Gummianka du å jag

Ikväll var jag på bio med Matilda. Det var jag, Matilda och en hel salong beståendes av fläskiga femtioåringar som uppenbarligen tänkt ta sig en mysig bio efter jobbet. Och ack och ve så trrrrrevligt de hade.

Skrattsalvorna haglade! Och inte bara när det var roligt, utan konstant. Det räckte med att någon log smått på bioduken så frustade kärringarna av skratt i stolarna. Detta kan tänkas frustrerande, det kunde ha varit det också, om det inte var så att något vistades i salongen som var bra mycket värre än en kör på hundra garvande haggor. Ett ensamt flabbande monster som jag inte för min värld kan beskriva.

Jävla gummianka som skrek rakt ut varje gång hon försökte sig på att skratta. Det lät som en korsning mellan en gris under slaktning och den mest enerverande leksaken som uppfunnits. Det var ingen hejd på detta vidunderliga läte heller. Oavbrutet hördes denna kulspruta till blockmongo som glatt förstörde varenda persons bioupplevelse. Det började med att jag skrattade åt hennes efterblivna skratt, sen skrattade jag åt Matilda som var så förbannad att ådrorna i tinningarna började pulsera, men i slutänden skrattade jag bara åt mig själv. För under bions gång fann jag mig själv skratta samtidigt som gummiankan och en gång så hysteriskt att jag fick ont i magen.

Jävla skit… jag har humor som en femtioårig tant med urinlekage.