Och om jag skulle föda barn...

Efter senaste inlägget kanske vissa menar att det faktiskt kan vara trevligt att skaffa barn, att inte alla förlossningar landar i panikens tecken och att det kan vara en grym upplevelse. Det är bara att gratulera till er i så fall. Kul! Verkligen! Men skulle jag ådra mig att föda barn så vet vi nog alla att jag skulle dra nitlotten. Det bara är så. Ingenting i fröken Qs liv går lättvindigt.

Jag började mitt liv med att komma ut med arslet före. Skulle jag ge mig på att avla ett barn så skulle denna troligtvis komma ut i Jean Claude Van Dammes berömda spagat.... och fastna på vägen ut. Eventuellt skulle den inte komma ut alls och min mage skulle förvandlas till rosa Barbapappa och vara ogenomträngbar med kniv. Omöjligt säger ni. Inte alls när det kommer till mig, säger jag.

Jag vill bara poängtera att jag levde mina första månader i en gipsskena som tvingade mina ben i en enda pose - grodposen. Jag blev alltså intvingad i barnafödande position redan som spädbarn, man skulle kunna tycka att jag är drillad. Men icket! När jag ska bajsa måste jag exempelvis agera kaviartub. Jag sitter på toa, drar upp mina ben mot magen, sätter fötterna som spjärn mot toaringen för att knyckla samman mig ordentligt, inget kommer. Sträcker ut benen. Knycklar ihop. Sträcker ut. Knycklar ihop. Men dra på tusan, till och med korvarna sätter sig på tvären. Så hur i hela fridens dagar ska en unge i spagat komma ut där nere?

Ni kanske inte tycker att bajskorvar och bebisar är samma sak, men jag tycker inte att de differerar så mycket faktiskt. Skrynkliga korvar som luktar.

Livet på BB

En stilla undran... vem fan kom på programidén "Livet på BB"?

Jag skulle ha full förståelse för att ett sånt program visades i ett land som Kina där man har problem med överbefolkning och behöver reglera barnafödande. Men i England, där programmet görs, och i Sverige så är väl snarare problematiken den motsatta - vi behöver fler barn och mer invandring för att kunna hålla samhället i schack?

Livet på BB är en timmas japansk undervattenstortyr ackompanjerat av Smurf hits. Under programmet visas alla möjliga mardröms-scenarion du kan tänka dig och då slipper man ändå se när moderkakan ska ut och fittan sys mellan anus och navel. Skriken är värre än Vildvittran själv och alltid står det nån fet och ful morsa på sidan som kommer med goda råd som "det är bara musklerna som vidgas" - som om det skulle mildra smärtan. Pröva det tipset om nån ska skita ut en melon och ringmuskeln vidgas. Se hur mycket det hjälper.

Men inte helt otippat tycket jag att paniken är värst. I det här programmet visas panikattacker på bästa sändningstid och kvinnorna värjer sig och skriker, händerna spretar och famlar, de kväver sig själva med kudden. Då passar nån smart jävel på att säga "Det är bara panik, det är ingen fara" som om panik är det underskönaste du kan uppleva och bara skaka av dig. I förlossningssalen verkar omvärlden vara döva för barnaföderskans önskningar, deras ord rinner liksom bara ut i tomma luften. "Jag klarar det inte" - "Jo, du klarar det". "Jag behöver epidural" - "Det är för sent". "Skär upp mig" - "Hysch, hysch, hysch".

Om du är gravid - se inte Livet på BB. Om du är sugen på att skaffa barn - se programmet och tänk om. Om du tänker kejsarsnitt - kolla på det där andra skitprogrammet "Familjen Annorlunda" och du kommer mycket snart att abdikera till nunna och leva i kloster med endast Gud som sexpartner. Fast då går man förvisso inte heller säker... Då får man rida åsna och klämma ut bebbe i ett skitigt stall istället.

Undrar om Josef någonsin tyckte att Jungfru Maria var en otrogen slampa?

Som en ljuv sommaräng... eller inte

Jag vet att man inte får säga det här - men jag tycker bebisar luktar riktigt jävla illa. Jag hör folk prata om hur gott bebisar luktar, att de luktar som kola på skallen. Men jag har försökt det där med att sniffa bebbehuvve och de luktar inte alls godis av något slag, de luktar bedrövligt.

Jag ska berätta vad det är som folk tycker luktar kola - det är bröstmjölk och kanske lite skorv. Sketäckligt! Men det är inte det minsta konstigt att de stinker bröstmjölk. Jag har själv sett syrran under aktion-amma och hon agerar fontän så fort ungen missar tuttvårtan för ett ögonblick. Plötsligt har ungen fjorton strålar bröstmjölk i nyllet. Jag menar... duschar man i bröstmjölk dagarna i ända så är det inte konstigt att man luktar därefter. Men det finns inget ljuvligt i det. Det finns nog ingen som skulle tycka jag doftade gott om jag tog dagliga morgondopp i pattmjölk.

Så nästa gång ni funderar på att sticka nosen mot en bebis så kan ni ju gå direkt till källan och pula in er tjocka skalle mellan morsans tuttar istället.

Att säga "Vi är gravid"

Jag har alltid tyckt att folk som säger "vi är gravida" låter så sympatiska och trevliga. Det är ju väldigt sockersött. Men vid närmare eftertanke... vad är det frågan om egentligen? Hur kan VI, som i ett heterosexuellt par, vara gravida?

Det är som att säga:
"Jo, vi är gravida, men jag har fått äran att bära skiten i nio månader, ha svullna fötter, vara illamående och kräkas av dofter ingen annan känner. Jag tar hand om de svullna pattarna, tröttheten, humörsvängningar som får mig att vilja slå ner respektive person jag möter samt gråta över triviala saker som att mjölken är slut. Jag tar på mig att vara gasig, ha ryggont, få ökad puls men sänkt blodtryck och vara sugen på väggputs till frukost och cigarettfimpar till lunch. Lock för öronen fixar jag också liksom bajsbruna fläckar på min kropp, ränder på magen, för att inte tala om bristningarna som dyker upp höger om vänster - it's hot. När jag ändå håller på så tar jag gärna håll, ökade flytningar (tycker jag bara är mysigt), tandköttsblödningar och graviddiabetes. Förstoppning är ju ett tillstånd jag mestadels njuter av så det korsar jag gärna med hemorrojder, ökad puls och konstanta toalettbesök på grund av en blåsa jag inte längre har full kontroll över. Näsblodet, svettningarna, ökad salivproduktion och nästäppan ser jag bara som ett plus att jag får ta hand om. Och tro på fan att jag aldrig skulle tillåta min man få äran att njuta av nattliga kramper, viktuppgång, depression eller svullna ben och fötter - JAG vill ha stödstrumpor - de är så jävla snygga. Mest av allt ser jag nog fram emot åderbrock, framförallt åderbrocket på blygdläpparna, jag har hört att det är på mode liksom svullna slemhinnor. Eller vänta... jag ångrar mig... det jag knappt kan bärga mig till är nog foglossning, livmoderframfall och för tidig avlossning av moderkakan. Det är bara sååååå kvinnligt... men karln min, han gör nog ändå grovjobbet, det är ju VI som är gravida, så han måste ju dels stå ut med mitt hormonella humör, samt köpa saltgurka åt mig när han orkar. Naaaaaaw, han är ju för duktig min karl. Jag vet hur jag skulle klara den här graviditeten utan honom."


Och eftersom min familj ibland tenderar att läsa in ett och annat i mina inlägg så ska jag poängtera (med stort P) att varken vi, jag eller Andreas är gravid, har varit gravid eller planerar bli gravid. Fast det är klart, om Andreas kunnat vara den havande så hade jag nog tyckt att det hade varit fasansfullt roligt. Han skulle vara ursöt i stödstrumpor.

Kids anyone?

Är det överbefolkat i England? Måste så vara... jag såg nämligen ett brittiskt program som kunnat avskräcka vem som helst att avla nytt folk till världen - Livet på BB. 

Här följdes två kvinnor under deras förlossning. Den första fick en unge med samtliga buk-inälvor utanför kroppen. Det var med fullständig rädsla hon skars upp och på köpet fick hon inte se den utochinvända ungen, den försvann sköterskorna med snabbt som vinden för att plasta in i gladpack. Huruvida barnets tarmar återvände dit de borde infinna sig framgick aldrig. 

Exempel nummer två var nog inte bara för att hindra barnafödande, det här fallet fungerade även för att få vilken kvinna som helst att frukta män för all framtid. Kvinnan som skulle ha sitt fjärde barn låg på alla fyra och stönade högt av smärta. Hon var i såna plågor att hon konstant andades lustgas. Med sig hade hon sin man. Men gud nåde, han skulle aldrig mer liknat en man om jag befunnit mig i samma rum som detta par. Jag hade vridit av karln hans testiklar och tvångsmatat honom med dem för att sedan trycka upp hans högra arm i sitt eget anus. Och då skulle jag ha hanterat situationen på ett snällt vis. 

Varför? Jo, för arslet till karl har mage att stå och skratta åt sin fru under hela förlossningen. Härma hennes grymtanden och göra sig lustig över hennes lidande. Botten var nådd när han blåste upp en vinylhandske som han strök på henne under garv medan hon snällt försökte be honom att sluta. Ungjäveln hade nämligen fastnat i underlivet på kvinnan och bebishuvudet mosades ihop så jävligt att de var tvungen tillkalla läkare. 

Ett riktigt solskensprogram skulle man kunna säga. Och jag är övertygad om att några barn - det blir det inte - och resten av England känner nog precis likadant som mig.

.    

Fly on the wings of love

Jag är rena rama globetrottern vid det här laget. Nyss hemkommen från resa till och från Norrland kan jag konstatera att jag må hata att flyga, men jag hatar än mer feta ungar i elvaårsåldern som envisas med att stirra på mig mellan flygstolarna när jag är rädd och gråter.

Jag försökte verkligen pressa fram ömma leenden till tjockistjejen, men efter femte tjuvkiket hade jag större lust att utföra brutal fettsugning på ungjäveln. Möjligtvis öppna fönstret till planet och sedan pressa in hennes feta skalle i hålet för att suga ut hennes nyfikna ögon.

Det hade förvisso räckt med att hon fått flygvärdinnornas vagn indunkad i skallen. Då kan hon få se hur jävla kul det är att gråta. Ack vad jag skulle stirrat på henne då.

Dagens teknologi

Emil har en applikation på sin Iphone där man byter fejja med varandra. Se det OTROLIGT vackra resultatet:



This is just too much!
Jag tror jag lägger ner idén om att skaffa barn med Emil för all framtid nu.

Tokiga Tant Q

Igår satt jag på puben med en hel drös gamla och vackra vänner. Vi drack öl och snackade skit när Jenny ringde och upplyste mig om att hennes barn tjatat om att få träffa Tokiga Tant Q och hon undrade om jag kanske kunde hinna med att träffa ungarna något. Absolut tyckte jag att det skulle göras, ”kom imorgon” utbrast jag glatt i luren.

Imorse när jag vaknade så hade som vanligt någon bajsat mig i munnen, mitt huvud hade någon i princip hoppat på och nån hade dessutom placerat en öken i min hals. Jag mådde skit och såg ut därefter. Vetskapen om att tre ungar snart skulle drälla in kändes si så dääääär.

När barnen väl var på plats så försökte jag mitt bästa. Jag var snäll och rörde mig precis så mycket som jag kunde utan att kräkas. Mest satt jag under fläkten och rökte en gammal fimp. Då stirrade den yngste av ungarna på mig och sa besviket ”Du är inte så tokig idag va?”.

Näe, det var jag faktiskt inte. Jag var tvungen att kompensera det hela med att ställa mig på huvudet inför henne. Jag kan informera er om att det inte är en god idé att stå på skallen i bakfyllan.

Smärtans tid

Under gårkvällen diskuterades barnafödande inte helt oväntat. I norrland spottar man ur sig ungar som en annan pappersmassafabrik. Annika satt med fet-magen och deklarerade att smärtor vid förlossning var det meeeest naaaatuuuurliga som fanns. Jenny dementerade att hon i helvetet aldrig skulle föda barn igen och att det var kvinnohatande sadister som uppfunnit barnafödande. Hon skulle fortsätta snittas om det så skulle komma en tredje ungjävel. Jag väljer att tro på Jennys version av förlossningar. Alla andra är mutade av Reinfelt.

Varför jag gäller att tro på Jenny beror främst på att Anka betedde sig som ett hjärntvättat, religöst offer. Som ett mantra kom detta naaaatuuuuurligaaaa tillbaka om och om igen. Det gällde fan allt. Man skulle bajsa på sig, det skulle göra så ont att man ville dö, det tog ett dygn av helvetet… men det var ju helt naaaaatuuuurligt och helt uuuunderbaaaaart.

Elin J från Teg bröt in med en viktig synpunkt: ”Jo, men det vore ju fint om alla upplevde förlossningen på samma sätt så man visste vad man hade att förvänta sig. Istället blir det ’Ledsen stumpan, nu var det du som fick dra nitlotten.Nu var det du som fick ligga med värkar i 32 timmar. Nu var det du som sprack från anus till navel. Det var du som fick framfall och kisssade på dig under de kommande tio åren.’”

Och med min tur vet jag precis vem som skulle dra den nitlotten om hon försökte sig på barnafödande.

Vid närmare eftertanke

Vilken jäkla tur att John dumpade mig! Bildbeviset nedan visar ju nämligen på att våra ungar skulle se ut som CRAP! Och ingen vill väl ha en ful unge? Allra minst en ful unge med mustasch.

Pissig lördag

Under min dag som barnvakt så skedde ett smärre missöde. Uppenbarligen kan inte en nittonmånaders unge dricka mjölk ur ett glas på egen hand (jävligt orutinerat), så hela glaset hamnade över Noam samt mitt köksbord/stol/golv. Det var bara att slänga in bebben i duschen då med andra ord.

Det är då man får förvånas över den opassande tajmingen barn kan ha. En minut utan blöja och tro på fan att ungen pissar på mitt golv. ”Gott”, tänkte jag och suckade. Jag placerade Noam i andra sidan av rummet, pekade vänligt men bestämt och ropade kommandot ”stanna” i hopp om att min systerdotter åtminstone skulle ha en hunds intelligens.

Jag ilade in i städskåpet, jag svär det tog högst 5 sekunder, men se det visade sig att ungen INTE är smartare än en hund, utan bara dum och inställd på jävlas-med-moster-mode, för när jag återvände snabbt som en blixt så stod hon och plaskade i kisspölen. Vad ända in i… Inte ens jag skulle komma på att göra det.

Vad är det för sjuka gener som figurerar i min släkt?

Vännäsungars dagdrömmande

Gör dig fri från problem

Fördelarna med att vara pregnant

Jag pratade med en kompis från Skåne som är gravid. Hon hade varit på ultraljud.

- Det är en liten pojke, utbrast hon glatt.
- Vad kul! Det växer en liten snopp i dig. Det är ju makalöst, sa jag.
- Ja, och det passar ju bra, jag har ju alltid gillat att ha kuk i mig.

Smutkasta familjenamnet, gör det!

Jag och John satt och spånade framtid en dag. Såna där diskussioner som kanske skrider lite väl långt in i framtiden men som ändå kan vara trevliga att dryfta emellan åt. Det var hus, barn och dylikt vilket osökt fick oss att börja fnula på vems efternamn skitungarna skulle ta och vems namn som skulle bli aktuellt vid äktenskap. Jag hävdade bestämt att jag skulle behålla mitt efternamn och John hade samma starka vilja för sitt namn.

 

 - Jaha, sa jag, då tar vi morsans familjenamn när vi gifter oss. 

 - Vad heter din mors sida av släkten i efternamn då?

 - Fägerborg!

 - Va!? Fägerborg? Tror du mina ungar ska bli retade och kallas för Faggy boy resten av sitt liv eller?

Jävla smutskastning av ett hederligt namn alla Fägerborgare stolt bär på. Faggy boy? Fnys och fy! Äktenskap strykes från framtidslistan. 

Nanny Q

I fredags var jag barnvakt åt min systerdotter. Syrran gav instruktioner innan. Det skulle inte vara några problem, lilla Noam grät nämligen aldrig, hon kunde dock vara lite busig. Var det svårt för henne att somna så kunde man alltid bära henne i selen så somnade hon automatiskt om inte annat fanns ju alltid vagnen som man kunde ta en tur med. Piece of cake med andra ord… Eller hur!

När Noam märkte att pappa och mamma hade försvunnit började hon gråta. Förtvivlat skulle hon runt i alla rum för att se var de var, bara för att finna att i hemmet fanns varken mamma eller pappa, bara en sketen moster.

Jag försökte att distrahera Noam genom att pula in ett ägg i käften och det funkade ett tag. Jag tror att det var kul att stoppa in och ut ett ägg i min mun en si så där 25 gånger innan både jag och Noam var trötta på den underbara leken.

Sen var det ju just det här med att hon var så busig och inte alls ledsen. Trodde syrran ja. Det var en gnölig dam som låg och agerade mask intill mig samtidigt som jag tryckte nappflaskan i truten på henne. Enda sättet att få tyst på damen var att konstant spela mobilsignaler, vilket knappast var speciellt sövande.

Jag tog till slut selen. Den där magiska selen som skulle få Noam att somna som en stock. Dessvärre var selen inte det minsta magisk. Istället hängde damen för långt ner på mig och påminde om en hängpung som svängde mellan mina ben. Innan jag insåg att jag borde korta remmarna på skiten hade redan Noam tappat allt förtroende för sin moster och stirrade frågande på mig.

Men så kom jag på att en promenad skulle göra susen. Det var ju vad min syster sagt och även fast jag började tappa tilltron till alla hennes tips och råd så tänkte jag att det var värt ett försök. Men det visade sig att några nycklar till lyan inte fanns i lägenheten så en långpromenad blev det inte något av. Istället fick jag spatsera fram och tillbaka utanför dörren för att se till att eventuella tjuvar inte smet in i syrrans hem. Jag bad till gudarna att ingen av hennes grannar skulle se mig hur jag vankade av och an på en längd a tjugo meter.

Noam låg och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Tillslut blev jag sur och kastade min sjal över vagnens öppning, då blev Noam sur och började gnöla, igen! Fittunge, tänkte jag, soooov, soooov, sooov. Jag slängde undan sjalen och försökte ge Noam onda ögat och gav mig på en snabb hypnos som skulle få henne att somna omgående. Men jag är visst inge bra på hypnos.

Efter att ha spatserat fram och tillbaka, med Kajsa i telefonluren, totalt ignorerande ungen så somnade hon slutligen. Slutet gott allting gott, men ungar… det får nog dröja för min del.

När Q skaffade sig en kille

Det har varit mycket frågor om karlar sedan jag kom till Norrland. Alla är nyfikna på om jag inte funnit min prins ännu, sedan kommer de där hundögonen när man förklarar att det inte finns någon sådan i mitt liv.

Nu har det dock kommit sig som så, att jag ikväll funnit mig en kille. Han är inte bara charmig och söt, han får mig att skratta som en tok. Det är som om han inte får nog av mig, han ska bestämt pussas hela tiden och drar i mig som om han vore besatt. Han frågade mig om vi inte skulle gå upp på mitt rum och jag frågade nyfiket vad vi skulle göra där, då viskade han i mitt öra:
- Vi ska pussas!

Ja, kärleken spirar, och mitt kusinbarn Leon deklarerade betstämt att om två veckor, när han fyller fem, då ska han flytta ihop med mig i Stockholm.

Så gick det till när Q fick sig en sambo.

It's a sick world

Häromdagen sprang jag på en gammal bekant från norrland. Det blev ett snabbt hejande:
- Näemenheeeeej!
- Hallå, hallå, hur är läget? svarade jag.
- Det är bra, hur är det med dig då? Gift, barn?
- Öhmm… näe ingen karl eller så.
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???

Jag blev smått ställd av den sista frågan. Först och främst för att frågan kändes en aningen oartig när man inte setts på över tio år. Och för det andra för att jag faktiskt inte hade någon aning om att det är något fel på mig för att jag inte är gift eller har barn. Det har liksom aldrig slagit mig. Stupid me!

- Jo, det är så att jag lider av karlus intolerantus syndrom, på engelska även kallad men repulsive disorder. Den ter sig som så att jag plötsligt får kväljningar i karlsällskap, det bryter ut i små sura uppstötningar om männen kommer för nära. Svettningar kan uppstå, jag får en allergisk reaktion som gör att det plötsligt kliar under huden och så får jag svårt att andas. Åkomman uppstod för lite mer än två och ett halvt år sedan när jag hux flux blev dumpad. När exet sedan beslutade sig för att dansa steppdans med stilettskor över min kropp så var sjukdomen ett faktum. Därefter har åkomman hållit sig levande i form av att ständigt spädas på av folks idiotiska ovanor att vara otrogna mot sin respektive, baktala dem och bete sig allmänt vidrigt. Man skulle kunna kalla mig bitter, men jag presenterar mig helst som förnuftig. Sjukdomen ger mig huvudbry och jag tenderar lätt att hitta fel på folk jag träffar, det är så åkomman arbetar, den ger varningssignaler så som ”han kollar på hockey Geisha, du kan räkna med att missa alla schyssta brudserier du älskar” eller ”skrattar han inte lite mystiskt? Orkar du verkligen höra det där skrattet dag ut och dag in” eller varför inte ”hoho, här har du en typisk mansgris, watch out”. Jag förstår att du nu tycker att min sjukdom verkar en aningens ovälkommen, men jag måste säga att det känns helt ok för så länge jag lider av den så kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det mesta resulterar det i julmust och lakrits om veckorna framför en tv-serie jag själv valt och om lördagarna resulterar det i brakfylla… and I love it. Hur är det själv? Antar att du har barn, torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill dig som snarkar som en ångvält om nätterna?

Näe… jag svarade faktiskt inte så… Men det hade varit hemskt fint. Istället blev det:
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
- Ehhhh, jag jobbar…

Vid närmare eftertanke... nej tack.

Jag hittade en sida på internet som avslöjar hur jag och Emils blivande barn kommer att se ut. Nedan kan ni se lilla Nemi och Mio.

Med hänvisning till ovanstående bilder så anser jag att jag har goda grunder att avstå från idén om att jag och Emil ska ha barn.

Ungjävlarna ser ju ut som om de är plockade ur en tysk reklamfilm och jag klarar knappt av att titta på lilla Mio utan att få psykopatvarningsklockor ringandes i öronen på mig. När snorungarna skulle passa bättre i en Lambi-reklam än i min famn så är det bäst att passa. Så om nån vill ha Wherters Orginal-kids så har jag två till övers. Varsågod!

Bättre råg i ryggen än säd i ballen

Efter några öl löser jag banne mig världsproblem. I helgen har jag inte bara skaffat mig en spermadonator utan även en far som frivilligt skulle kunna dela vårdnaden med mig.

Ibland är lösningarna så enkla att man inte ser dem trots att de är rakt framför näsan. Så igår när jag och Emil satt och diskuterade heteronormativitet och ungar så var det plötsligt så självklart att det var vi som skulle skaffa barn ihop. Smartare framtidslösning fanns inte.

Här har jag oroat mig i onödan över att min framtida donator skulle vara ful och puckad utan min vetskap, detta för att man inte träffar donatorer som skänkt sina soldater till spermabanker. Men Emil vet jag med all säkerhet inte bara är smart och rolig utan även en väldans stilig karl. Min framtida avkomma kommer med andra ord att vara en fantastisk varelse som jag dock slipper varannan vecka, och på så vis får jag avnjuta ensamheten trots att jag har barn. Det är vad jag kallar äta kakan och ha den kvar.

Damn I’m good!

Och snälla ni... Ta mig inte på orden.