Kattvakt

Jag är kattvakt under påsken. Min mor sa att jag säkert skulle vilja skaffa katt efter det – jag vill inte skaffa katt.

Det är min kollegas två kissar. En som jag hela tiden tror att jag har tappat bort för den är så feg att den gömmer sig på de mest otippade ställena. Jag sätter hjärtat i halsgropen stup i kvarten när jag tror den smitit någonstans. Imorse hittade jag den inlindad i mina gardiner.

Katt nummer två som kallas Puss är inte det minsta pussig, den är mest jobbig. Jamar utan att vilja något, följer efter mig vart jag än går och envisas med att stå på min diskbänk och stoppa huvudet i min matlagningskonst. När jag ska gå hemifrån så måste jag bära in henne i sovrummet, springa till dörren och snabbt ta mig ut innan hon hinner fatta vad som händer. Puss vill nämligen också gå ut men är en innekatt. När jag tagit mig ut och låst så tittar jag in på Puss genom brevinkastet och räcker ut tungan åt henne.

Puss fräser åt den andra katten och hytter med tassen. En elak jävel helt enkelt. Därför tror jag att det är hon som var god nog att lägga en bajskorv på min badrumsmatta igår kväll. Jag ska skylla allt på Puss i fortsättningen. Dagens bakfylla skylles därför också på kattskrället, för att inte tala om att hela min lägenhet förvandlats till en låda kattsand. Fötterna blir sannerligen peelade om jag försöker gå i badrum/hall/kök.

Så… om jag är sugen på att skaffa katt? Nej tack.