Milf

Jag vet inte vad som flög i mig igår, jag skulle fixa mig snygg för kvällen och när jag väl var färdig insåg jag att jag såg ut som en ålders-krisande fyrtioåring.

Jag borde ha anat oråd redan när bodyn åkte på, att den var i leopard med skrevknäppning borde dessutom ha satt igång sirenerna. Med klackeskor kan vem som helst åldras tio år och om man väljer att föna håret som Peggy Bundy och därefter sätter på sig en leopardbandana så är steken biff. Milf-faktor tio.

Jag skickade sms till Kim att jag inte hade något försvar för min utstyrsel och att det eventuellt kunde vara någon form av trettioårskris.

"Eventuellt?" skrev hon "Tror att diagnosen är bekräftad med den outfiten."

 

Kalla fötter

Jag slutar aldrig förvånas av mig själv. Igår gjorde jag en fenomenal upptäckt. Jag fann en smärre mängd navelludd uti hålet på magen. Det var en uppsjö med fjun som bosatt sig mitt på kaggen. Hade jag kunnat peta ut luddet ur naveln hade jag kunnat sticka mig en socka eller två.

Nu kan jag dock inte peta mig i naveln - då kräks jag nämligen ögonblickligen. Det fick Kimman lära sig en mörk kväll en december då hon envisades med att köra in fingret i kistan på mig så många gånger att jag tillslut spydde. Därefter har jag aldrig mer kunnat vidröra min egen navel.

Så tack vare Kims enträgna pillande så får jag nu gå kall om fötterna utan yllestrumpor gjorda på finaste navelludd.That's what friends are for.

Man hör det man vill höra

Sitter och kollar på Idol på web-tv och Jay som sjunger Enter Sandman.

När jag var liten brukade vi lyssna på den låten ute i Pengsjö när jag hälsade på Kim. Jag tyckte alltid att det var så passande med den låten eftersom Kimmans familj ständigt hade backar med läskeblask i sin bastu. Jag trodde nämligen att de sjöng "XL Light" inte "Exit Light".

Munsår

Det här med att vara gräsänka börjar slita på min käft. Inte nog med att min tystnad får truten att torka samman så arbetar mitt tjuvsnusande på att förruttna mitt tandkött. Vid närmare eftertanke kanske det snarare ska kallas okynnessnusande.

Men värst av allt mot munnen är nog de där jävla ostbollarna som Kim fick mig att börja äta. Jag kan inte leva utan dem längre. Det är jag, soffan, project runway och cheez balls. Tacokryddan på dem gör att jag får sår i gommen och blåsor på tungan, MEN DET GÅR INTE HEJDA INTAGET!

Om Andreas aldrig kommer hem från USA så ska jag viga mitt liv till ostbollarna. Jag tror jag älskar dem. Synd bara att de har en sån förtärande effekt. Å andra sidan, har inte all kärlek den påföljden?

Pippi tajm

Idag har jag varit på Ville Villekulla!!!

Det var med stort besvär jag lyckades övertala Kimman och Andreas att jag skulle få dra dit, men yes, I did it. Tyvärr var de inte de roligaste lekkamraterna. Lyckades lura Andreas att åka en kana vilket gav hans manlighet en ordentlig törn och Kim slet jag in i hoppborgen. Vi lyckades hoppa i ungefär 3 minuter innan vi handlöst flög ut ur borgen totalt slutkörda. Konditionen är inte på topp.

Men, till min stora lycka fick jag ner dem båda i en babyvariant av "Stocken". Det var en liten fjuttbacke och trots Andreas arma försök till att vara väsk-vaktare fick jag ner honom i båthelvetet. När vi puttrade upp för lilla backen så säger Andreas utmattat "Och skrik nu inte, jag orkar inte med det"... Vem tror ni ylade mest?

Andreas gallskrek hela vägen ner. Han lät som en tjutande bebis på speed och jag och Kim skrattade så vi fick ont i magen. Blek i nyllet så minns han heller inte att han skrikit hela vägen ner. Han fick en ren black out - av Ville Villekullas bebis-stock.

Det är tur jag skaffade mig en karl att hålla i handen när det blir lite läskigt...

Flums

Till helgen kommer Kim och hälsar på. Därför skickade jag varnings-sms till henne igår.

"Jag hoppas du kommer att känna igen mig när du kommer. Jag har skaffat lite sambofett."

Kim: "Åh du kommer vara lika fin som alltid! Tänkte precis på dig, funderade på ifall vi skulle dra ett bad på centralbadet på fredag om du kan sluta tidigt?"

Q: "Ja, om jag kommer i baddräkten.
"

Lite action i tillvaron tack

I fredags gick jag runt och släpade på en väska i silver. Ni vet en sån där som ser lite hemlig ut som används vid affärsuppgörelser mellan KGB och Italienska maffian. Mina kollegor frågade mig såklart vad jag bar på och jag gav dem alla ett litet undanflyende svar som skulle väcka deras nyfikenhet.

Att det i själva verket var en väska fylld med ljudpedaler och kablar var en annan femma, den skulle återställas till herr Svegsjö på Gotland och jag skulle därför lämna den till Kim som satt på ett café på T-centralen och väntade på mig och silverväskan.

På väg dit fick jag en känsla av att jag var på ett hemligt uppdrag. Det skulle bli en uppgörelse och Kimman var boven i dramat. Jag bar närmare bestämt på 5,2 miljoner guld.

Dramatiskt snodde jag in på det sjaskiga caféet, slängde upp väskan på bordet och sa högt och tydligt så att alla fikande människor skulle höra:

- Fem komma två miljoner i guld som du begärde! Ge mig nu tillbaka min baby!

Kim var dock lite trög och fattade ingenting. Hon log så där förvånad och vilset och frågade vad jag menade. Ååååhhhh… Jag som var beredd att hon skulle ta till pickan och ställa till med en scen.

Varmt välkommen hem

Ikväll kom jag hem till ett dukat bord med hemlagad mat. I lägenheten stod tända ljus och på bordet en blomkvast till mig. Kimman stod och hade diskat i köket och välkomnade mig hem.

Jag tänker nu att en karl inte är att tänka på, det är en kuvad hemmafru jag behöver. En sådan som putsar mina skor och häller upp en gin och tonic åt mig om kvällen. Alternativt att jag gör ett partnerbyte och Kims pojkvän får en mustaschklädd älskare i utbyte mot sin hemmafru. Ja, så får det bli.

Kimman på besök = massa brudsnack

Tant Q och Kim på ungdomens bana

Igår kom min älskade Kim till mig för att spendera lördagen i vår anda. Så underbart! Jag har inte träffat henne på säkert ett halvår, så det var väl behövligt med en Kim-boost.

Efter några bärs traskade vi iväg till Ingemars releasefest på Broder Tuck. Det skulle bli black metal för hela slanten och vi kände oss grymt taggade, varpå vi ställde oss längst fram. Man måste ju supporta så gott man kan, och vi ansåg att tanterna gott kunde stå längst framme bland svettiga, headbangande karlar i sitt esse.

Vi tyckte att vi var lite fräna och vi försökte hänga med så gott vi kunde, stampade takt, nickade lite med huvudet och jag försökte mig till och med på att göra djävulstecknet, ångrade mig dock i samma sekund för att jag insåg att jag såg ut som ett fån. Trots detta blev jag faktiskt utsläpad i mitten av folkmassan av Aksel som tyckte vi skulle mosha, det tyckte jag också var en god idé, i en sekund, tills jag kände mig som en jubelidiot och sprang tillbaka till det trygga hörnet.

Här ska tilläggas att coolheten även var påtagbar då jag hade i uppgift att räcka Ingemar sin öl mellan varje låt. Det blev lite av ett hedersuppdrag att sträcka över den till honom när han growlade SAAAAATAAAAN och sedan spärrade ögonen i publiken. När bandet därefter spelade Panteras ”Fucking Hostile” så tyckte tanterna att de hade hittat hem. Vi kunde svängen och var ungdomar på nytt… ja ända till det blev fet-mosh på dansgolvet, nån trillade in i oss så att Q körde tantskriket ”OH”, en hel öl sprutade över mig och Kim, glaset krossades så att splitter flög över min bara rygg och blodet började sipprade fram. Vi blev tvungna att retirera. Kände oss lite skakade efter detta och flydde in på dass…

Nu var vi inte längre säkra på att vi kunde hantera denna coolhet. Vi kände oss lite krigsskadade och när vi sedan fann att vi låst in oss på toa så dog kaxigheten med ens. Jag satt mig på toalocket och skrek, Kim ryckte febrilt i handtaget… som givetvis lossnade, svetten bröt fram, vi skrattade och grät, ropade ut genom nyckelhålet tills dörren plötsligt gav med sig och vi tumlade ut bland alla hårdrockare.

Fy bubblan. Kim ojade sig och sa att lårbenshalsen inte klarade kvällens utmaning, hon ville nog helst krypa in i hennes inköpta matchande träningsoveraller hon och sambon köpt. Hade hon inte bestämt sig för husvagnssemester innan konserten så blev husvagn ett faktum efter kvällens upptåg.

FOTO: Soile Siirtola

Slipover-killen

För er som hängt med i bloggen från första början ska jag nu förklara för er varför Slipover-killen kallas som han gör.

Det var nämligen en herre jag träffade en sen kväll i Gamla Stan, han raglade fram på gatan och efter det så sågs vi i cirka två till tre veckor. Han var en mycket mystisk man men jag hade överseende med detta då han var både söt och väldigt tillgiven. Ibland påminde han faktiskt lite om en hund som gärna blev kliad bakom örat och flåsade högt vid beröring.

Men så en kväll när jag kom över till denna karl så hade han en slipover på sig. Ni vet en sån där stickad, västliknande sak. Jag har i hela mitt liv blivit hjärntvättad av Kimman att slipovers är det absolut fulaste som finns, så jag ryggade ju givetvis tillbaka i hallen när jag fick syn på detta löst hängande klädesplagg.

Jag genomled en film då jag satt käpprätt upp i hans säng med full koncentration på att inte kika bakåt på detta ohyggliga plagg. Jag fick faktiskt rysningar då jag kände hans tappra försök att få mig att kela lite. Så direkt efter filmen kastade jag mig ut ur hans lilla lägenhet och plockade givetvis upp telefonen så jag kunde ringa Kim och berätta om detta vanskliga ögonblick.

Kim sa givetvis åt mig att springa långt åt helvetet och aldrig se bakåt. Men tänk… jag såg bakåt, upp mot hans fönster, och där stod han med sin slipover och tittade på mig där jag ilade iväg i natten.

Jag var ju givetvis tvungen att vinka åt honom med luren i ena handen och den andra vevandes i luften. Vet ni vad han gjorde då? Han hoppade bakåt och gömde sig bakom gardinen. Jag tar det igen… HAN HOPPADE BAKÅT OCH GÖMDE SIG BAKOM GARDINEN!!! Förtäljde detta åt Kim i luren och hon bad mig nu öka farten och springa så fort jag bara kunde.

Sedan den dagen har han kallats för Slipover-killen.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Det händer bara mig. Alltid mig.

Jag och Kimman var på H&M under min lunchrast och plötsligt kändes som om nån tog mig på häcken. Det visade sig vara en bruttas väska som puffat till mig lite, men av ren reflex så lät jag ändå handen borsta över stjärten. Då kände jag att där var något kladdigt så jag vände mig om, putade med röven och bad Kim ta bort vad det var som hamnat på min bakdel.

Kim brast ut i asgarv och sa att jag fick ta bort det där själv. Jag speglade rumpan och fick syn på en snor-loska som satt sig PRECIS RAKT PÅ prutten. Den var så exakt placerad att man kunnat tro att det var en blötfis som hamnat på fel sida brallan. Efter att vi skrattat så mycket att vi var nära att kräkas fick jag fatt på en servett att torka mig i röven med. Det kändes ytterst olustigt att stå inne i en klädbutik och torka sig baktill.

Nu sitter jag på mitt kontor i trosor och undrar vad alla kommer att säga när jag ska gå på eftermiddagsfikat. Räknas det som förargelseväckande beteende om man glider runt i småbyxorna?

Perra goes luftgitarr

Min mammas kille, Perra, kan man ta för en helt vanlig medelålders man. Han säger inte mycket, älskar korv och beter sig som en ”normal” man till vardags. Men se skenet kan bedra. Detta fick jag och Kim erfara en kväll när vi skulle hem från Umeå och mamma och Perra hämtade upp oss.

Intet ont anande satte vi oss i baksätet och började babbla som vi brukar. Det dröjer dock inte länge förrän två plirande ögon stirrar bak på oss från passagerarsätet. Det är Perras muntra uppsyn som möter oss och bakom öronen sätter han sina händer som börjar vinka fram och tillbaka medan han skriker:
- Påsk, påsk!

Detta kom, som ni kanske kan förstå, som en smärre chock. När Perra lika fort vänder sig tillbaka med ögonen på vägen så tittade jag och Kimman frågande på varandra, tillbaka på Perra och på varandra igen. Min styvfar satt med det belåtnaste leendet på läpparna. Det dröjde inte länge innan detta påskande upprepades med samma procedur och fortsatte att så göra under vår tre mils hemresa.

Väl hemma i huset sliter Perra upp morsans påskris, slänger det frenetiskt fram och tillbaka bakom öronen och hojtar påsk om vartannat. Detta var första gången jag fick uppleva Perra med alkohol i kroppen.

Jag vill hylla Perras fylla. Han slår oss alla med hästlängder. Jag, Mia, Mujan, Nicklas… Ja, vi ligger i lä så det slår härliga till. Perra har nämligen alltid med sig sin ostämda luftgitarr när han går på fest. Är han hemma så är han inte sen att ta på sig sin fez som han dansar runt med - alltid med den där speciella gångstilen han får efter några glas. Han går precis som att han bajsat på sig vilket är fantastiskt roligt.

När luftgitarrens alla strängar lirats av byter han till luftorgel och spelar med det mest seriösa uttrycket och en otrolig inlevelse. Man tröttnar aldrig på att se detta fenomen. Det är lika roligt varje gång, bara morsan står med ett stelt leende och vet inte riktigt hur hon ska förklara sin mans beteende för de bekanta som inte känner Perra.

Jag är fantomen

Ja, jag är faktiskt Fantomen. Det var Kimman som sa’t.

Hon sa det när vi hade skönhetskväll hemma hos henne. Jag skulle vaxa bikinilinjen och hon satt uppkrupen på toalettstolen med spänd förväntan. Kimman tittade nyfiket på då jag skulle förvanska stackars muttan och hon skrattade rått medan jag skrek ut min smärta i hennes badrum. Ibland gjorde hon små utrop: ”Heja heja! You can do it! Du är Fantomen!”

Och även fast jag aldrig burit en randig kalsong eller bott i en grotta så kändes Fantomen så jävla rätt. Vid varje drag/slit/riv så skrek jag för kung och fosterland att jag, jag är Fantomen.

Detta har stannat kvar hos mig som en liten inneboende schizofreni, så när jag skulle pierca bröstvårtan och damen med kanylen frågade om jag var nervös, så svarade jag nonchalant ”Det är lugnt – jag är Fantomen.”

Förresten...

Jag kom på att jag heller inte är en så bra förebild - med tanke på hur jag mår idag.

För övrigt så snubblade en tjej med höga klackar ned för trappen på Bröderna Olsson igår. Det var sannerligen roligt. Kimman skulle ha gråtit av skratt, skadeglad som hon är. Själv försökte jag visa mig vara en god medmänniska och frågade om det gick bra. Men helt uppriktigt gjorde jag det nog mest för att uppmärksamma henne om att ALLA på stället såg hennes makabra vurpa. Mohahahahaha!!!

Idag är man mest trött...