Smärtans tid

Under gårkvällen diskuterades barnafödande inte helt oväntat. I norrland spottar man ur sig ungar som en annan pappersmassafabrik. Annika satt med fet-magen och deklarerade att smärtor vid förlossning var det meeeest naaaatuuuurliga som fanns. Jenny dementerade att hon i helvetet aldrig skulle föda barn igen och att det var kvinnohatande sadister som uppfunnit barnafödande. Hon skulle fortsätta snittas om det så skulle komma en tredje ungjävel. Jag väljer att tro på Jennys version av förlossningar. Alla andra är mutade av Reinfelt.

Varför jag gäller att tro på Jenny beror främst på att Anka betedde sig som ett hjärntvättat, religöst offer. Som ett mantra kom detta naaaatuuuuurligaaaa tillbaka om och om igen. Det gällde fan allt. Man skulle bajsa på sig, det skulle göra så ont att man ville dö, det tog ett dygn av helvetet… men det var ju helt naaaaatuuuurligt och helt uuuunderbaaaaart.

Elin J från Teg bröt in med en viktig synpunkt: ”Jo, men det vore ju fint om alla upplevde förlossningen på samma sätt så man visste vad man hade att förvänta sig. Istället blir det ’Ledsen stumpan, nu var det du som fick dra nitlotten.Nu var det du som fick ligga med värkar i 32 timmar. Nu var det du som sprack från anus till navel. Det var du som fick framfall och kisssade på dig under de kommande tio åren.’”

Och med min tur vet jag precis vem som skulle dra den nitlotten om hon försökte sig på barnafödande.