Nyårslöften är enbart av ondo

Förra veckan fick jag ett tväril och tyckte att det var en god idé att motionera. Jag vet att såna impulser vanligtvis betraktas som bra, men i fröken Qs fall så slutar det oftast mindre lyckligt.

Jag studsade i mina trikåer och pumpade upp volymen på mina högtalare. Ja, jag var hemma… gymmet känns som ett allt för stort steg just nu. Eftersom jag har full insyn i min lya var jag tvungen att gömma mig i sovrummet och där utspelade sig därefter en rad perverterade moves och utövanden bakom neddragna persienner.

Vad sägs om den klassiska åttiotalsposen ligga-på-sidan-och-låta-benet-svaja-upp-och-ner, eller kanske saxa som en skidåkare, plocka äpplen, springa på stället som hon i flashdance medan armarna flaxar som besatt upp och ner? Under en låt hoppade jag jämfota upp och ner för att se mig i en spegel jag har skruvat upp alldeles för högt. Såg ut som skit varje gång jag swischade förbi och fick se mitt högröda nylle.

Ja, ni förstår väl alla hur denna saga slutar? Inte fan är det lyckliga i alla sina dagar i varje fall. Snarare stelopererad kärring som förlorat tron på livet.