torsdag 3 februari 2011

Huvvet först

I elva år har jag jobbat på samma ställe, och fortfarande har jag inte lyckats utforska hela huset. Idag fick jag nys om något alldeles fantastiskt - vi har en "I huvudet på Jan Bergseth" (Obs påhittat efternamn).

Det är precis som det låter... en version av filmen "I huvudet på John Malcovic". För tänk att vi har en alldeles egen liten dörr i källaren som är ungefär en halv person hög. Dörren leder rakt in i ett mörker och en tunnel vi inte vet var den slutar. I tunneln är det hål och rör, man får huka sig, klättra över och hanka sig fram.

Jag har personligen inte gått in i dörren. Det är nog bara de nyanställda som vågar, för de som jobbade med Jan vet om att det måtte stunda oreda i ett sådant huvud. Han var en sann konstnärssjäl som satt hukad över sitt skrivbord och rökte cigaretter medan han handskrev alla brev och rapporter. Han vägrade använda datorer, istället fick hans sekreterare renskriva hans streck och punkter och maila iväg till berörd person.

På sitt kontor hade han mängder av loppisfynd som stod staplade från golv till tak och omöjliggjorde att man kunde komma sig fram, vilket innebar att hans skrivbord stod vid dörren. Resten av rummet var belamrat av pinaler och prylar det inte finns ord på. Och mitt i oredan satt han själv med utstyrslar ingen kunde undgå att kommentera. Hans slipssamling var enorm, och ingen av dem var speciellt elegant.   

Så om nu denna dörr leder in i just Jannes huvud så är jag skeptisk till att göra ett besök. Enligt uppgift finns mest råttskit i tunneln, men vad som stundar i slutet av den förtäljer inte historien. Själv har jag inte ens uppsökt miniatyrdörren. Men teknikerna har lovat att ta mig dit, på ett villkor, att jag inte berättar om dörren för nån... Så man kan ju säga att jag är lite körd. Det är morsans skvallergener som sket till det för mig. Det kan inte hjälpas - jag är född sån här.

Inga kommentarer: