Inlägg
Kollega Eva ger inte upp. Det är inte bara brudar som står på min meny längre, hon vill att jag ska dejta vad fan som helst - så länge det inte är efter mitt tycke och smak verkar det som.
Sist så kom hon ilandes med fotografier av en kille som är med i ett konstnärskollektiv vi ibland brukar presentera, och menade på att jag borde börja träffa honom. Jag tackade vänligt med bestämt nej varpå jag fick ett ”Vadåråååå?!”. Jag hade velat säga ”Räcker det inte med att karln brukar använda bruna manchesterbyxor för faen?” men nöjde mig med ett simpelt ”Han är inte min typ.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kommer ihåg en resa med färja till Vasa som din ömma moder och jag gjorde. Hon tillbringade hela resan med att försöka hitta mig en karl, Oupphörligt satt hon och viskade: Men han då?
Tyvärr har vi inte samma smak (dvs hon ville alltid att jag skulle flirta med män i mustasch), så hennes bemödanden slog slint.
Haha, jo, jag har sett min mor i bortgiftas-mood. Hon har t.o.m. mutat karlar med smörgåstårta för att de ska ta syrran.
Skicka en kommentar