torsdag 11 mars 2010

När är det, när man minst anar det?

Jag frågade en viss herre när han hade tänkt gå ner på mig, varpå jag fick svaret ”När du minst anar det.” Huj! Då går tankarna igång… När jag minst anar det… Tänk er bara.

Man sitter på tunnelbanan på väg in till jobbet, frillan på sne och med morgonskit kvar i käften. Som vanligt sitter man och irriterar sig på någon som pratar för högt och möjligtvis på nån som är fet. Och då, så där från ingenstans, kommer herrns fejja och kastar sig ner i ens sköte för att ge en rejäl omgång. Jo… det är nog när jag som minst skulle ana’t.

Eller… vad sägs om… Man sitter på ett möte, djupt inbegripen i en konstnärlig diskussion. Pannan ligger i djupa veck och man nickar så där förstående som man bara kan göra när man låtsas vara viktig. Och plötsligt hör man hur något skrapar under bordet, brallan rycks av och när man kikar ner ser man bara en kalufs som flitigt arbetar under bordskivan. Vad oväntat!

Eller… vad sägs om… Ja, vad finns det mer för otippade tillfällen… egentligen? Jag känner mig lite orolig.

Inga kommentarer: