lördag 28 februari 2009

Mus som mus

I veckan har min kollega Maria försökt att lära upp Anakin som ska ta över hennes arbetsuppgifter. Det har varit ett evinnerligt fnitter från hennes kub i kontorslandskapet. Men så plötsligt en dag hördes Anakins stämma:
- Maria, när jag kommer tillbaka så vill jag att du har tvättat musen.

Josef som sitter vid datorn intill Marias lilla kub stannade plötsligt upp, satte kaffet i halsen och kände hur han liksom tappade greppet om situationen. Vad gör man i ett sånt läge?

Josef ställde sig upp och blängde ner på Anakin och Maria för att se vad i helvete de pysslade med. Det visade sig dock inte vara mer dramatiskt än att Maria hade käkat päron och kladdat ner hela datamusen.


onsdag 25 februari 2009

Veckans Oskar

En kollega gav mig komplimanger för min mini-väst som jag bar en dag.
- Jo, sa jag, förvisso är den söt, men väldigt kort. Man skulle kunna säga att det är en tuttväst, för den täcker i princip bara brösten.

Efter ett tag kommer Oskar uppsmygandes för att belåtet konstatera:
- Man skulle kunna säga att det är en nordväst.

måndag 23 februari 2009

Då kontrar jag med olen trut

Yes, I did it!
Jag lyckades förvandla Johns trut till något som rapar blaja. Jag hittade på en helt egen historia som jag sedan påstod att han sagt. Det var inte med flit, men jag råkade visst bygga på hans mening med lite extra ord.

Så här var det: John träffade min polare Joa på en dansföreställning och senare när vi pratade om henne så nämnde jag att hon kom från Danmark varpå John sa "jaha, jag tyckte väl att jag hade lite svårt att förstå henne till en början."

Ikväll fikade jag med Joa och Jenny varpå jag skulle berätta det hela för dem, fast enligt min version blev det att John hade sagt: "jaha, jag tyckte väl att jag hade lite svårt att förstå henne i början, jag trodde hon hade fått en stroke eller nånting." Sedan blev jag osäker på vad han sagt och drog till med ett "eller då trodde han att du var efterbliven, jag minns inte riktigt vad han sa."

Joa bad mig omedelbart att sluta träffa denna hemska karl och John suckade uppgivet när jag ringde honom på kvällen för att fråga om vad han i själva verket sa. Meningen var visst kortare än vad jag trodde. Men det hade ju varit bra roligt om han sagt det som jag påstod.

Om inte John kan vara plump i orden så kan ju lilla Q fixa till och ge honom fiender.

Teorier och konspirationer

Jag har nu försökt att söka fel på John under två månaders tid och jag har lagt ned både blod svett och tårar bakom arbetet. Det har minst sagt varit slitsamt.

Jag började någonstans i tesen mansgris och det var väl den teorin jag kämpade längst och mest intensivt med. Dessvärre blev den inom snar tid falsifierad och jag var tvungen att byta taktik. Jag prövade med pervo för ett tag, bytte till att han kanske röstade höger, försökte mig på kvinnotjusare och ett tag gjorde jag ett tvärkast och drog till med rasist (jo, jag vet det var ett trevande i mörkret men man måste ju försöka, nåt jävla fel var det ju tvunget vara på karln, han verkade ju trots allt gilla mig).

Nu är det ju dessvärre så att herr John är som den där jävla Brandon i Beverly Hills. Otroligt obehagligt. Säger hela tiden rätt saker och lyckas värja mina grova anklagelser utan minsta problem. Om han så nån gång kunde slinta på orden och säga fel, men icket. Igår morse stod han i badrummet och kastade ur sig en filmreplik i all hast varpå jag vände mig till honom och spottade ur mig: ”Nej, nu låtsas du bara vara Brandon”.

Min nya tes är att John är en hopplös nörd med hundögon, för det är precis Brandon i Beverly Hills är.

söndag 22 februari 2009

Citat a la Johanna

"Du är den lättaste neurotiska vän jag har!"

Jag ska banne mig börja samla på härliga komplimanger.
Förnärvarande verkar jag vara en rätt simpel neurotiker som smakar som en snusdosa.

fredag 20 februari 2009

En riktig vän

Jag har stora problem med ”tjejigt” beteende. Låt oss skippa feministsnacket och alla diskussioner kring genus och konstruktion, jag vill här bara fastslå att detta ”tjejigt” agerande gör mig kräkfärdig.

Varför måste folk prata så där ljust och gulligt när de träffar varandra? Lägga huvudet på sned och se ut som en hundvalp just skjutits framför deras ögon. Jag förstår mig inte på det artiga fnittret och djupa suckarna med ett naaaaaaaw. Plötsligt beter sig människor som om de pratar med en femåring, som om de vore en skolsyster och måste nicka förstående med ett påklistrat leende under hela samtalet. Bläk!

Näe, ska man gå hem hos mig är det bättre att utbrista ”Tjenare din gamla diarrékorv, hur hänger pungen?” varpå man drämmer av en dunk i ryggen på mig med ett hjärtligt asgarv. DET är vänskap.

onsdag 18 februari 2009

måndag 16 februari 2009

Q goes Gunnar

Jag har varit rätt sjuk på sistone. Snorig, hostig och jävlig. Man kan lugnt säga att jag är bättre nu, dessvärre framstår jag som betydligt sämre.

Anledningen är troligtvis min whiskeyfrukost i lördags och den följande konsertupplevelsen som fick mig att behöva skrika hela kvällen. Att natten avslutades på alla fyra vid scenkanten kan också tagit energin av mig.

Jag låter efter lördagens eskapader som en grogghagga. Whiskeyrösten dånar över jobbets lokaler, dels på grund av att jag har lock för öronen och inte hör hur högt jag pratar, dels för att rösten är okontrollerbar och dundrar som min mosters man Gunnars röst. Jag kan ana att hårutväxt kan komma att gro ur öron och näsa vilken sekund som helst.

När det ringde på jobbtelefonen imorse så ursäktade sig konsulten som ringde för hon trodde att hon väckt mig. Jag vill påpeka att jag knappast sover på jobbet. Sen har i princip samtliga anställda vid Danscentrum mobbat mig under dagen för min grova stämma. Mina kollegor behandlar mig som en kemisk farsot och vill att jag ska gå hem. Jag vill poängtera att jag känner mig relativt frisk men att belåningen av Gunnars röst verkar haunta mig och har ett obehagligt inflytande på min omvärld.

söndag 15 februari 2009

Smaken är som baken

John har problem med magen, därför har han slutat snusa (och nu kanske jag var lite elak då jag basunerar ut Johns tarmproblem för alla mina vänner och bekanta). Hur som helst… Han har dock svårt att hålla fingrarna från min dosa och det händer då och då att han knycker en snus av mig.

En dag ringde John och berättade att han köpt en dosa snus. Jag frågade då om det var en så god idé och påminde honom om smärtsamma stunder på klosetten.
- Men det smakar ju så gott, det smakar som att pussas med dig.

Öhm… Tack för den! Jag tror att meningen skulle föreställa en komplimang men dessvärre så mottogs den inte så. Det var snarare så att han jämförde mina kyssar med att slicka i en snusdosa, och det är nog föga trevligt.

Han har en väldigt skev bild av vad som är bra och attraktivt, förvisso rätt bekvämt för mig. Aldrig trodde jag att jag skulle träffa någon som faktiskt gillar att jag lägger mina snus i små högar på nattduksbordet.



lördag 14 februari 2009

torsdag 12 februari 2009

Veckans Oskar

"Anledningen till att Jeppe alltid står och steker bacon här i köket är ju för att han vill osa till alla i huset."

onsdag 11 februari 2009

No hasch hasch, no amfetamin

Efter att ha läst min moster Ainas kommentar till inlägget Nanny Q måste jag förtydliga lite runt morfinandet.

Anledningen till att jag låg på lasarettet vid detta tillfälle var att jag vid åttaårsålder beslutat mig för att leka Tarzan på en byggplats. Q med hockeyfrilla och snelugg hade därför knutit fast en gummislang längst upp i huset som jag sedan skulle ta mig nedför, precis som Tarzan.

Morsan och farsan var bortresta så Världens Bästa Moster Aina hade antagit utmaningen att sitta barnvakt. Hon var lagom road när jag kom hemspringandes med en arm tredubbel sin size och skrek för kung och fosterland. Jag lärde mig nämligen att gummislangar lätt går av och att betong är fasligt hårt.

Doktorn sa splittrad armbåge och sedan var det operation och en vecka på hospitalet som gällde.

På sjukhuset fick man morfin. Som åttaåring vet man knappast vad det är, men det dröjde inte länge innan jag begrep tjusningen med denna underbara drog. Det bästa var nog att man helt enkelt bara behövde trycka på en knapp och sen kom nån liten ängel in i rummet och skruvade i droppet. Vips kändes livet så fasligt underbart.

Det var precis som en dröm i några dagar, sen kom morsan tillbaka och lyckades genomskåda mitt lätta beroende. Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men nästa gång jag tryckte på go-knappen så kom änglarna in, snörde mig runt på magen och började peta in piller i röven på mig. Besvikelsen! Den där knappjäveln lät jag i fortsättningen bli, men piller i röven fortsatte komma emellan åt, på min onda mors begäran antar jag.

Så drömde jag mig tillbaka till tiden innan modern kom till sjukan, när moster låg intill och intet anande lät mig trycka på ringklockan till himlen.

Nåväl, vad är väl en bal på slottet.


tisdag 10 februari 2009

Man ska inte ta mig på så stort allvar

Jag brukar alltid ha en jargong när jag snackar med Matilda. Vi må låta seriösa, men vår aggressivitet är bara vad man kallar kärlek.

Jag ringde henne från jobbet igår för att kolla om hon skulle trycka lite sushi med mig, varpå hon meddelade mig att hon redan gjorde detta, men med sin karl då så att säga.

- Men vad fan, det var länge sen vi såg nu, sa jag i luren. Hatar du mig eller? Eller är det kanske så att du i själva verket vill ligga med mig, inte vågar säga detta och därför undviker mig?

Precis när jag vräker ur mig dessa ord med en smått elak röst går vår löneadministratör förbi mig och hon gav mig en så fruktansvärt illvillig blick att jag frös till is. Ibland undrar jag vad folk tror om mig… egentligen.

måndag 9 februari 2009

Nanny Q

I fredags var jag barnvakt åt min systerdotter. Syrran gav instruktioner innan. Det skulle inte vara några problem, lilla Noam grät nämligen aldrig, hon kunde dock vara lite busig. Var det svårt för henne att somna så kunde man alltid bära henne i selen så somnade hon automatiskt om inte annat fanns ju alltid vagnen som man kunde ta en tur med. Piece of cake med andra ord… Eller hur!

När Noam märkte att pappa och mamma hade försvunnit började hon gråta. Förtvivlat skulle hon runt i alla rum för att se var de var, bara för att finna att i hemmet fanns varken mamma eller pappa, bara en sketen moster.

Jag försökte att distrahera Noam genom att pula in ett ägg i käften och det funkade ett tag. Jag tror att det var kul att stoppa in och ut ett ägg i min mun en si så där 25 gånger innan både jag och Noam var trötta på den underbara leken.

Sen var det ju just det här med att hon var så busig och inte alls ledsen. Trodde syrran ja. Det var en gnölig dam som låg och agerade mask intill mig samtidigt som jag tryckte nappflaskan i truten på henne. Enda sättet att få tyst på damen var att konstant spela mobilsignaler, vilket knappast var speciellt sövande.

Jag tog till slut selen. Den där magiska selen som skulle få Noam att somna som en stock. Dessvärre var selen inte det minsta magisk. Istället hängde damen för långt ner på mig och påminde om en hängpung som svängde mellan mina ben. Innan jag insåg att jag borde korta remmarna på skiten hade redan Noam tappat allt förtroende för sin moster och stirrade frågande på mig.

Men så kom jag på att en promenad skulle göra susen. Det var ju vad min syster sagt och även fast jag började tappa tilltron till alla hennes tips och råd så tänkte jag att det var värt ett försök. Men det visade sig att några nycklar till lyan inte fanns i lägenheten så en långpromenad blev det inte något av. Istället fick jag spatsera fram och tillbaka utanför dörren för att se till att eventuella tjuvar inte smet in i syrrans hem. Jag bad till gudarna att ingen av hennes grannar skulle se mig hur jag vankade av och an på en längd a tjugo meter.

Noam låg och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Tillslut blev jag sur och kastade min sjal över vagnens öppning, då blev Noam sur och började gnöla, igen! Fittunge, tänkte jag, soooov, soooov, sooov. Jag slängde undan sjalen och försökte ge Noam onda ögat och gav mig på en snabb hypnos som skulle få henne att somna omgående. Men jag är visst inge bra på hypnos.

Efter att ha spatserat fram och tillbaka, med Kajsa i telefonluren, totalt ignorerande ungen så somnade hon slutligen. Slutet gott allting gott, men ungar… det får nog dröja för min del.

söndag 8 februari 2009

Haru käkat blängsylta eller?

För ett tag sedan var jag på en mässa där jag såg en kvinna med hitlermustasch. Riktigt roligt tyckte jag och berättade för en vän vad jag skådat och sedan skrattade vi åt det.

I fredags skulle jag iväg på ett möte för att diskutera eventuellt samarbete. Jag hade haft mailkontakt med kvinnan jag skulle träffa och hade således bokat in en tid som passade oss båda. När jag väl kommer dit så är det ju såklart mustaschkvinnan jag har bokat möte med.

Vilken ansträngning det blev. Det enda jag kunde tänka var ”titta inte på mustaschen, titta inte på mustaschen, TITTA INTE PÅ MUSTASCHEN FÖR I HELVETET”. Självklart tittade jag på mustaschen och förlorade halva konversationen på grund av min fascination. Och när jag inte kikade på den så tänkte jag så mycket på att inte stirra på den att jag tappade bort mig helt.

Efter en timma hade jag äntligen vant mig vid fanskapet och trodde att jag kunde pusta ut. Men inte då. Vad händer? Jo, in kommer en dvärg och så blev det ”stirra inte på dvärgen, stirra inte på dvärgen…”

torsdag 5 februari 2009

Strike a pose

Man säger att vi alla påverkas av media, jag kan inte annat än att hålla med.

Efter att ha matat i mig en hel säsong av Americas next top model under en helg så ställs det mesta på ända. Jag insåg mig drabbad av amerikansk underhållning när jag fann mig själv försöka göra en photo session i lördags.

Det var ett tappert försök att bemästra min kameras självutlösare medan jag fort som attans försökte hinna tillbaka in i fokus på bilden iförd några fräcka underkläder. Trutandet, poserandet, åmandet. Min djärva ansträngning att utmanande se in i kameran och förföra kameralinsen. Jag måste ha knäppt ungefär femtio bilder innan insåg att jag såg ut som skit på varenda fotografi.

Uppenbarligen gör inte en påse chips och två liter läsk susen för modellerande i underkläder. Varenda bild hade fokus mage som stolt vällde ut över troskanten vilken het pose jag än vidtog. Det blev ett fett delete all.

Men om jag nu måste välja… så blir det garanterat chips framför att vara en heting i underkläder. För såna kryllar det ju uppenbarligen av i Amerika och alla vill de vara med i top model.


onsdag 4 februari 2009

Handyman Q

Igår monterade jag ihop en säng. Vid första anblick trodde jag att projektet skulle vara en paradox. Delarna tycktes alldeles för stora, byggytan alldeles för liten och jag alldeles för kort. Så tänkte jag om, tänkte att alla ska kunna fixa ett ikea-bygge, om det så är min farmor.

Jag fläkte ut mig på mitt sovrumsgolv, balanserade delarna på knän, fötter och huvud, pallrade upp dem på lådor, vred och vände mig själv i otympliga ställningar, hoppade upp och ner för att nå, sköt ifrån med benstyrkan och se på tusan bygget tog sig sakta med säkert.

Så när jag satt där med prillan i truten, svor över att jag saknade skruvdragare och la av en brakskit så kände jag mig som en riktig karl. En sån där karl som kan montera och hantera nästan allt.

Just bring it on! Q can do it!


tisdag 3 februari 2009