Puppy Love

Jag följer Kära Elsas exempel och berättar om min första kärlek. Det är visst sånt man ska göra som bloggerska, enligt regler som Elsan har hittat.

Första kärleken var Ted Nilsson, idag är han brandman, då hade han synthtofs och mockasiner. Men lika kär var jag för det...

Jag var inte ensam om att vara djupt förälskad i Teddan, det var vi alla på dagis Torpet. Eftersom vi alla var så hiskeligt kära så blev det liksom en lång svans med brudar som jagade honom när vi lekte pussleken. Jag minns att jag tyckte att han var oförskämt snabb i benen.

På eftermiddagarna lekte vi knulla med kläderna på, och jag minns besvikelsen över att måsta ligga som en pinne på BP istället för på Tedda. Kimman hånlog alltid så nöjt när hon pinnade sig på Ted och svartsjukan växte i min arma kropp.

En dag tog jag mig mod och frågade den förbjudna frågan när vi stod och tvättade händerna innan lunchen:

- Får jag chans på dig? undrade jag och såg Ted Nilsson djupt i ögonen.

- Vad är chans? frågade han nyfiket.

- Jag vet inte, men min storasyster säger att man ska säga så när man är kär i någon.

Och än i dag har jag inte fått något svar, för inte visste jag väl att man skulle få ett ja eller nej och att det skulle innebära något. Allt jag visste var att man sa så, för det hade storasyster sagt, och hennes ord var ju uppenbarligen lag.