Tryckare

När jag gick i mellanstadiet så var det populärt att bjuda upp mig när det var dags för skoldans. Inte för att jag var snygg eller häftig, utan för att jag var så kort.

Det hela gick ut på att en kille bjöd upp mig, lutade sig framåt så de påminde om en ostkrok, dansade en låt på det viset, och sen, CRESENDO, kunde gå tillbaka till sina polare och hålla sig för ryggen medan de klagade på hur oooooont de fått av att dansa tryckare med mig. Vilket givetvis ledde till att nästa kille också skulle bjuda upp mig, och så nästa, och så nästa. Och alla fick de så vansinnigt ont i ryggen för de var så långa och ståtliga och jag var så kort, så kort.

Det här brydde mig aldrig ryggen. Jag tyckte bara att killarna var saligt löjliga och sen så bjöd jag upp Anders istället. Anders kunde foxtrot och så var han lika lång som mig så jag kunde viska takten i hans öra. Kajsa sa alltid "Ni vinner bara danstävlingarna för att folk tycker ni är korta och söta". Men det visste jag var lögn. Jag visste att vi vann för att vi var i världsklass bäst på foxtrot. Och det vet jag fortfarande att vi är!