallt och att sommaren verkade vara över. Då kungjorde jag att jag varit och badat, att vi hade sol och att det var varmt. Bouha! Segern är vår, segern är vår, vi har vunnit, ja segern den är vår.