Dagen var kommen

Igår var jag på den så kallade "takfesten". Jävlar vilket drag det var. Jag, Mattis och Linsen. Man skulle kunna påstå att det var högt till tak som man säger.

Arbejte stod på menyn och det första jag skulle göra var att måla några brädor. Matilda sa att hon inte kunde se hur jag skulle kunna misslyckas med uppgiften. Jag är uppriktigt besviken på henne. Matilda har känt mig sen jag var ett år gammal, om det är något hon borde veta så är det att jag kan misslyckas med i princip allt jag företar mig. Måla brädor visade sig inte vara något undantag. Jag råkade måla varannan bräda på rätt sida, varannan på fel sida.

Jag hade pulat väskan full med bruntejp för att fixa det där förbannade taket åt dem på ett smart och effektivt sätt - Matilda och Linus föredrog visst spik. Det var bara att hamra med andra ord. Relativt omständigt arbetssätt om man frågar mig, men det var visst inget som frågade. Detta trots att det är jag som i princip alltid sitter på de goda idéerna - som att tapetsera med häftmassa.

Betalningen bestod i att få myggbett på arslet och kiss i trosan när man behövde tömma blåsan. En och annan bränd korv ingick också i gaget. Jag är besviken. Skulle det vara fest eller fest? Jag fattar fan ingenting.

Handyman Q

Igår monterade jag ihop en säng. Vid första anblick trodde jag att projektet skulle vara en paradox. Delarna tycktes alldeles för stora, byggytan alldeles för liten och jag alldeles för kort. Så tänkte jag om, tänkte att alla ska kunna fixa ett ikea-bygge, om det så är min farmor.

Jag fläkte ut mig på mitt sovrumsgolv, balanserade delarna på knän, fötter och huvud, pallrade upp dem på lådor, vred och vände mig själv i otympliga ställningar, hoppade upp och ner för att nå, sköt ifrån med benstyrkan och se på tusan bygget tog sig sakta med säkert.

Så när jag satt där med prillan i truten, svor över att jag saknade skruvdragare och la av en brakskit så kände jag mig som en riktig karl. En sån där karl som kan montera och hantera nästan allt.

Just bring it on! Q can do it!