Modlöshet är bara den sårade egenkärlekens förtvivlan

Jag har fått skavsår. Inte ett, utan åtta köttsår på både höger och vänster fot. Det ser ut som att mina fossingar har blivit utsatt för rysk slakt-tortyr. Om jag skulle slänga upp fötterna på bordet och fråga om ett ligg skulle samtliga karlar springa sin kos och min oskuld skulle automatiskt växa tillbaka. Uppsynen är så fasansfull att inte ens Mr Blöjstjärt skulle ta i mig med tång.

Men jag är Fantomen, jag härdar ut.

Jag är fantomen

Ja, jag är faktiskt Fantomen. Det var Kimman som sa’t.

Hon sa det när vi hade skönhetskväll hemma hos henne. Jag skulle vaxa bikinilinjen och hon satt uppkrupen på toalettstolen med spänd förväntan. Kimman tittade nyfiket på då jag skulle förvanska stackars muttan och hon skrattade rått medan jag skrek ut min smärta i hennes badrum. Ibland gjorde hon små utrop: ”Heja heja! You can do it! Du är Fantomen!”

Och även fast jag aldrig burit en randig kalsong eller bott i en grotta så kändes Fantomen så jävla rätt. Vid varje drag/slit/riv så skrek jag för kung och fosterland att jag, jag är Fantomen.

Detta har stannat kvar hos mig som en liten inneboende schizofreni, så när jag skulle pierca bröstvårtan och damen med kanylen frågade om jag var nervös, så svarade jag nonchalant ”Det är lugnt – jag är Fantomen.”