Ha den äran på Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen! Tjoho vad här ska firas! Kanske blir det en bulle på eftermiddagen.

På internationella kvinnodagen ska alla starka kvinnor firas. Kvinnor som min mor, mina mostrar, min syster, mina vänner (men inte de som är dumma och ifrågasätter feminismen – läs Jenny) och alla historiska och nutida ikoner som gör det möjligt för mig att få leva ett något så när gott liv, utan att behöva agera havandeskapsmaskin vid spis på heltid.

Men idag vill jag framförallt hedra en symbol som jag ryktesväg har hört har lämnat oss. Det är inte vilken symbol som helst, det är en symbol som följt mig sedan barnsben, det är moster Ainas Varning-för-bröst-skylt.

När jag var barn hade min moster Aina (VBMA) de mest gigantiskaste balunserna till pattar man kan tänka sig. I ett barns ögon var de som jättemonster som hade ett eget liv och ryade än uppåt, än vänster, än höger, än nedåt. De slog i, dunsade, flög fram å åter. Jag minns att jag en kväll smög in i hennes sovrum, satt mig till rätta i hennes BH med fötter och rumpa i en av kuporna och förundrades. Det var med ett ”Ohhhhhh”!

Till detta hör att Aina hade en ”Varning-för-gupp-skylt” i sin lägenhet, men hon smällde i mig att de två guppen var bröst och att skylten i själva verket betydde ”Varning-för-bröst”. Det tyckte jag var fantastiskt skoj. Ja, så skoj att jag under en hel kväll, när moster Aina hade en dejt, hade placerat mig under hennes soffbord och låg och skrek ”varning för bröst, varning för bröst, varning för bröst…” konstant! Inte alls irriterande. Jag var ett fantastiskt syskonbarn.

Men nu är skylten alltså kaputt, ligger på soptippen och ser sina sista dagar. En era är död.