Upp-och-ner-vända världen

Igår skedde något mycket mystiskt. Jag såg en japansk skräckfilm, och jag blev inte rädd.

Jag är damen som sedan upptäckten av The Grudge gråtit blod om nätterna eftersom jag fasat för svart hår och japaner. Somrarna är värst. I Stockholm vimlar det av dem och de tenderar alltid att stanna mitt framför fötterna på en. Som om det inte vore nog att de skrämmer slag på mig med sin blotta närvaro.

Jag har legat påklädd om nätterna för att snabbt kunna smita ut om någon japan skulle kräla fram ur garderoben. Jag har dessutom haft stora fobier att ha tv:n på eftersom jag sett att det är ur dessa dumburkar som japanerna tar sig fram. Under sängen har jag vägrat kolla och därför blundat hårt när det ska till att dammsugas där under. Annars bor japanerna främst under badkaret. Jag har på fyllan stått och raglat i badrummet, pekat finger åt karet och skrikit att jag för i helvetet inte är rädd, att jag är packad och att jag inte bryr mig om deras vitmålade nyllen. Sen har jag slocknat av utmattning och troligtvis blivit sexuellt våldförd av alla japaner som uppenbarligen vill flytta in i samma lägenheter som mig.

Men igår såg jag The Ring, blev inte det minsta rädd. Ok, jag ryckte till när jag såg en larv, men annars rådde filmen inte på mig. Jag är en ny människa! Fattar ingenting. Allt är bara konstigt… Precis när jag trodde att jag fått kläm på mig själv och allt.

En ryslig vän

Att se skräckfilm med Ingemar är som att agera som självmordskandidat. Lyckas han inte skrämma vettet ur en med sina illtjut eller tvärkast så kan han åtminstone vrida ens arm ur led.

Igår skulle vi se Rec och Ingemar satt bakom mig för att utdela obligatorisk massage. Dessvärre knådade han min nacke precis när han blev skrämd vilket resulterade i två händer runt min hals och ett saftigt tag. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i tryckmassage på halsmandlarna.