söndag 20 mars 2011

Besvikelsen

I onsdags skulle det ske. Som ett barn som väntar på julafton hade jag sett fram emot den dagen. Det var då världen skulle bli lycklig igen. Det var onsdagen då Andreas skulle följa med mig på Friskis och Svettis danspass.

Hoho vad jag hade längtat. Äntligen skulle Andreas bli till åtlöje genom att dansa afrikanskt till Shakira, köra running man till Kriss Kross och ligga på golvet och åma sig till Flash Dance. Jag bara fniss-njöt inombords när jag slog upp ögonen på onsdags morgonen. Och jag skrockade hela vägen till friskis på kvällen.

Men dra på trissor vilken besvikelse jag fick erfara. Vår ordinarie dansledare, mitt sockersöta solsken, var sjuk dagen till ära och in kom en man och ställde sig i hennes plats. Han glömde dra upp rullgardinerna från spegeln vilket jag insåg skulle resultera i att jag inte kunde se skymten av Andreas under hela passet. Ty han stod bakom mig.

Ledaren visade sig vara en träningsgalen aerobicsinstruktör som ansåg att dans var V-steg med ett juckande underliv. Hans höfter sköt som pistolskott och detta med största allvar - han skrek åt oss att vi skulle ha snabba fötter. Trancedance låt efter trancedance låt ljöd ur högtalarna och jag började långsamt ana att ledaren gick igång på sig själv. Jag blev rädd.    

Jag var så arg, så arg och ack så besviken efter danspasset. Ja, jag började nästan gråta. På allvar. För som jag hade längtat efter att få dela danspasset med Andreas och önskat att vi skulle dansa Michael Jackson Thriller ihop, det går inte beskriva. Istället fick vi uppleva en timmas tortyr lett av en man som kommer besöka alla mina framtida mardrömmar.

Jag antar att den som gapar efter mycket oftast mister hela stycket.

Inga kommentarer: