El Jonte

I allt detta prat om Andreas så hoppas jag att ni inte förglömt min första pojkvän. Jag ger er därför ett litet videoklipp så att ni alltid kan minnas honom i sitt finaste ljus.

Kalsonghuvve

Jonte hjälpte mig sätta upp hyllor idag. Han är guldvärd!

Efter mycket borrande och mätande lyckas han slita fram ett par gamla kalsongen som uppenbarligen legat fastklämd i soffan sen min och Johns tid ihop. Glad i hågen skriker Jonte ”KALLINGAR” och trär Johns y-front över skallen med ett glatt flin på läpparna.

Nu var det som så att jag fick en flash back varför dessa kalsonger låg där de låg… Därför upplyste jag vänligt Jonte om att underkläderna han hade i håret var Johns och att de inte var tvättade utan använda.

Leendet försvann ganska fort från Jontes fejja.

Pojken med guldbyxorna

Min första pojkvän var Jonte, jag brukar kalla honom för pojkvän nr 1.

Pojkvän nr 1 var en speciell person och är så ännu idag. Ett hjärta av guld, kärlek som svämmar över men med åsikter som går isär med hela hans person. Pojkvän nr 1 är en god människa som dock vill bli tagen för ond. Nog om hans personlighet… det gör detsamma vad gäller detta inlägg.

En morgon låg jag sömndrucken vid hans sida i sängen. Vi var nyvakna och kära och jag låg och strök honom över hans kalsongklädda rumpa. Men när jag ligger där och stryker som bäst så märker jag att det är något litet och hårt som sticker upp under kalsongen. Först tror jag att jag känt fel och känner efter lite noggrannare, men visst fan är det nåt där.

Jag börjar rycka lite och frågar irriterat pojkvän nr 1 vad tusan han har stoppat i röven. Han fattar ingenting, så jag lyfter på kallsippen för att snegla ner mot stjärtskåran. Tro på tusan vad jag hittade där! Mitt emellan skinkorna har en femtioöring kilat fast. Jag får fatt på den och visar den för pojkvän nr 1.
- Vem fan är du egentligen? frågar jag, pojken med guldbyxorna eller?

Efter det frågade jag alltid Jonte om växel när vi skulle handla.

Sångfågeln

När man var barn så sjöng man ofta textrader som man tyckte att det lät. Det kunde låta hur galet som helst, men man kunde ju inte engelska så hur skulle man kunna veta? Problemet är väl bara att jag fortfarande gör på detta vis. Jag hittar på egna meningar och tror att jag sjunger alldeles riktigt. Detta har resulterat i kollektiv mobbing.

Vad sägs om Skid Rows ”We are the youth gone wild” där jag tagit i för kung och fosterland och skrikigt ”We are the Universe”?

Front Line Assembly har ett parti där sångaren brölar med sin mörka röst ”Keep it down, down, keep it down, down”. Här har jag ylat ”Jigga jao jao jigga jao jao” för det är ju troligt eller hur? Lite förväxlat med Will Smith kanske?

Den miss som får Jonte alldeles fruktansvärt lycklig är dock när jag har försökt sjunga Paradise Lost och textraden ”Seek hallowed land” som i min mun blivit ”Sing hallo hey”. Tänker jag logiskt borde jag väl förstå att ett gammalt goth band knappast sjunger ”sing hallo hey” som den där blondinen gjorde iförd tenniskjol.

Kontentan blir att jag fortfarande är ett barn.