Vackert lik

En bekant hade satt ett piller i halsen i helgen. Som tur var hamnade den i matstrupen så att andas gick finemangmang för henne. Men eftersom hon bor själv så det tog ett bra tag innan hon fick fatt på någon som kunde ta henne till sjukan. Prata gick med nöd och näppe.

Det där är min stora mardröm. Jag är övertygad om att jag kommer lyckas dö i min egen lya. Klantig som jag är kommer jag halka i duschen å slå skallen i badkarskanten. Sätta i halsen är ett faktum, fatta hur många godisbitar som är som gjorda för att sätta i halsen, och tänk sedan i vilken utsträckning och hastighet jag sätter i mig de där jävlarna. Dubbla sedan oddsen för att dö i min egen lya med att jag dessutom ryar runt i sömnen, står och surfar på sängkanten, slår med nävarna mot fönstret etc. Drunkna när jag badar är inte heller omöjligt. Jag är för rastlös när jag badar så jag måste ”koka kaffe”, slänga med fenorna som en sjöjungfru eller bara kråla var gång jag tar ett bad. Att slå skallen och tuppa av under ytan är med andra ord ett faktum. Möjligheterna är oändliga. Jag plus min lya är rena rama dödsfällan.

Jag har sedan kommit på att efter jag dött så kommer jag att ligga där i minst en vecka utan att någon kommer att sakna mig. Jag kommer med andra ord att lukta skit när nån hittar mig, och så vill man ju gärna inte bli ihågkommen. Det här är en av anledningarna till att jag inte skaffar en katt trots att jag så gärna vill. Jag har blivit uppskrämd att katten ska käka upp mitt ansikte eftersom jag dött och inte kan föda stackarn ordentligt. Föga vackert lik om jag saknar fejja. Har jag trillat kan dessutom armar, ben eller dylikt ha roterats till groteska former, vilket betyder att jag är ännu mer osmaklig. För i slutänden måste det väl ändå handla om det… att bli ihågkommen på rätt sätt… och vem fan vill bli ihågkommen som den stinkande bruden med knäskålarna vid öronen och det upptuggade ansiktet. Inte jag min vän, inte jag.