Kändiskåt

Vi har celebert besök här på jobbet.

Jag har längre strukit runt scenen i hopp om att kunna morsa lite på herr Baryshnikov - men utan vidare lycka då han mest flaxat omkring med en ful bralla och repeterat. Men idag tog jag chansen. Jag såg honom gå runt med sin mobil nere i våra repstudior.

”Attans!” tänkte jag, ”det är nu jag har chansen”. Men vad skulle jag ha för ärende dit ner? Man kan ju gärna inte bara sticka in sitt blonda nylle för att säga hej. Men hör och häpna. Dansgudarna hörde mitt rop på hjälp och som från ovan kom en leverans av kaffe precis när jag skulle lomma tillbaka upp till mitt kontor. ”Aha!” reflekterade jag, ”kaffet är säkert slut nere i våra studiors, så då kan jag gå ner och lämna lite”.

Men ett ”HELLO!” slog jag upp dörren till Klotet med kaffe under armarna och ett brett flin på läpparna. Mikhail svarade på min hälsning och jag bar ner kaffet till köket där det förvisso redan stod massa kaffe och sedan sprang jag ut fort som vinden med andan i halsen. WOHO!

Ja, mer än så behövs faktiskt inte för att göra min dag. Nu har jag hälsat på 1900-talets störste dansare och Carrie Bradshaws ryske älskare. Känner mig upplyft och tror att vi nu ska inleda en lång och varm vänskap. Jag hoppas han hörde hur snäll min röst var när jag sa hej. För om han hörde det, då är vi nog redan bästisar.