fredag 30 maj 2008

Logik är tankens anatomi

Här om dagen var jag så fnittrig på jobbet att jag blev beskylld för att vara bakfull. Tydligen hade vår producent fått samma anklagelse föregående dag, men han hade smidigt duckat åtalet genom att påstå att vår scenmästare Fred hade könsherpes varvid producenten själv knappast kunde vara bakis.

Jag älskar när man kan se logiken i saker och ting.

torsdag 29 maj 2008

Våren/Sommaren är här!

Det finns många goda ting med våren.

Dessvärre även dåliga. Att man ska envisas att sitta ute till exempel.
Detta har ju visat sig vara svårt då folk spottar hitan om ditan.

onsdag 28 maj 2008

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Det händer bara mig. Alltid mig.

Jag och Kimman var på H&M under min lunchrast och plötsligt kändes som om nån tog mig på häcken. Det visade sig vara en bruttas väska som puffat till mig lite, men av ren reflex så lät jag ändå handen borsta över stjärten. Då kände jag att där var något kladdigt så jag vände mig om, putade med röven och bad Kim ta bort vad det var som hamnat på min bakdel.

Kim brast ut i asgarv och sa att jag fick ta bort det där själv. Jag speglade rumpan och fick syn på en snor-loska som satt sig PRECIS RAKT PÅ prutten. Den var så exakt placerad att man kunnat tro att det var en blötfis som hamnat på fel sida brallan. Efter att vi skrattat så mycket att vi var nära att kräkas fick jag fatt på en servett att torka mig i röven med. Det kändes ytterst olustigt att stå inne i en klädbutik och torka sig baktill.

Nu sitter jag på mitt kontor i trosor och undrar vad alla kommer att säga när jag ska gå på eftermiddagsfikat. Räknas det som förargelseväckande beteende om man glider runt i småbyxorna?

tisdag 27 maj 2008

Att roa sig själv.

Jag har lagt till mig en ny vana/ovana, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det.

Varje kväll när jag lagt mig för att sova så ligger jag och gnussar i kudden och lyssnar på något hjärtslitande som jag kan slockna till. När Majk, som jag bor med, ska gå in i sitt rum så måste han passera mitt och det är då jag måste göra den här saker. Grejen som har blivit en vana/ovana.

Han smyger in så tyst han bara kan, stänger min sovrumsdörr tyst bakom sig och tassar fram över golvet mot sin dörr. Det är då jag långsamt sätter mig upp i sängen med ben och armar spretandes åt alla håll medan jag låter "Aauauuauahhh". Meningen är väl att denna uppsyn ska påminna om en vaknande zombie som är redo att attackera. Jag gör det hela så läskigt jag bara kan. Spärrar upp ögonen, gapar och fäktar med armarna.

Problemet med detta utövande är dock att jag alltid finner mig så jäkla lustig efter att jag gjort zombien att jag ligger och skrattar åt mig själv så att jag inte kan somna. Så ligger jag där och fnissar under täcket och kan inte somna på ännu en halvtimma.

måndag 26 maj 2008

Dagens ungdom.

Idag har vi en skolföreställning på mitt jobb. Det är några hundra småglin som springer runt, kastar gräs på varandra och skriker om vart annat.

När jag skulle gå in till mitt kontor så gick jag förbi jag en unge som stod och höll handen för näsan. Det såg ut som att han tyckte det luktade illa, men precis när jag passerade avkomman så hörde jag hur HAN SNÖT SIG I HANDEN! Jäkla äckliga snorunge!

Påminn mig att jag aldrig ska ta högstadieelever i hand när jag hälsar.

söndag 25 maj 2008

Fett stort problem!

Dagens undran är hur fan man går tillväga om man möter två tjockisar på en smal trottoar. Gjorde detta häromdagen på väg till jobbet. Jag såg dem på håll, liksom skvalpandes, sida vid sida, för att barrikera min väg.

Först funderade jag om man kunde smita emellan dem, men risken att fastna med huvudet mellan deras valkar var för stor så jag avstod. Ett högt hopp flög genom mitt huvud, men superkrafterna var vaga på morgonkvisten. Jag gick därför rakt fram i hopp om att tjockisarna kanske skulle bana väg för mig. Att de skulle få insikt om deras trottoarblockering och kanske gå framför och bakom varandra för att göra det lättare för en arm flicka att ta sig fram.

Detta skedde dock inte. Fetto ett och två styrde rakt mot mig som en väldig massa och jag insåg snart att jag måste pressa mig mot gångbanans kant. Jag balanserade fram, smidig som en katt, men se, det hjälpte inte. Rätt vad det var hade fläskisarna pressat ut mig så jag tappade balansen och hamnade på cykelbanan. Och alla som bor i Stockholm vet att dessa cykelbanor är fullkomligt livsfarliga då män iförda tajta cykelbyxor och störtkruka susar fram på dessa vägar i en fart som är omöjlig att rå sig på.

Jäkla tjockisar!

fredag 23 maj 2008

Vart är mänskligheten på väg?

Man slutar aldrig förvånas över folket. E-To-The-Evo visade mig det här klippet:



Vem skulle ni ta, han eller Bert Karlsson?

onsdag 21 maj 2008

Super-technician is back!

Super-technician is back. And this time she’s paid to be at service.

Jag satt som vanligt på mitt kontor och knåpade med sånt som sig bör när man är kontorsråtta. Men klockan slog fem och det var dags. Jag sprang in i närmaste telefonkiosk, snurrade några varv och klev ut, förvandlad till hjälte. Med min mantel vajandes för vinden, trikåerna som stramade över låren och ansiktsmasken neddragen över nyllet, seglade jag in på scenen där alla dansare gapade av den bländande åsynen. De andra teknikerna drog en lättnandes suck – kvällen var räddad.

Ja, nästan så gick det till…


tisdag 20 maj 2008

Livsavgörande frågor

Det finns stora frågor. De innehåller oftast en mystik eller gåtfullhet. Ni vet såna där existentiella frågor som expanderar och kan hålla en sömnlös om nätterna. De liksom gnager i huvudet och frågan i sig väcker nya spörsmål som låter angelägenheten vidga sig till enorma proportioner. Tankar på sådana saker kan få kroppen att falla i mörka hål och ibland kan man känna en viss svindel inför undranden som dessa. Det är sådana gånger man kan känna sig så otroligt liten.

Dagens existentiella fråga är… Hur kommer det sig att behållaren som tillhör den ena torktumlaren alltid behöver tömmas, medan den andra aldrig fylls på vatten?

Det är så jäkla konstigt.

måndag 19 maj 2008

Hur det började

Har jag förresten berättat att morsan sket ut mig på självaste dopparedagen? Jag bestämde mig dessutom för att komma ut med arslet före. Varför göra saker som alla andra liksom? Till detta följde att jag var tvungen att bära skena då höfterna rök åt helvete. En skena som gjorde att jag var tvungen att ligga som en groda under de första månaderna i mitt liv. Inte så gulligt.

Och folk undrar varför jag blev som jag blev…


söndag 18 maj 2008

Männen i mitt liv

Alla vet ju vid det här laget att jag och Hugh gifte oss för en tid sedan.



Vad ni kanske inte vet är att jag har en rad pojkvännen på sidan om mitt äktenskap. Det är ingen fara, Hugh har sagt att det är ok då han reser så mycket. Men vad som slagit mig är att alla verkar vara såpastjärnor och att det finns en godbit finns i varje serie jag följer.



Sawyer har hängt med ett tag. Han är min bad boy som retas lite med mig i olika situationer men är som en gud när det kommer till passionerad älskog. A keeper.



Men det finns stunder då Sawyer kanske är lite väl brutal mot mig och då kommer McDreamy till undsättning med sina ömma ord och tron på den sanna kärleken.



Egentligen börjar jag tröttna på Michael, men eftersom han är så smart så kan det vara trevligt att ligga i sängen en hel dag med honom och titta på honom när han ser så där bekymrad ut som bara han kan. Han får därför stanna ett tag till.



Michaels rival är det nya tillskottet Dan som dök upp från ingenstans och fångade mitt hjärta. Hans naiva pojklika sätt och lite blyga uppsyn får mina knän att darra.


Om sanningen ska fram så har jag bara Mike för att han är så händig i hemmet och kan fixa glödlampor och dylikt när Hugh är på inspelning. Men han har sin charm han med.



Jag vet att denna man kommer som en chock för er alla, det blev en överraskning för mig med. Men då herrn är president och möjligvis den bästa manliga karaktären jag någonsin stött på så kan jag bara inte motstå hans vänliga ögon och ton.



Och så Peter Petrelli då. Vad fan... killen kan ju flyga. Behöver jag säga mer? En hjältinna (super-technician) hör samman med en hjälte... Ja, när inte Hugh är hemma då.

Ska vi leka doktor?

När jag var barn hade jag en förkärlek till att leka doktor. Jag tror att intresset blommade som bäst efter att jag spenderat en vecka på hospitalet under lågstadiet. Denna vecka erfors i morfinens tecken.

Att leka doktor med mig innebar att jag tryckte ner min granne Elin i en säng, hängde en påse med vatten ovanför hennes huvud och tejpade fast diverse akvarieslangar på hennes armar och in i näsan på henne. Där fick hon ligga, och emellan åt körde jag ner den allra fetaste akvarieslangen i strupen på henne.

Själv gled jag runt i pappas vita frottémorgonrock och morsans badmössa. Tänk om McDreamy hade sett mig då…


lördag 17 maj 2008

Som en rosa dröm

Idag när jag skulle möta upp Maria för en promenad så passerade jag ett gäng karlar som hade svensexa. Herrn som skulle gifta sig bar ögonbindel och en rosa kanindress. Han såg så där fluffig å mysig ut som man bara kan iförd kaninkläder.

När jag passerade så hojtade en av killarna till:
- Tjena snygging! Har du lust att ge kaninen här en kram?

Helvete vilken dum fråga. Icket att man tackar nej till att krama det största mjukisdjuret man någonsin sett. Jag nästan flög runt halsen på brudgummen för att stjäla en kram. Som kanin hade han ju dessutom massa hår på bröstet, även om det var rosa. Så hade man sitt närhetsbehov tillförsett för helgen.

torsdag 15 maj 2008

Knäcka koder

Igår ringde min systerdotter Noam. Det lät typ:
- Goalööööglughhhöööbuööoaaa.

Jag lyckades slutligen tyda hennes krypterade koder. Det visade sig vara ett chiffer som betydde:
- Jag tycker du är ballast i världen moster Q. Jag vill bli precis som dig när jag blir stor och då ska jag också skaffa mig en coolhets-handske.

Sa det skulle komma till användning

Jag har fått god användning för min coolhets-handske.

Igår när jag skulle till Matilda på middag så slog det mig att damen i fråga har blivit daktolog. Med andra ord har hon blivit en riktigt CSI-agent, daktolog betyder nämligen fingeravtrycksanalytiker.

Troligt man vill gå runt i Mattis lya och lämna bevis efter sig hur som helst. Handsken åkte därför på redan i trappuppgången så att jag utan oro kunde ringa på dörrklockan. Man vet aldrig hur kriminell man blir i framtiden. Idag gick jag exempelvis mot rött.

onsdag 14 maj 2008

Spänd av förväntan

Igår när jag skulle rulla över på sidan för att falla till ro och somna, stack det plötsligt till i min vänstra skinka. Jag trodde först att det var en glasbit jag lagt mig på, så jag tände lampan, slet bort täcket och stirrade på sidan av rumpan för att se vad där var. Men se på tusan, det var en stjärtfinne.

En stjärtfinne uppkommer ungefär en gång per år. Man skulle kunna säga att den är som en sällsynt orkidé som en gång om året blommar och slår ut. Herre vad lycklig jag blev. Framför allt för att den satt på sidan av arslet på mig. Detta innebär ju att jag kommer att kunna se explosionen när stjärtfinnen är redo att klämmas.

Jag blev så förväntansfull på böldens mognad att det kändes som dagen innan julafton. Jag kunde knappt somna den natten.

tisdag 13 maj 2008

Fy fan!

Nej, inte alls irriterande med en sexmanna blåsorkester utanför mitt fönster.

Arbetsro för tusan!

Perra goes luftgitarr

Min mammas kille, Perra, kan man ta för en helt vanlig medelålders man. Han säger inte mycket, älskar korv och beter sig som en ”normal” man till vardags. Men se skenet kan bedra. Detta fick jag och Kim erfara en kväll när vi skulle hem från Umeå och mamma och Perra hämtade upp oss.

Intet ont anande satte vi oss i baksätet och började babbla som vi brukar. Det dröjer dock inte länge förrän två plirande ögon stirrar bak på oss från passagerarsätet. Det är Perras muntra uppsyn som möter oss och bakom öronen sätter han sina händer som börjar vinka fram och tillbaka medan han skriker:
- Påsk, påsk!

Detta kom, som ni kanske kan förstå, som en smärre chock. När Perra lika fort vänder sig tillbaka med ögonen på vägen så tittade jag och Kimman frågande på varandra, tillbaka på Perra och på varandra igen. Min styvfar satt med det belåtnaste leendet på läpparna. Det dröjde inte länge innan detta påskande upprepades med samma procedur och fortsatte att så göra under vår tre mils hemresa.

Väl hemma i huset sliter Perra upp morsans påskris, slänger det frenetiskt fram och tillbaka bakom öronen och hojtar påsk om vartannat. Detta var första gången jag fick uppleva Perra med alkohol i kroppen.

Jag vill hylla Perras fylla. Han slår oss alla med hästlängder. Jag, Mia, Mujan, Nicklas… Ja, vi ligger i lä så det slår härliga till. Perra har nämligen alltid med sig sin ostämda luftgitarr när han går på fest. Är han hemma så är han inte sen att ta på sig sin fez som han dansar runt med - alltid med den där speciella gångstilen han får efter några glas. Han går precis som att han bajsat på sig vilket är fantastiskt roligt.

När luftgitarrens alla strängar lirats av byter han till luftorgel och spelar med det mest seriösa uttrycket och en otrolig inlevelse. Man tröttnar aldrig på att se detta fenomen. Det är lika roligt varje gång, bara morsan står med ett stelt leende och vet inte riktigt hur hon ska förklara sin mans beteende för de bekanta som inte känner Perra.

söndag 11 maj 2008

Får jag chans på dig?

Läste på tjuvlyssnat.se och kom att tänka på mig själv under lågstadiet.
http://www.tjuvlyssnat.se/sodra-sverige/tills-doden-skiljer-dem-at-2

Erik Å frågade chans på mig och svaret blev:
- Ja, men bara under lunchrasten, sen ska jag permanenta håret och fråga chans på Anders.

Jag visste att man bör selektera redan på den tiden.

Make yourself at home...

Syrran kom förbi en tvärtis. Trevligt tyckte jag, tills hon satt sig i min säng och agerade fontän. Bröstmjölken fullkomligen sköt ut i fyra strålar, prickade av lilla Noam i ögat, resten kom på fotändan av min slaf.

Så mycket för renbäddad säng.


lördag 10 maj 2008

Eldprovet

Ikväll var det eldprovet. Sista kvällen som Super Technician, och mina kunskaper ämnade granskas genom att jag skulle vara med och köra en föreställning. Jag klarade det galant med högsta betyg - vad kan man annars förvänta sig av en hjältinna?

Som tack för hjälpen fick jag en flaska champagne och en coolhets-handske. En coolhets-handske är en handbeklädnad man använder för att öka ballhetsgraden, jag har fått användning av mina många gånger under veckan.

På scenen dansades det street dance. Dansarna trodde att de var något. Jag insåg fort att jag kunde spinna på ryggen precis lika bra som dem… åtminstone om Sara puttade på.

torsdag 8 maj 2008

Super Technician

Is it an airplane? Is it a bird? Noooo... it's Super Technician!


Med livet som insats kröp Super Technician in under en trapp i foajén för att koppla kablar. Två dimmrar skulle snabbt bytas ut mot ett par tyngre för att undvika störningar, och hjälten i fråga skred omedelbart till verket. Ljudlöst smet hon in under stentrappen med pannlampan på full belysning, utanför stod herr Christiansson och hejade på som Gunde Svan.

Kablarna la in sitt bästa försvar. De hade etsat sig fast i varandra. Hårt. Ville inte ge med sig. Super Technicians biceps spände under T-shirten när hon tog i för kung och fosterland. Svetten bröt fram i pannan och herr Christianssons röst åkte emellan åt upp i falsett.

Kabeln gav med sig med ett brak, flög ur sitt fäste, rakt upp mot vår hjältes haka vilket drog huvudet upp mot norr. Med ett ”bang” slog huvudet emot den låga takhöjden. Man hade kunnat tro att vår hjälte nu var slagen. Men ack nej... nej, nej. Ut krälade hon med livet i behåll med avklarat uppdrag och folket jublade av lycka.

Ungefär så gick det till. På en höft! Men vad gör man inte för konsten.



Man sliter...




Man lär upp de som inte riktigt kan...



Och ingenting kan stoppa SUUUUUPER TECHNICIAN!!!

onsdag 7 maj 2008

GeishaQ - nu ännu coolare

Idag har jag kommit på ytterligare en ball sak med att vara scentekniker. Under genomgång av föreställning så glider alla tekniker runt med headset och kan prata med varandra var de än befinner sig. Detta innebär att man har koll på allt som händer runt om på teatern. Vi kan dessutom snacka skit om dem som befinner sig på scenen, kalla dem för amatörer, utan att de hör. Men mest av allt pratas det obegripligheter och jag låtsas att jag förstår. Nickar och kikar mot taket i hopp om att det är någon lampa de snackar om.

På grund av coolhetsfaktorn på detta var jag helt enkelt tvungen att ha på mig lurarna när jag skulle gå på dass. Bara så att kunde jag sitta där och fnissa bäst jag ville. Men jag önskade innerligt att ingen hade för avsikt att tilltala mig så jag skulle tvingas slå på min mikrofon. Att prata med piss-skvalp i bakgrunden tror jag ingen skulle ha uppskattat. Och spolningen skulle definitivt ha avslöjat mina badrumsfasoner.


tisdag 6 maj 2008

Barnmat

När jag var barn så saknade jag ett gott bordsskick. Jag var sällan tyst, kunde inte sitta på rumpan och besticken ska vi inte ens tala om. Vid middagstid så kröp jag gärna upp på bordet och fram till ketchup- eller senapsflaskan då jag var tokig i dessa. Min mamma och pappa tvingades således att ställa dem på golvet under middagen. Inte nog med detta, så hade jag en ovana att hälla ut den sista slurken mjölk på bordet för att underhålla mig själv genom att därefter plaska med händerna i skvätten.

I helgen när jag var i norrland så berättade min moster för mig att jag var sparsmakad med maten som barn. En gång när familjen skulle äta något säkerligen motbjudande och jag vägrade stoppa detta i min mun, så slog pappa näven i bordet och röt:
– Det var väl självaste! Jag ger mig fan på att du äter det här på dagis!
Varpå jag svarade:
– Ja… men där måste jag ju.

måndag 5 maj 2008

FOOOORE!

Den här veckan utövar jag min praktik som scentekniker. Det är otroligt stimulerande, inte bara för att jag inte kan någonting om scenteknik, utan även på grund av min fräsiga utstyrsel. Jag bär arbetsbyxor med många fickor, fula skor med stålhätta och en underbar doft av fotsvett.

När man jobbar på scenen så måste man ropa var gång något ska hissas upp eller ner, vilket sker ganska ofta. Det här är något jag tycker är kalasroligt då det känns som att man golfar och måste skrika FORE så fort man hissar ner ett rå eller en tross. Jag tycker att det hela är så häftigt att jag måste lägga till basröst så fort jag ska hojta exempelvis ”nedgång av mantelbryggan”. Jag får för mig att jag framstår som en coolare och mer världsvan tekniker med den där lite djupare rösten.

Jag har fattat tycke för detta skrikande så pass mycket att jag skriker ”uppgång” och ”nedgång” även om det bara är gaffeltrucken jag arbetar med. Och på tal om gaffeltruck… Så jävla ballt. Jag kan riktigt känna hur håret på bröstet börjar växa på mig när jag lastar av pallar på fem meters höjd upp i luften. Innan veckan är slut ska jag aldrig mer behöva tråna efter att ta på ett hårigt bröst, det ska vara införskaffat på min egen bringa.


söndag 4 maj 2008

Istället för att hålla tal

Jag och min syster gjorde en mycket seriös dokumentär till vår fars bröllop. Alla bröllopsgäster fick uppleva det omskakande repotaget.