Lysande vardag

Klockan 06.00 imorse började det tok-eggas på min dörrklocka. Det är precis det ljud man önskar höra vid den tidpunkten på morgonen. Mor med Perra hade anlänt.

Missförstå mig rätt, jag blir väldigt glad av att ha föräldrar på besök, men fem minuter in i vistelsen så kommer samma gamla tjat. Jag ligger i sängen med kudden över huvudet och sen kommer moderns gälla röst som skär genom lyan. Det är lampdiskussionen… IGEN!

Min mor har hakat upp sig på frågan om lampor i min lägenhet. Eller snarare avsaknaden av dem. Hon börjar denna morgon i änden små päronlampor, fortsätter till ”meh, det finns ju inga lampor”, och landar som vanligt i att jag bara måste köpa lampor.

Jag vill inte ha lampor.

Det här är ren taktik. Om jag hade haft lampor så hade mor min sett lägenheten bättre. Jag vet detta av erfarenhet, jag har haft lampor förr. Då tjatas det om dammtorkning istället. Dammtorkning på de mest vulgära platser man kan tänka sig, mellan stolspinnarna, på lampknapparna, i taket, you name it. Hon ser dessutom mig i lampskenet och utbrister typ ”Ihhh, du ser så späd ut, lilla, lilla Q”, sen blir det tvångsmatning för hela slanten. Jag fruktar för allt i världen att jag ska bli i tvingad de inplastade smörgåsarna de hade med sig från bussresan. De där smörgåsarna ser ut att ha genomgått en smärre våldtäkt med tillhörande misshandel. Föga aptitliga.

Det är därför jag inte skaffar lampor.