Ha den äran på Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen! Tjoho vad här ska firas! Kanske blir det en bulle på eftermiddagen.

På internationella kvinnodagen ska alla starka kvinnor firas. Kvinnor som min mor, mina mostrar, min syster, mina vänner (men inte de som är dumma och ifrågasätter feminismen – läs Jenny) och alla historiska och nutida ikoner som gör det möjligt för mig att få leva ett något så när gott liv, utan att behöva agera havandeskapsmaskin vid spis på heltid.

Men idag vill jag framförallt hedra en symbol som jag ryktesväg har hört har lämnat oss. Det är inte vilken symbol som helst, det är en symbol som följt mig sedan barnsben, det är moster Ainas Varning-för-bröst-skylt.

När jag var barn hade min moster Aina (VBMA) de mest gigantiskaste balunserna till pattar man kan tänka sig. I ett barns ögon var de som jättemonster som hade ett eget liv och ryade än uppåt, än vänster, än höger, än nedåt. De slog i, dunsade, flög fram å åter. Jag minns att jag en kväll smög in i hennes sovrum, satt mig till rätta i hennes BH med fötter och rumpa i en av kuporna och förundrades. Det var med ett ”Ohhhhhh”!

Till detta hör att Aina hade en ”Varning-för-gupp-skylt” i sin lägenhet, men hon smällde i mig att de två guppen var bröst och att skylten i själva verket betydde ”Varning-för-bröst”. Det tyckte jag var fantastiskt skoj. Ja, så skoj att jag under en hel kväll, när moster Aina hade en dejt, hade placerat mig under hennes soffbord och låg och skrek ”varning för bröst, varning för bröst, varning för bröst…” konstant! Inte alls irriterande. Jag var ett fantastiskt syskonbarn.

Men nu är skylten alltså kaputt, ligger på soptippen och ser sina sista dagar. En era är död.

No hasch hasch, no amfetamin

Efter att ha läst min moster Ainas kommentar till inlägget Nanny Q måste jag förtydliga lite runt morfinandet.

Anledningen till att jag låg på lasarettet vid detta tillfälle var att jag vid åttaårsålder beslutat mig för att leka Tarzan på en byggplats. Q med hockeyfrilla och snelugg hade därför knutit fast en gummislang längst upp i huset som jag sedan skulle ta mig nedför, precis som Tarzan.

Morsan och farsan var bortresta så Världens Bästa Moster Aina hade antagit utmaningen att sitta barnvakt. Hon var lagom road när jag kom hemspringandes med en arm tredubbel sin size och skrek för kung och fosterland. Jag lärde mig nämligen att gummislangar lätt går av och att betong är fasligt hårt.

Doktorn sa splittrad armbåge och sedan var det operation och en vecka på hospitalet som gällde.

På sjukhuset fick man morfin. Som åttaåring vet man knappast vad det är, men det dröjde inte länge innan jag begrep tjusningen med denna underbara drog. Det bästa var nog att man helt enkelt bara behövde trycka på en knapp och sen kom nån liten ängel in i rummet och skruvade i droppet. Vips kändes livet så fasligt underbart.

Det var precis som en dröm i några dagar, sen kom morsan tillbaka och lyckades genomskåda mitt lätta beroende. Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men nästa gång jag tryckte på go-knappen så kom änglarna in, snörde mig runt på magen och började peta in piller i röven på mig. Besvikelsen! Den där knappjäveln lät jag i fortsättningen bli, men piller i röven fortsatte komma emellan åt, på min onda mors begäran antar jag.

Så drömde jag mig tillbaka till tiden innan modern kom till sjukan, när moster låg intill och intet anande lät mig trycka på ringklockan till himlen.

Nåväl, vad är väl en bal på slottet.