På din bemärkelsedag

Igår städade Eva sitt skrivbord och av mystiska anledningar kryper saker över mot mitt skrivbord var gång hon ger sig på detta bestyr. Högst egendomligt och otroligt frustrerande.

Igår hade en stor låda dvd:er plötsligt landat vid mina fotknölar så jag pekade allvarligt och ifrågasatte kartongen vid mina fötter. Eva förklarade att hon bara ville att jag skulle titta om jag kände igen lådan, att hon sen skulle ta reda på den. Med ett getöga konstaterade jag att lådan bestod av skit som vi inte behövde ha kvar och bad henne på nytt flytta lådhelvetet. Eva lovade dyrt och heligt att hon skulle göra detta.

Sen gick Eva hem...

Nu har Eva fått ett stort och fint inslaget paket som står placerat på hennes stol. Det står "Grattis i efterskott Eva" på det (en miss då det visar sig att Eva fyller år i september, men men...) och jag kan bara ana hur glad och nyfiken hon kommer att bli när hon får syn på den jättelika presenten. Förhoppningsvis lika glad som ett barn på julafton.

Ni kan ju gissa vad jag slagit in i det stora paketet. Eheheh!

Q goes pure evil

På min kollega Evas skrivbord står en häftapparat med texten "touch and die" på.

Eva är på tjänsteresa i Berlin - gissa vad jag har använt hela arbetsdagen.

Mohahahaha!!!

Kattvakt

Jag är kattvakt under påsken. Min mor sa att jag säkert skulle vilja skaffa katt efter det – jag vill inte skaffa katt.

Det är min kollegas två kissar. En som jag hela tiden tror att jag har tappat bort för den är så feg att den gömmer sig på de mest otippade ställena. Jag sätter hjärtat i halsgropen stup i kvarten när jag tror den smitit någonstans. Imorse hittade jag den inlindad i mina gardiner.

Katt nummer två som kallas Puss är inte det minsta pussig, den är mest jobbig. Jamar utan att vilja något, följer efter mig vart jag än går och envisas med att stå på min diskbänk och stoppa huvudet i min matlagningskonst. När jag ska gå hemifrån så måste jag bära in henne i sovrummet, springa till dörren och snabbt ta mig ut innan hon hinner fatta vad som händer. Puss vill nämligen också gå ut men är en innekatt. När jag tagit mig ut och låst så tittar jag in på Puss genom brevinkastet och räcker ut tungan åt henne.

Puss fräser åt den andra katten och hytter med tassen. En elak jävel helt enkelt. Därför tror jag att det är hon som var god nog att lägga en bajskorv på min badrumsmatta igår kväll. Jag ska skylla allt på Puss i fortsättningen. Dagens bakfylla skylles därför också på kattskrället, för att inte tala om att hela min lägenhet förvandlats till en låda kattsand. Fötterna blir sannerligen peelade om jag försöker gå i badrum/hall/kök.

Så… om jag är sugen på att skaffa katt? Nej tack.

I dejtingdjungeln

Kollega Eva ger inte upp. Det är inte bara brudar som står på min meny längre, hon vill att jag ska dejta vad fan som helst - så länge det inte är efter mitt tycke och smak verkar det som.

Sist så kom hon ilandes med fotografier av en kille som är med i ett konstnärskollektiv vi ibland brukar presentera, och menade på att jag borde börja träffa honom. Jag tackade vänligt med bestämt nej varpå jag fick ett ”Vadåråååå?!”. Jag hade velat säga ”Räcker det inte med att karln brukar använda bruna manchesterbyxor för faen?” men nöjde mig med ett simpelt ”Han är inte min typ.”

Lagbyte

Min kollega Eva har alltid varit lite missnöjd med mina relationer. Idag fick jag veta att det beror på att hon tycker att jag ska byta lag. Och lagbytet ska ske av den enkla anledningen av att hon tror att jag skulle må bra av att vara med en kvinna (eller kanske en uppsjö av dem, vad vet jag).

På stan figurerar reklam för Lee Lozanos utställning på Moderna Museet med den enkla
uppmaningen ”eat cunt for mental health”. Det känns som ett tecken. Eller ett av tre tecken. Först säger min kvinnliga gynka att jag har en fräsch livmoderstapp, reklamen uppmanar mig därefter att börja tugga skäggbiff och nu påstår Eva att jag borde bli lesbisk. På toppen av verket har min käre mor alltid hävdat att ”lebb, mjo, det borde man banne mig va”.

Så det är hög tid nu. Allt pekar på det. Tiden är kommen. Vid nästa fullmåne blir jag flata.

Smoke that cigarette

Jag har slutat röka... igen. Det är nog femte gången den här månaden. Jag saknar därför en oral sysselsättning. Jag proppar i mig allt som kommer i min väg och tuggummin knapras frenetiskt.

Jag vet inte vad jag ska göra av käften längre. Den liksom glappar i luften och grimaserar av sig själv. Det enda jag kan komma på som skulle kunna hjälpa mig i den här gastkramande situationen är ett hångel som varar i några veckor. Men jäklarns vad tidskrävande. Framförallt ineffektivt att sköta sitt jobb med en pojkspoling attached till min mun.

Jag undrar just om Eva, som alltid klagar på mitt rökande/snusande, skulle föredra en karl som hängde uti läpparna på mig om dagarna istället. Hon skulle förvisso slippa mitt tjat om budget och kontrakt. Det är så vansinnigt svårt att prata med någon annans tunga i munnen.

Nu ljög jag… Jag har faktiskt ingen aning om det är svårt eller ej. Kan någon med tillgång till partner pröva och återkomma med resultat?

Hårresande

Jag nämnde som hastigast, i förbifarten, min frisyr vid gårdagens inlägg. Låt mig förtydliga vad som egentligen hände.

Efter att i flera års tid använt kökssaxen så gott jag förmått, så bestämde jag mig alltså för att vara en vuxen och ansvarsfull kvinna och sådana damer klipper inte lugg i ett folkölsrus, utan besöker helt sonika en frisörska – jag valde att göra detsamma.

Jag ska tillägga att jag hyser ett visst förakt till frisörskor. Det har varit allt för många misslyckade besök som slutat med pudelfriss eller en Sune-kalufs. Man kan lugnt säga att jag försökt undvika att besöka professionella hårfixare ett bra tag. Närmare bestämt i fjorton år. Men som sagt… som mogen affärskvinna så besöker man frisörsalonger. Så jävla enkelt är det bara. Jag ville inte vara sämre.

Hårklippandet var det inget fel på. Hur svårt kan det vara att toppa ett hår liksom? Sen skulle hon styla mitt hår… hon frågade om jag ville ha det plattat eller volym – volym lät väl fint tyckte jag och återgick till skvallerblaskorna som alltid ligger utspridda i dessa helveteshus.

När jag var färdig hade hon använt något typ av puder i min hårbotten som skulle lyfta håret och ge det volym. Jag mötte mitt otroligt trötta ansikte i spegeln framför mig och ovanpå denna grådassiga feja låg en mopp av hår som fluffade ut i oanade proportioner. Håret hade ett eget liv. Det var bestämt inte mitt.

Väl tillbaka på jobbet började min chef skratta åt mig och sa att jag såg ut som Britney Spears, närmste kontorsgranne försökte snällt säga att det inte var nåt fel på frissen, men att den kanske inte riktigt passade mig. Tror jag det. Nu ska jag ansöka om att medverka i ”Våra bästa år”, på återseende.

Istället för skamvrå

Min kollega Eva tabbade sig idag då hon kallat till möte men själv glömt bort det hela. Hon var hemmavid klockan 11 då resterande grupp satt och väntade på henne. Det är då Skäms-tröjan åker fram.

Skäms-tröjan är en gul, fransbeklädd sak som vi alla minns från 80-talet. Det var klädesplagget som följde med till Sverige efter en utlandsresa mor- eller farföräldrar haft. Oftast med ett färgglatt tryck som avslöjade vilken semesterort de besökt. Själv hade jag matchande pannband till min franströja. Oerhört snyggt!

Så nu hänger den här intill mig, Skäms-tröjan, och väntar artigt på att Eva ska komma till sin kontorsplats så att hon kan ha den på sig resten av dagen och skämmas över sitt dåliga uppförande. På mitt jobb arbetar vi med bestraffning!