Vänlig kollega

Jag har en trevlig kollega som ofta tänker på mitt bästa. Hon är så vänlig att hon ibland tänker på min mage och hur den mår, sen så ger hon goda råd om hur jag på bästa möjliga vis kan ta hand om den. Hon har bland annat föreslagit att jag ska gå hukad när jag behöver göra nummer två. Alltså hukad så till den grad att röven släpar i marken och benen förvandlas till grodlår. Det har hon visst lärt sig från Anna Skipper på tv.

Men efter något som jag skulle kalla "the walk of shame" genom hela kontoret så kan jag konstatera att fröken Skippers tips inte alls fungerar, ut kom knappt en simpel harlort, däremot så resulterar gångstilen i mången frågor - och jag är ju inte den som ljuger och hittar på - så nu vet alla på kansliet att min nytilltagna spatsertur är till för att stimulera tarmarna. En merit jag hoppas tar mig långt i karriären.

Sagan om ATA Carnet

För den som orkar läsa en lång saga om en enkel problematik på mitt jobb följer här "Sagan om ATA Carnet"

Sagan om ATA Carnet

Carnet papper kommer till Stockholm. Varför förstår ingen, det visar sig senare att det beror på en inkompetent kille i Genève som beslutat sig för att han behöver semester i två veckor och därför tyckte att jag lika väl kunde ta hand om ATA Carnet. Han är anställd av kompaniet som ska gästspela hos oss, men tycker helt enkelt inte att det är hans sak att följa transporten. Denne man ska under följande vecka ringa mig några gånger om dagen med uppmaningar som ”You need to be on top of this” och ”Come on!” följt av djupa suckar.

Mail kommer till mitt jobb från Göteborg gällande att vi ska skicka Carnet papperna till dem, de skickas inte omedelbart varpå förseningar inträffar. Jag tar tag i saken själv och ringer Göteborgskontoret. Då min kontakt dessvärre är ledig dagen till ära så ber en annan person mig att skicka papperna. Hon förklarar hur de ser ut och bekräftar att hon inte behöver hela högen papper – bara de två följesedlarna. I samband med detta frågar jag när transporten kommer fram till Stockholm och får svaret ”den 23:e november”… Fan vad kul, med tanke på att vi ska ha grejerna till en föreställning den 18 november. Jag ber dem göra vad de kan för att skynda processen och drar igång ett jehu med samtal och mail till samtliga EU-länder (ok, nej, det var en överdrift, men nästan).

Dagen efter hör min ordinarie kontakt i Göteborg av sig. De har fått fel papper (go figure) och papperna ska inte alls till dem, de ska till Hamburg (ahaaaa vad onödigt att de gav mig en adress till Göteborg). Jag ska posta dem omedelbart så jag kastar dem på lådan inom följande kvart.

Mannen från Genève ringer och frågar om Carnet. Jag berättar att jag lagt dem på lådan, han skriker NOOOO i slow motion. Han säger att jag måste få ut dem ur lådan. Det är ju lättare sagt än gjort. Han menar att jag ska skicka dem med Fedex till Hamburg. Jag ska även scanna dem och maila dem för eventuell transit. Hamburg, Göteborg och Genève avlöser varandra under resten av dagen i samtal till mig. Jag gillar att prata i telefon men ogillar att missa heldagsmöte om profil, programmöte och dejt med kompis på kvällen.

Jag beger mig till postlådan och väntar på postgubben som ska tömma lådan. Min plan är att ställa mig på knä och gråta tills jag får brevet. Jag väntar tålmodigt. När postgubben kommer för tömning av lådan berättar dock att han helt enkelt inte kan ge mig brevet. Jag blir hänvisad till postkontoret att vänta till alla postbilar lämnat sin post från inhämtningen. Jag springer dit. Jag älskar nämligen postkontor.

På postkontoret så får jag vänta länge och träffar en alkoholiserad kvinna med vagn som tror att vi känner varandra. Hon frågar mig många gånger om vi inte har setts förr och jag blir varse om att mitt yttre tillstånd kanske inte är så fagert vid det här laget. Men skam den som ger sig. Efter en timmas väntande får jag tag på brevet. Dessvärre fem minuter efter att Fed Ex har stängt för dagen.

Tillbaka till kontoret för att scanna alla papper. Jag ska gifta mig med vår kopiator, papperna fastnade såklart om gånger tusen. Tillslut skickar jag de scannade papperna per mail till Hamburg, Göteborg och Genéve. Hem till ljuva sängen för att sussa och givetvis drömma om Carnet papper.

Tillbaka på jobbet i arla. Måste se till att Fedex plockar upp skiten. Då inser jag att mina scan-mail har studsat tillbaka från Hamburg och Göteborg. Piss! Jag gör om skickandet och får bryta scannen i olika delar. Jag ringer Fedex som ska hämta upp budet och leverera till Hamburg och dra på trissor – Fedex kommer! Nu är saker och ting på banan.

Hamburg fixar biffen. Transport på väg. Sweet. Trodde jag…

Transporten fastnar i Malmö. Av någon anledning så stämmer inte Carnet papperna. De har funkat från Genève, genom hela Afrika upp till Europa och smidigt i hela EU men i Skåne tar det stopp. Jag hatar Skåne. Vad det är för fel på Carnet kan ingen svara på. Jag blir hänvisad till följande instanser: Vanguard Göteborg, Handelskammaren, Stockholms Handelskammare, Tullverket, Ollerud Klareringsexpedition, Arlanda Klareringsexpedition, Foria Kungens Kurva. De är ungefär lika bra på att säga Öhhh och Ehhh hela bunten. Efter noga efterforskningar kan jag med min expertis säga att något måste göras åt den undermåliga transport-infrastrukturen som härjar i världen.

Trots denna problematik så blir jag meddelad att lastbilen befinner sig fem minuter från Kungens Kurva. Det mystiska är dock att lastbilen vid tre tillfällen, på olika dagar, befunnit sig fem minuter från Kungens Kurva. Jag börjar ifrågasätta min informationskälla.

Jag får snart veta att lastbilen har försvunnit efter vägen. Ingen vet var den är. Senare inkommande samtal berättar att lastbilen fått inbrott och att polisen blivit påkopplad varpå det blivit förseningar. Jag förstår inte vad det är för fel på transporten, men den kan eventuellt ha ingått i en pakt med djävulen alternativt Tomas Ledin. När lastbilen äntligen kommer till terminalen i Stockholm så har terminalen stängt. Där slutar man minsann kl 15 (kan vi införa den arbetstiden på mitt jobb?) Lastbilen blir ståendes och kommer inte vidare till oss.

Klockan 7 dagen därpå så börjar jag mitt ihärdiga ringande igen. Fyra timmar senare kan någon berätta för mig vad jag måste göra. Det är simpelt! Åk till Kungens Kurva, hämta Carnet, åk till Tullverket, få stämpel, åk tillbaka till Kungens Kurva, lämna papper, lasten kan göras, bilen till oss. För att reda ut vilken adress Tullverket har så tar det fem samtal… till samma person… Jag behöver bara säga ordet Carnet så hinner hon avbryta mig och koppla mig vidare. Jag får inte prata till punkt. Det går bara inte. Så om ni vill bli kvitt ett samtal i framtiden säg det magiska ordet – Carnet!

Prins Nisse till undsättning! När jag äntligen fått tag i alla adresser så tar han sin silverhingst och rider mot utsatta mål. Parkerar kusen i Kungens Kurva, sveper med sig papperna och galopperar mot Tullverket vid Frihamnen. Och han går i mål! HAN GÅR I MÅL!!! Slutligen kommer transporten och föreställningen blir av.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

PS. Transportbolaget Vanguard måste byta namn. Jag känner inte att transporten blivit speciellt beskyddad efter inbrott, förseningar och tullverkets smutsiga händer kladdandes på den fina, fina lastbilen.

Språk-tourettes

Jag har en typ av tourettes. Det är ett betvingat beteende som uppstår när jag inom jobbet involveras med grupper som talar språk jag inte förstår.

I veckan stod jag med en grupp dansare och producenter som hetsigt diskuterade på franska. Jag fattar givetvis inte ett skvatt franska, men jag stod ändå kvar och försökte se uppriktigt intresserad ut, som om jag hängde med i diskussionen. När debatten blev lång så tappade jag efter en stund tålamodet och den där evinnerliga lusten att bryta in i samtalet kom över mig. Det är min tourettes som gör sig påmind. Det börjar liksom klia i strupen och bubbla i munnen... och det enda ord jag kan komma på att säga är "baguette".

Oftast kan jag lägga band på mig. Men inte alltid. Inte den här gången heller. Så det kommer, mitt i deras ilskna konversation så deklarerar jag högt och tydligt "BAGUETTE"! Det går helt enkelt inte att stoppa. Jag gör samma sak mitt i finska diskussioner, då blir det "yxe kaxe kolme".

Stämningen blir rätt akward efter detta. Men det är ganska värt det ändå. Och jag orkar sällan förklara mig. Det får vara och konstigt nog är det ingen som förvånas speciellt mycket.

Vad ser din fitta ut som?

För typ en vecka sedan så frågade jag en kollega hur hon mådde och som svar på frågan fick jag veta att hennes underliv ser ut som en blomkålshuvud. Vad svarar man på det? Jag sa inte så mycket och då frågade hon om jag ville följa med in på toa och titta, vilket jag artigt tackade nej till.

Tilläggas bör att denna kollega är gravid och därav svullen i de nedre regionerna.

De senaste dagarna har jag dock funderat väldigt mycket på hur man ser ut om man har en blomkål till fitta och jag ångrar bittert att jag inte tog tillfället i akt och tittade. Jag siktar på nytt försök vid årets julfest, då kanske jag kan ta några järn och stilla min nyfikenhet. Risken är dock överhängande att jag aldrig mer kan äta blomkål.

Finns det fler lustiga fittor där ute? Hur ser din ut? Själv har jag hört att min livmodertapp ser ut som ett päron.

A Girls got to do what a Girls got to do

Igår skulle jag köpa 20st solstolar. Eftersom ingen på jobbet hade tid att hjälpa mig så skickade teknikerna iväg mig med en pirra och en rem till Clas Ohlson, det skulle funka finfint, lovade de, och off for jag.

Redan inne på affären anade jag oråd. 20 stolar visade sig vara väldigt många stolar, och att trava dem var heller inte så enkelt, speciellt inte med en rem som inte ens räckte halvvägs runt ekipaget. Tre gånger blev det dominio med stolhelvetet som flög ut längst golvet. Nyfikna blickar och ett mycket hjälpsamt butiksbiträde. Så hjälpsam att när vi efter fyrtiofem minuter surrat fast skiten på pirran så undrade han om han kanske skulle gå med mig till jobbet. Jag skulle ha nappat på det förslaget, men envis som jag är så tackade jag artigt nej.

Det var inte så smart... Ena hjulet hade nämligen punka och lasset vägde över hundra kilo. Innan jag hade tagit mig ut ur butiken hade jag redan dragit ner halva deras skyltning. Ta sen den packningen och prova gå ner för Drottninggatan en het dag i juni så är katastrofen som gjord. Aldrig har så många människor skrattat åt mig, hejat efter mig eller sprungit ur min väg med sådan hänsyn. Fram stånkade Q prunkande i svett med ett berg av stolar som lilla huvvet kikade fram bakom. Jag sköt på för kung och fosterland och använde HELA kroppen för att få åbäket att röra sig centimeter för centimeter framåt. Blickade överlägset mot folk med barnvagn och tänkte att jag troligtvis kommer att reinkarneras som Tarzan.

Vid ett övergångsställe lite mer än halvvägs kom dock Jesus him self, vår tekniker Fred, och räddade mig. Då hade hela pirran trillat framlänges mitt på vägen medan grön gubbe slog om till röd, och där stod jag och försökte hiva tillbaka pirran på sina hjul utan större framgång. Bilarna väntade tålmodigt på mig. Eloge till dem.

Men jag är efter denna upplevelse en vetskap rikare - om det finns ett helvete så består det i att dra en punkterad pirra längst Drottninggatan en varm dag i juni.

  

Nä, men DIN mamma

Jag vet inte med er, men jag får rätt ofta struntmail till jobbet om att man ska uppdatera sin webmail - annars stängs den ner. Ja ni vet, sånt där vanligt bluff och båg. Men idag damp det ner en sådan varning som fick mig en aningen konfunderad:

"För att förhindra att ditt konto från sägs upp, måste du uppdatera den
genom att tillhandahålla den begärda informationen nedan:

Bekräfta din e-identitet NU

E-post Användarnamn: Din mamma
E-post Lösenord: är fet som ett hus"

Nå, min mor är något trind, men fet som ett hus... det tycker jag var lite överdrivet.

Kass förebild

Jag tror inte att jag är någon bra förebild. Jag pratar alltid först och tänker sen.

Jag pratade nyss med en kollegas dotter som hade sålt mig sockar för att samla ihop pengar till sin klassresa. Jag frågade vart de skulle:
- Till Gotland och göra jordmätningar.
- Jaha, svarade jag, vi åkte på klassresa till Grekland och söp oss fulla.

Jag är glad att min kollega inte stod i närheten när jag sa det.

Mingel skills

Igår partajade fröken Q. Jepp, jag festade till den grad att jag tog min chefs uppmaning om att bli bättre på att mingla på så stort allvar att jag började göra moonwalk samtidigt som jag delade ut mitt visitkort. Högt uppskattat av mina branschkollegor som besvarade gesten genom att ge mig deras visitkort. Jag hade fickorna fulla när jag drattade i säng klockan sju i morse.

Eftersom min chef graderar arbetskompetens i hur länge man kan partaja så ligger jag gott till inför nästa löneförhandling. Och tur är väl det, för att festa på det där viset kräver cash. Det ska bli mitt främsta argument för att få löneförhöjning.

Idag är det 20 grader varmt ute och sol. Jag ligger dock på soffan.Har inga planer på att lämna den heller.

Hjärnsläpp

Hjärnan fungerar så däääär, efter intensiva dagar av jobb.

Imorse kunde jag för mitt liv inte förstå hur jag skulle ta mig genom spärrarna till tunnelbanan. Jag ryckte frenetiskt i dem och svor innan jag kom på att man bör använda sitt sl-kort.

Lite, lite sliten.

Jobbyte

Ok, jag vet att jag är jävligt efter när det kommer till nyheter. Men vad fan... Instängd i en gruva i fyra månader?! Och här sitter jag och klagar på att åka X2000 till Göteborg.

I stressiga tider som dessa funderar jag ibland på att byta jobb. Men jag kan härmed utesluta yrkesgruppen gruvarbetare. Inte för att det är ett arbete som lockat speciellt mycket förr heller.

Andra eventuella jobb:

Ostbolls-smakare
Sadist
Kran-spelare
Ikon
Sjusovare

På din bemärkelsedag

Igår städade Eva sitt skrivbord och av mystiska anledningar kryper saker över mot mitt skrivbord var gång hon ger sig på detta bestyr. Högst egendomligt och otroligt frustrerande.

Igår hade en stor låda dvd:er plötsligt landat vid mina fotknölar så jag pekade allvarligt och ifrågasatte kartongen vid mina fötter. Eva förklarade att hon bara ville att jag skulle titta om jag kände igen lådan, att hon sen skulle ta reda på den. Med ett getöga konstaterade jag att lådan bestod av skit som vi inte behövde ha kvar och bad henne på nytt flytta lådhelvetet. Eva lovade dyrt och heligt att hon skulle göra detta.

Sen gick Eva hem...

Nu har Eva fått ett stort och fint inslaget paket som står placerat på hennes stol. Det står "Grattis i efterskott Eva" på det (en miss då det visar sig att Eva fyller år i september, men men...) och jag kan bara ana hur glad och nyfiken hon kommer att bli när hon får syn på den jättelika presenten. Förhoppningsvis lika glad som ett barn på julafton.

Ni kan ju gissa vad jag slagit in i det stora paketet. Eheheh!

Självmord - that's the way I like it

Kanske kan vara lite tyst från mig just nu. Det är på grund av att jag arbetar på att skaffa mig tillräckligt många anledningar att vilja ta livet av mig uppe i Umeå.

Det finns flera ting som kan få en att vilja dräpa sig själv. DHL är en av dem. I diskussion med dem under fyra dagar så slutade det med att jag tog till elaka ord som bara en kärring kan använda "Detta är oacceptabelt" samt "det skulle gå snabbare om jag burit lådorna på ryggen upp till Umeå". En väldigt aggressiv Q med andra ord. Det hela slutade givetvis med att jag bad om ursäkt för att jag låtit så elak.

En annan sak som kan få en att vilja dräpa sig själv är att man på 20 minuters varsel får veta att man ska hålla tal för 200 pers. Det var med maracas till till knän jag spottade ur mig nån dynga jag plitat ner på ett papper. Jag började talet med "I will not hold the mic since I tend to shake it when I speak to alot of people".

Klämma handen i dörren så det knakar något gud förbannat är också en sån där grej som ligger som grädden på moset och bara låter döden knacka på dörren. I love it!

Jag fortsätter min resa i de norrländska skogarna med häcken full. Hör ni inget från mig på bloggen under kommande veckan så är det för att jag är upptagen. Hör ni inget veckan efter det är det på grund av att självmordet gått i hamn och jag hänger i en snara på Umeås konferens center.

Q goes pure evil

På min kollega Evas skrivbord står en häftapparat med texten "touch and die" på.

Eva är på tjänsteresa i Berlin - gissa vad jag har använt hela arbetsdagen.

Mohahahaha!!!

Sladdertissar

På jobbet kan man få massage. Det gillas! Vår teaterchef frågade mig i förra veckan hur jag brukar gå till väga när jag ska klä av mig på överkroppen. Om jag tar av mig allt eller ej. Jag sa att jag som oftast tar av mig till BH och att massören sen får knäppa av den när jag ligger på mage.

- Jag bara sliter av mig allt, utropade chefen.
- Ja men konstigt då, svarade jag, vem fan skulle vara intresserad av dina hängiga kärringbröst egentligen?

Hon blev inge glad… och jag ser fram emot löneförhandlingarna.

I dejtingdjungeln

Kollega Eva ger inte upp. Det är inte bara brudar som står på min meny längre, hon vill att jag ska dejta vad fan som helst - så länge det inte är efter mitt tycke och smak verkar det som.

Sist så kom hon ilandes med fotografier av en kille som är med i ett konstnärskollektiv vi ibland brukar presentera, och menade på att jag borde börja träffa honom. Jag tackade vänligt med bestämt nej varpå jag fick ett ”Vadåråååå?!”. Jag hade velat säga ”Räcker det inte med att karln brukar använda bruna manchesterbyxor för faen?” men nöjde mig med ett simpelt ”Han är inte min typ.”

Lagbyte

Min kollega Eva har alltid varit lite missnöjd med mina relationer. Idag fick jag veta att det beror på att hon tycker att jag ska byta lag. Och lagbytet ska ske av den enkla anledningen av att hon tror att jag skulle må bra av att vara med en kvinna (eller kanske en uppsjö av dem, vad vet jag).

På stan figurerar reklam för Lee Lozanos utställning på Moderna Museet med den enkla
uppmaningen ”eat cunt for mental health”. Det känns som ett tecken. Eller ett av tre tecken. Först säger min kvinnliga gynka att jag har en fräsch livmoderstapp, reklamen uppmanar mig därefter att börja tugga skäggbiff och nu påstår Eva att jag borde bli lesbisk. På toppen av verket har min käre mor alltid hävdat att ”lebb, mjo, det borde man banne mig va”.

Så det är hög tid nu. Allt pekar på det. Tiden är kommen. Vid nästa fullmåne blir jag flata.

Där rök mitt goda rykte

På facebook brukar jag försöka hålla en allvarsam ton. Detta eftersom jag har halva arbetsbranschen som vänner på fejjan. Det innebär att jag mycket sällan gör statusuppdateringar och dylikt som kan ses av branschen.

Härom dagen tillät jag mig dock att kommentera min väns kommentar på min sida. För aldrig kunde jag väl ana att någon ur dansbranschen skulle klicka sig in på min profil. Tji fick jag! Så mycket för min återhållsamma och allvarliga ton.

Smaklig måltid

Trevlig lunch man hade på jobbet idag då.

Jag sitter i godan ro och äter min mat när en okänd tekniker dyker upp. Då måste jag ju givetvis ta reda på vem det är, så jag presenterar mig varpå min kära kollega Fred på tekniken fyller i att det är jag som är fienden för den nya kollegan… Fienden?! Hör och häpna. Jag som är så snäll och go.

Under tiden denna fiendskap diskuteras en vända så lägger vår ryska ekonomichef nosen i blöt och utbrister plötsligt:
- Näe, Q är inte det minsta fin!

??? Jag förstår ganska kvickt att hon hört fel på fiende och fin, men vad falls, plötsligt blev man kallad både för fiende och för ful under samma lunch. Dessutom var det jag som hade hand om all disk i lunchrummet idag. Jag vill dementera! Byta kollegor funkar det med!

Små DNA-efterlämningar

Är det inte alltid lite förödande att sitta på toaletten och finna ett hårstrå på ringen mellan sina lår? Ett kort, lite lockigt, mörkt hårstrå som ligger där och hånskrattar! Jag vet att det inte är mitt... ty strået är ju mörkt. Och plötsligt går det kalla kåror. Det måste bort från ringen, men hur. Toalettäventyr utan dess like. Voj öde!

Like a rockstar

Det är väl fan att man ska straffas när man är duktig.

Om jag inte super mig packad, då får jag inte få sova om nätterna. När jag ska sluta röka så får jag gigantiska bölder där nikotinplåstret suttit som kliar och ryar. Och tränar jag, ja då ska det till att bli träningvärk.

Jag tror helt enkelt att min kropp inte är byggd för hälsosamma aktiviteter. Det ska vankas okynnesrök och kopiösa mängder sprit i soffan för att jag ska vara på topp. Man är väl en vanemänniska.

P.S. För övrigt kan jag informera om att jag nu ÄR bästis med mr B. Satt i timmar och diskuterade konstpolitik med honom och hans fru igår. Fick mig en slängkyss när jag skulle hem. Imorgon ses vi igen. Säg att ni är avundsjuka! Säg det!