Manschauvinismens lampa

Sitter och bildgooglar lampor som jag kan hänga ovanför min matssalsgrupp. Då snubblar jag över denna skönhet. Tja, varför inte? Har lite lågt i tak här hemma bara.

When life hands you lemons make lemonade

Jag har haft hantverkare i lyan som har tagit sig en titt på min defekta fläkt i köket. De kunde efter en tur på taket konstatera att samtliga grannars fläktsystem var utbytt, förutom mitt då. Jag känner mig mobbad. Sket-taskigt av min hyresvärd tycker jag. 

Ytterligare mobbtendenser visade sig då hantverkaren skruvade upp fläkten och en hög med nedbilad cement låg däruti som ett minne från tidigare års stambyte. Och jag som har funderat varför det ständigt trillar ner kalk på min spis. Jag undrar inte längre.

Men det kom sig väldigt lämpligt att jag just denna dag fann dessa kilon med cementrester. Ty min kollega Christoph hade bönat och bett om en present dagen till ära och det skulle vara något användbart och innerligt önskat. Sagt och gjort så skrapade jag samman hela högen i min fläkt i en gammal påse och med följde även en mossig lapp från lägenhetens tidigare inneboende.En perfekt present till kollegan!

Christoph blev tyvärr inte så imponerad. Han slängde bort min kärleksgåva. Jäkligt otacksamt tycker jag efter att ha släpat kilovis med cement över hela stan. 

Den där bakdelen

Idag har jag köpt nya jeans. Eftersom jag sällan shoppar kläder så var det en mycket exotisk upplevelse. En mindre angenäm händelse var att jag fick syn på min egen röv i provhyttens spegel.

Det kan tyckas konstigt att jag aldrig reflekterat över att jag har ett arsle först jag fyllt trettio bast, men om sanningen ska fram så har jag inte tänkt på den. Röva sitter ju där bak och mina ögon framtill, därför har bakdelen knappast varit till mitt bekymmer. Tills idag då. Varför har ingen sagt nåt?

Ikväll har jag maniskt tvingat mig gå med djupa knäböj varje gång jag ska gå ut i köket för att fylla på chipsskålen eller hämta mer läsk. Och jag försöker, i den mån jag orkar, spänna musklerna i häcken till vinjetmusiken i början av varje nytt tv-program. Kanske orkar jag detsamma även imorgon, men sen vet jag hur det blir, för den sitter ju där bak som sagt, och inom snar framtid har jag glömt rövfan. Då kan den hänga och sura där bäst den vill. Till nästa besök i en provhytt. För ja, röven har blivit som en överraskande skräckfilmsföljetång.  

Härliga tider

I morse trodde jag att jag hade fått hemorrojder. Strax därefter hittade Andreas ett skäggstrå på min haka. Vad är det frågan om? Livet är som ett lotteri. Imorgon kanske jag vaknar med celluliter eller åderbråck. Vem vet? Det enda som är säkert är att döden står för dörren.

Det är menlöst att kämpa emot åldern, det slutar ändå alltid på samma vis.

Förväxling

Det är tur att jag har Matilda, hon som löser alla problem och är som en skinande riddare när nöden faller på. Den här gången hjälpte hon mig att transportera en tröja upp till Norrland som Simon skulle ha. När jag frågade henne om tröjan mött sin nya ägare så informerade hon mig om att hon stoppat den i Simons brevlåda. Slutet gott, allting gott.

Eller? Senare fick jag ett sms från fröken Matilda:
"Men håvete... påsen med Simons t-shirt ligger ju här. Har jag stoppat min smutstvättpåse i deras brevlåda???"

Jag har fått många härliga visioner hur det kan se ut när Simon eller hans flickvän fiskar upp en påse med smutsiga trosor ur posten. Och lite skadeglatt har jag tänkt på hur de skulle få ekvationen att gå ihop.

Oaptitligt

Idag satt jag och räckte ut tungan åt min yngsta systerdotter och hon satt och försökte hinna peta på den med sina ivriga fingrar. Helt ok, inga fel med barnfingrar i käften, tills jag fick en flash back av vad som skett för ungefär tio sekunder sedan. De där små fingrarna var vid det tillfället belägna vid frökens snippa och kliade runt frenetiskt.

Plötsligt kändes det inte så kul att räcka ut tungan längre.

Kan.inte.sluta.spotta.nu.

På Debbans uteservering

Häromdagen var jag på Debasers uteservering när det som inte får hända, hände.

Magen vände sig ut och in och plötsligt fick jag f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t ont i magen. Det var den bekanta känslan "fan-jag-måste-skita-nu-med-detsamma-och-det-kommer-inte-vara-angenämt". Det känns la så där att få diarrésvettningar på en offentlig toalett, men det fanns inte mycket att göra, för hem visste jag att jag aldrig skulle hinna. I horisonten skönjde jag någon mitt ex John brukade kalla för syrabajs med krisp, och det var inget jag såg fram emot.

Efter tredje toalettbesöket och många trista ljudeffekter senare så var fortfarande inte situationen avhjälpt och jag stod med en bärsa i handen och väntade på nästa infall medan jag strök mig över magen. En bekant som just anlänt till sällskapet undrade då:
- Jag måste fråga, men är inte du gravid?
-Nä, bara bajsnödig, svarade jag uppriktigt.
- Men jag har för mig det. Var du inte gravid då?
- Nä, troligtvis bara bajsnödig då också.

Strax därefter födde jag något ur min bakdel som inte behövs beskrivas närmare. Ja, inte på uteserveringen då, men på Debasers toalett. En plats jag gärna inte besöker med samma ärende på nytt.

Glad sommar!