Livet är en cirkus

Igår var jag på cirkus. Det var precis som när jag var barn. Och då menar jag inte själva upplevelsen, utan att allt i relation till cirkus verkar ha avstannat i en värld på 80-talet.

Allra bäst tyckte jag om magikern med hockeyfrilla. Han var från Ukraina och hade matchat sin frippa med en välodlad mustasch, uppknäppt skjorta och glitterbrallor. Han liksom gled fram i manegen och framstod som en riktig charmör där han slet av sin assistent klädesplagg efter klädesplagg för att ersätta hennes outfit med än den ena paljettutstyrseln än den andra. Behöver jag förtälja att hans assistent hade crepat hår? I pannan hade hon en stor stämpel där det stod öststatsbrutta.

Jag var även imponerad av fotjonglören. Hon använde scrunchy, något jag trodde var utdött och inte gick att få fatt på sedan 2000-talets början. Men dra på trissor att hon lyckats få fatt på en. Hennes permanent slog fan den penten jag fick av farmors frisör när jag gick i åttan.

Men det som var mest häpnadsväckande under showen var när cirkusdirektören vrålade ”Grande Finale” och okänd kvinna i finklänning kom ut i manegen och stapplande började sjunga en sång – jävligt falskt. Hon hade tagit på sig strassörhängena kvällen till ära och hon kom av sig i sången lite nu och då, sen snubblade hon till när hon skulle göra sorti och ställde sig på sidan av direktören lite ursäktande. Mysteriet tätnade, vem var denna kvinna och varför i hela fridens dagar fick hon avsluta den fenomenala cirkusshow jag nyss bevittnat?

Det visade sig att hon var direktörens fru. Klart att hon skulle få göra the Grande Finale. Men jag tyckte inte riktigt hon höll måttet. Inte om man jämför med hockeyfrillans färdigheter.