En god anledning att dumpa en karl

Eftersom jag är sjuk idag har jag ägnat mig åt att läsa gamla dagböcker från år 2000/2001. Jag kan konstatera att jag var fasligt rädd för kärlek i mina yngre år och att jag hade alltid en god anledning till att sluta träffa pojkar jag råkat snubbla över.

Den absolut bästa orsaken till uppbrott måste ha varit mot Stefan från Alingsås. Han blev dumpad för att han lyssnade på Roxette. I dagboken så funderar jag huruvida det skulle kunna fungera mellan oss om jag brände hans skivor på bål, men kommer fram till att vetskapen om hans musiksmak nog fördärvat vår eventuella framtid ihop.

Nu var det inte så att Stefan gick runt och nanninannade "She's got the look" eller ville ta mig på nån "Joyride" lite häran och däran. Om sanningen ska fram så märkte jag aldrig ens att han hade en förkärlek till Per Gessle, men ÄNDÅ, jag visste ju, och det faktumet skulle jag aldrig glömma.

Jag står fan fortfarande fast vid att det är en god anledning att lämna någon för. Jag skulle än idag inte riskera att vakna till "Dressed for Success" en tidig söndagsmorgon. Och vad skulle hända om ens respektive plötsligt lät sig inspireras av Pers frisyr?

Kärleksgåvor

Har ni sett Sex & the City filmen? När Carrie förväntar sig juveler av Mr Big men istället får en platt-tv? Hon blir så jäkla besviken och jag har alltid tyckt att hon var en bortskämd snorunge på grund av detta. Observera orden tyckt och var, för när Andreas kom hem från Öland för några dagar sedan och hade med sig en sten som gåva, så förstod jag Carrie mer än väl.

Andreas var så jäkla nöjd. Lufsade ut i hallen, fiskade upp sin gåva ur jackfickan och räckte över stenen stolt med orden "Jag plockade den från södra kusten på Öland åt dig". Ehhh... Öhhh... Ok...

Jag undrade om det var något speciellt med stenen och fick veta att den var väldigt len. Insåg snart att min pojkväns nivå på presentinhandling ligger i klass med min ettåriga syskondotters försök till att ge mig gåvor i form av en neddreglad pinne eller en näve sand.

Dagens misssion: Gå till södraste delen av Enskededalen, plocka en sten åt Andreas med argumentet "den är kantig" och ge den till honom över middag ikväll. Vi får se hur jävla glad han blir.

De Marco?

Av underliga anledningar så har jag fått för mig att min karl är Don Juan. Han är inte Don Juan. Inte alls. Men ändå så tror jag ständigt att han ska överraska mig... och den tron bleknar liksom aldrig.

Nu har jag varje kväll efter en hårt arbetande dag trott att han ska ligga i sängen i en förförisk pose med en ros mellan tänderna. Detta är jag övertygad om även fast jag pratat med honom innan jag ska hem från arbetet. Under samtalet har han försäkrat mig om att han är hemma. Han berättar vad han gör och att han kommer att sova hemma hos sig.

Men jag går hem hoppfull. Jag går hem förvissad om att Andreas bara hittar på. Att han sagt att han är hemma hos sig bara för att jag ska bli så himla glad när han sedan är hos mig!!!

När jag kommer hem och finner överlåset reglat så tappar jag hoppet något... det vill säga tills jag kommer på att han bara försöker finta mig och i själva verket är där inne. Detsamma när det är becksvart i lyan och hans skor heller inte är där. Han bara skojas och luras.

Så glider jag runt i lägenheten och söker efter honom och funderar på vart han har gömt sig, tills jag minns... han är ju faktiskt inte Don Juan. Och kommer troligtvis heller aldrig bli. Men han är ju min råtta åtminstone. Och det är heller inte så illa pinkat!

Puppy Love

Jag följer Kära Elsas exempel och berättar om min första kärlek. Det är visst sånt man ska göra som bloggerska, enligt regler som Elsan har hittat.

Första kärleken var Ted Nilsson, idag är han brandman, då hade han synthtofs och mockasiner. Men lika kär var jag för det...

Jag var inte ensam om att vara djupt förälskad i Teddan, det var vi alla på dagis Torpet. Eftersom vi alla var så hiskeligt kära så blev det liksom en lång svans med brudar som jagade honom när vi lekte pussleken. Jag minns att jag tyckte att han var oförskämt snabb i benen.

På eftermiddagarna lekte vi knulla med kläderna på, och jag minns besvikelsen över att måsta ligga som en pinne på BP istället för på Tedda. Kimman hånlog alltid så nöjt när hon pinnade sig på Ted och svartsjukan växte i min arma kropp.

En dag tog jag mig mod och frågade den förbjudna frågan när vi stod och tvättade händerna innan lunchen:

- Får jag chans på dig? undrade jag och såg Ted Nilsson djupt i ögonen.

- Vad är chans? frågade han nyfiket.

- Jag vet inte, men min storasyster säger att man ska säga så när man är kär i någon.

Och än i dag har jag inte fått något svar, för inte visste jag väl att man skulle få ett ja eller nej och att det skulle innebära något. Allt jag visste var att man sa så, för det hade storasyster sagt, och hennes ord var ju uppenbarligen lag.

Sturebadet

I lördags var jag och Andreas på Sturebadet. Det skulle bli en dag i avslappningens tecken, i lyxen och fläderns. Det blev en lördag i besvikelsens tecken.

När man ska bada på Sturebadet så kan man inte betala en simpel badentré. Nej, nej, det ska kallas spa-dag och enda skillnaden på bad och spaaaaaa-daaaaag är att de har nån kärrings tvål och schampo i duschen. Kärringen kallas Kerstin och ska visst vara nån höjdare, måste så vara eftersom jag betalade sexhundra spänn för att få ha hennes skit på huvvet.

Nä, jag ljuger, det var inte bara Kåt-Kerstins schampo som ingick i spaaaa-daaaagen. I spapaketet ingick även träning av olika slag (inte för jag vet varför nån skulle vilja träna när man ska relaxa men...) och så fick man så snällt låna badrock. Men i övrigt plaskade jag och Andreas runt i en liten pöl med kallt vatten och besökte även ett aromarum och relax. Ett aromarum visade sig vara ett avskilt rum dränkt i tant Kerstins outhärdiga parfym och relaxen bestod av tre stolar ståendes utanför detta fabulösa rum.

Men pricken över i:et var ändå när personalen erbjöd oss varma handdukar vid poolkanten, det visade sig vara lavendel-handdukar och vips kändes det som att jag hade morsans underklädeslåda i fejjan.

Sagan om bingen

Vaknade med ond bråd död i förra veckan. Det var voj öde och besvikelse med stort B.

Jag hade precis haft en ljuv dröm om Viggo Mortensen iförd hela Aragon-utstyrseln. Vi var i skogen och hade precis kommit undan några Orcher varpå jag skojade lite om att vi kanske borde knulla hela vägen till Midgård. Aragon tog mig dock på allvar och skulle ge mig some sweet love, times kanske femhundra. Han greppade tag om min nacke och kastade mig bakåt medan hans ljuva läppar närmade sig mina. Hans trånande blick, hans starka armar… Vad hör jag mig själv säga då? VAD HÖR JAG MITT DRÖM-JAG SÄGA DÅ?!

”Förlåt mig Aragon, det här kanske låter dumt. Jag vet att det här är en dröm, men det känns ändå inte rätt att ligga med dig. Andreas skulle bli så himla ledsen och jag vill inte såra honom. Jag hoppas att du förstår.”

Och visst fan förstod Aragon och fröken Q blev utan passionerad älskog i skogen med herrn i fråga. Kan mitt dröm-jag slampa till sig lite tack?! Det finns gränser för hur trogen man måste vara.

För övrigt undrar jag bara… varför mitt dröm-jag alltid agerar slinka när någon otroligt motbjudande karl bjuder upp till dans, men aldrig när de himmelska vill bite some ass?

I dejtingdjungeln

Kollega Eva ger inte upp. Det är inte bara brudar som står på min meny längre, hon vill att jag ska dejta vad fan som helst - så länge det inte är efter mitt tycke och smak verkar det som.

Sist så kom hon ilandes med fotografier av en kille som är med i ett konstnärskollektiv vi ibland brukar presentera, och menade på att jag borde börja träffa honom. Jag tackade vänligt med bestämt nej varpå jag fick ett ”Vadåråååå?!”. Jag hade velat säga ”Räcker det inte med att karln brukar använda bruna manchesterbyxor för faen?” men nöjde mig med ett simpelt ”Han är inte min typ.”

Blombud

Jag tror att jag fått mig en charmör till beundrare minsann. Idag kom ett blombud till jobbet och ack och ve, de var för en gång skull inte till artisterna, utan till mig och bara mig.

Glad i hågen slet jag upp papperet, rosenskär om kinderna med andan i halsen. En prins som skickat mig blommor! Så fint! Måtte jag vara världens lyckligaste tös? Med nervösa fingrar pillrade jag fram kortet som satt kring blommans stjälk.

”Tack för en underbar natt! Ikväll ska jag berätta för min make! Du gör mig våt! – Anna-Karin”

Det är första gången någon skickar mig blombud och även om denna ”Anna-Karin” kanske inte fick mina knän att vika sig med sina fagra ord så sitter jag lik förbannat och är mäkta stolt över min blomma som svajar på skrivbordet.

Kontaktannons

Människor säger att jag ska börja nätdejta. Jag kan se min annons framför mig:

”Neurotisk kvinna söker man att trakassera med fylle-sms och påstridiga frågor.

Jag är en 28-årig tjej som gillar långa promenader, men bara på vissa sträckor, andra vågar jag inte gå eftersom jag är psykiskt störd. Jag är öppen och rak vilket innebär att jag alltid förtäljer när jag ska göra nummer två. Jag följer även upp saker jag påbörjat vilket betyder att du därefter får en redogörelse för hur det gick på dass.

Jag är en glad tjej, festar med andra ord till jag stupar och lär mig aldrig av lördagskvällars misstag. Därför slår jag alltid huvudet i handfatet när jag ska sminka av mig, skickar pinsamma sms mellan 00.00-03:30 och ligger på golvet när jag ska försöka mig på några sköna moves.

Om du söker en fru som kan laga mat så är jag kvinnan för dig. Min expertis är godisfrukost och till middag lagar jag gärna mat innehållandes sand. Jag är dessutom händig som få. Använder helst bruntejp till att bygga nya väggar, sänggavlar och fixa möbler. Ditt hem kommer med andra ord se ut som ett slott.

Jag har humor. Skrattar därför åt mina egna skämt om ingen annan skrattar, bara för att poängtera hur skojig jag i själva verket är. Andra saker som får mig att skratta är tanter som trillar när det är halt ute och människor som är korkade.

Jag är rökfri… just nu. Slutar röka/snusa/alkoholisera cirka fem gånger per år med tron om att jag ska lyckas varje gång.

När jag känner mig bekväm med dig så kommer jag börja sjunga med min allra finaste sångröst, prutta så ljudligt jag bara kan och en gång i månaden gråta hysteriskt över att jag ser ut som skit.

Sugen?

Svara då till ADHD81”

End of an era

Jag har blivit dumpad, och plötsligt står det klart för mig... fan vad många fula ord jag kan. Jag blir nästan lite pompöst stolt över mitt gediga ordförråd. Undrar just vilka fler oanade talanger jag bär på.

Kärlekskrank

Just nu är jag hysteriskt kärlekskrank, så vansinnigt kär i herr John. Det ter sig i de löjligaste konstellationerna, allt verkar just nu påminna mig om honom. Igår kväll var det rena rama Johnhärvan på stan.

”Åååå titta den där killen i kön, han köper blå Camel precis som John, min fina John” (sen ska tilläggas att Johns rökning är hans absolut sämsta sida. Karln är näst intill opussbar om mornarna efter sin morgoncigg).

”Den här låten gillar John också. Det har han sagt. Guuuud vad jag saknar honom” (att han gillar låtjäveln beror förvisso bara på att jag hjärntvättat karln med Ryan Adams i hopp om att nån låt ska gå hem).

”Bloodshots! Det är ju min och Johns sprit som VI dricker tillsammans. Det skulle jag vilja göra nu – bli lite skrattigt berusad med John” (stämmer inte riktigt. John blir berusad, jag blir buren hem över axeln eftersom jag envisas med att jag minsann visst kan dricka minst lika mycket som John).

”Titta den där söta tjejen, henne skulle John gilla att se på. Han skulle tycka hon var snygg. Min fina John, henne hade jag velat visa” (och hade han suttit med mig och sett henne hade jag i själva verket varit förkrossad när han stirrade efter henne och jag hade genast börjat puta med både bröst och häck, helst mitt i nyllet på honom för att han inte skulle missa mig).

Ja… and on it goes. När blev jag patetiskt kärleksdrabbad? Jag ska ju vara en tuff brud i lyxförpackning. Det har Världens Bästa Moster Aina lärt mig. Och det VBMA lär ut till de sina, det är lag.

Just nu är jag inte så tuff, jag försöker muta min pojkvän hem till mig med marängswiss. För lyckas inte lyxförpackningen locka till sig herrn så har glass en fet chans till framgång.

Gräsänka

John har åkt på road trip och ska vara borta i fyra dagar, vad gör man då? Jo, som gräsänkling passar man på att se löööööööv movie med high factor tårar. Det fick bli Broarna i Madison County.

Broarna i Madison County handlar om Meryl Streep vars man åker bort i fyra dagar (go figure). Medan mannen är borta kommer Clintan instormandes i Meryls liv och tar henne med storm. De upplever heta nätter och hon blir drabbad av den stora kärleken.

Jag ser just nu ut som en torterad gris i lejban. Har brölat, gnölat, snorat och snutit mig i handen. Nu undrar jag bara vart fan Clintan håller hus? Det är förbaskat ensamt utan John och en charmör som kommer och roar mig under dessa fyra dagar skulle passa finemangmang. Men det verkar som om Clintan glömt bort mig, närmsta karl är Skvalis och jag tror bestämt jag hoppar honom.

En ny era

Jag har gjort något som går emot många av mina principer, jag har skaffat pojkvän (kära läsare, se mig fortfarande som den manshatande individ jag är, jag skall icket förändras).

Efter förhållande-firande av olika slag slänger sig min nya karl herr John åt sidan och skrattar rått:

- Haha, du har en pojkvän som är halvfet och har dålig kondition.

Jo, man tackar. Snacka skit om min karl på det där viset. Jag kommer nog kunna se andra defekter i karln och de kommer jag givetvis inte dra mig för att basunera ut här på bloggen. I väntan på dessa smaskiga historier... ut i solen med er.

Teorier och konspirationer

Jag har nu försökt att söka fel på John under två månaders tid och jag har lagt ned både blod svett och tårar bakom arbetet. Det har minst sagt varit slitsamt.

Jag började någonstans i tesen mansgris och det var väl den teorin jag kämpade längst och mest intensivt med. Dessvärre blev den inom snar tid falsifierad och jag var tvungen att byta taktik. Jag prövade med pervo för ett tag, bytte till att han kanske röstade höger, försökte mig på kvinnotjusare och ett tag gjorde jag ett tvärkast och drog till med rasist (jo, jag vet det var ett trevande i mörkret men man måste ju försöka, nåt jävla fel var det ju tvunget vara på karln, han verkade ju trots allt gilla mig).

Nu är det ju dessvärre så att herr John är som den där jävla Brandon i Beverly Hills. Otroligt obehagligt. Säger hela tiden rätt saker och lyckas värja mina grova anklagelser utan minsta problem. Om han så nån gång kunde slinta på orden och säga fel, men icket. Igår morse stod han i badrummet och kastade ur sig en filmreplik i all hast varpå jag vände mig till honom och spottade ur mig: ”Nej, nu låtsas du bara vara Brandon”.

Min nya tes är att John är en hopplös nörd med hundögon, för det är precis Brandon i Beverly Hills är.

The story of my life

När Q skaffade sig en kille

Det har varit mycket frågor om karlar sedan jag kom till Norrland. Alla är nyfikna på om jag inte funnit min prins ännu, sedan kommer de där hundögonen när man förklarar att det inte finns någon sådan i mitt liv.

Nu har det dock kommit sig som så, att jag ikväll funnit mig en kille. Han är inte bara charmig och söt, han får mig att skratta som en tok. Det är som om han inte får nog av mig, han ska bestämt pussas hela tiden och drar i mig som om han vore besatt. Han frågade mig om vi inte skulle gå upp på mitt rum och jag frågade nyfiket vad vi skulle göra där, då viskade han i mitt öra:
- Vi ska pussas!

Ja, kärleken spirar, och mitt kusinbarn Leon deklarerade betstämt att om två veckor, när han fyller fem, då ska han flytta ihop med mig i Stockholm.

Så gick det till när Q fick sig en sambo.

Morgonstund har guld i mun

Imorse träffade jag Kirby från Lipstick Jungle. Han var precis lika het som väntat. Han skulle lära mig att skriva på ett språk jag inte kunde hantera. Vi satt med huvudena tätt samman och han pekade i boken och förklarade. Jag tänkte mest på hans läppar mot mina.

Så händer det som jag bara kunnat drömma om. Kirby stannar plötsligt upp, lägger handen på mitt lår och ser mig djupt i ögonen. Hans läppar närmar sig sakta mina och vi kysser varandra. Hans händer börjar glida över min kropp och kyssen blir allt intensivare.

Det är nu Q blir som en brunstig kossa. Jag är taggad, laddad, på! Nu jäklar ska det bli åka av. Baby, baby, baby! Let’s make some sweet love… Trodde jag ja! Den betan gick inte, för plötsligt vaknade jag av den FÖRBANNADE väckarklockan!!!

*suck* Inte ens i drömmarna får man till det.

Lustdödaren

Härom dagen satt jag och Emil och pratade på msn. Vi hade en vild diskussion om Lipstick Jungle-Kirby och hur jäkla het han är. Vi gjorde det sedvanliga, bytte videoklipp och bilder av läckerbiten, sedan bråkade vi om vem som skulle få honom.

Jag kan inte förstå hur Emil kunde tro att han skulle få sig en smakbit av min redan funna älskare, men han försökte intensivt få mig att dela med mig. Höll på att jiddra om att jag var snål och så vidare. Diskussionen hade pågått ett bra tag när Emil plötsligt häver ur sig: ”Fatta att Per Gessle är 50 år.”

Vilken jäkla lustdödare!!! Här sitter man och drömmer om Kirby, har en fin fantasibild av honom och mig och vad gör cp-Emil? Jo, han börjar snacka Per Gessle mitt i under drömmande. Åtrån försvann kvickare än en höna skiter.

Snusktanten Q

Ok... Den här Lipstick Jungle-Kirby... Jag satt just och tryckte ännu ett avsnitt och kom på mig själv med att dregla när han kom i bild. Det var på snudd att jag råkade få saliv i hela knäet innan jag upptäckte vad som pågick. I vanliga fall händer detta bara när jag får syn på något riktigt gott. En tårta eller massa godis. Detta måste betyda att han definitivt är en godbit.

Q är kär!!!

Jag har funnit en ny kärlek.

Dagen har ägnats i soffan. Jag har upptäckt en ny serie – ”Lipstick Jungle”. Den är inte bara bra på grund av att den handlar om tre stycken framgångsrika kvinnor. Jag fullkomligt älskar serier om brudar som tar för sig, tjejer med stake, kvinnor som kan. Det räcker gott som argument för varför man ska tillbringa en hel söndag framför tvn.

Men sen finns det en annan anledning. Denna fantastiska karl jag har funnit. I serien medverkar nämligen den fabulösa karaktären Kirby. Här snackar vi godbit. Tant Q ligger på soffan och gör förtjusta utrop så fort han kommer i bild. Det är spontana applåder när han glider fram utan tröja och jag skickar frenetiskt slängkyssar till honom. Q måste fläkta sig lite i ansiktet när han dyker upp i rutan, skrockar förnöjsamt och sätter mig alert upp för att koncentrerat följa varje steg han tar.

Ja, jag är kär. Hugh Jackman får dröja ett tag för nu ska jag inleda en affär med underbara Kirby. Jag tror Hugh kommer att ha förståelse för min temporära otrohet. Jag menar… Kolla på karln!!!