Att göra slut

Det är lustigt att man aldrig lär sig. Man kommer hem berusad en helgnatt och inser att man glömt att raka benen. Vid detta uppdagande så kommer infallet att man såklart ska råda bot på de stickiga lemmarna och därvid tar man till rakhyveln. Det är något av en akut aktion som måste utföras för att inte framstå som en mindre värdig kvinna. Dessvärre ser vårt samhälle ut så idag, att kvinnor ska ha sammetslena ben och inte ha skankar som påminner om nåldynor. Alla som tagit vid denna åtgärd på fyllan och villan vet att resultatet blir föga gott.

Detta hände i lördags trots att jag i nyktert tillstånd är väl medveten om att idén inte är särskilt god och heller inte speciellt hälsosam. Nog fan blev benen rakade om än lite pö om pö. Det såg ut att vara ett lyckat ingripande i nattmörkret. Spirorna var väl som man förväntar sig att en donnas ben ska vara. Trodde jag…

I dagsljuset så framstod mina ben inte lika attraktiva. Mina vita lakan än mindre tilltalande. Där såg det nämligen ut som att jag utfört en smärre fårslakt. Min relation till rakhyvlar börjar te sig omöjlig. Så nu vill jag göra slut. Det är inte du kära rakhyvel, det är jag. Det finns säkert någon annan kvinna för dig där ute som kan vårda dig som du förtjänar. Jag vill helst vara ifred nu. Växa som människa och så… ja, och växa som odling… på ben, i pannan och i mina nya hårflikar. Amen.




Den fantastiska serien är ritad av Lina Neidestam. Den bästa serien just nu - Zelda.

Ops I did it again.

Plötsligt fick jag för mig att allt småhår i hårfästet var ivägen och skulle bort. Många vet att jag har en förkärlek till rakhyvlar och speciellt att låta dem arbeta vid panna så det fick helt enkelt bli så att jag följde mina impulser.

Dessvärre sa min impuls åt mig att raka bort större delen av mitt främre hår. Nu har jag ett såkallat löpande hårfäste. Både Johnny och Ingemar kan slänga sig i väggen.

Genialiska gener

Mina gener är inte de bästa. Inte nog med att man bara växte halvvägs på längden så blev man försedd med härliga rynkor på halsen också. Men det mest fantastiska måste vara denna ansiktsbehåring. Då snackar jag inte om nån mustasch eller skäggväxt. Nej inte alls, det är snarare som om ögonbrynen och hårfästet vill växa samman med varandra. Som om de har inlett ett förhållande och ständigt strävar efter att få komma nära. Därför kan det hända, de gånger när jag vill göra min riktigt fin och någon ringer och frågar vad jag gör, att de får svaret:
"Nja, du vet, rakar pannan."