Dofter juletid

Jag och syrran satt på ett café i Umeå under julen. Där hade även en fet man med ohygglig svettproduktion placerat sig. Jag kände inte mycket, ty jag var bedövad av mina egna spritångor, men systra mi, som är gravid, plågades vilt av mannens odör.

När vår kära mor kom för att hämta oss så fick hon också ta del av den ljuva doft som upptog de närmare 120 kvadratmeter på fiket. Hon ryggade tillbaka något och satte handen för munnen. Sen ställde min mamma sig och stirrade genom rummet på mannen. Medan hon gjorde detta så började hon hulka… högt! (det är inte för intet jag har lätt för att kräkas, det har jag så snällt ärvt av morsan).

Efter ett tag bytte svettgubben plats och satt sig i ett annat rum. Konstigt tyckte mamma, varför byta rum bara så där? Jag upplyste henne som hastigast att inte alla människor föredrog att bli betraktade under kväljningar.