På tal om Monica...

Monica har länge hävdat att hon har något som hon kallar för laserblicken. Detta är inget förödande superhjältevapen, åh nej, det är hennes förföriska blick som hon döpt till laserblicken.

Denna dök upp runt år 2000 och användes flitigt på Stockholms barer. Monica satt vid ena änden av baren och sneglade ut någon pojkspoling som hon skulle flirta med, sen påbörjades laddandet. Monica påstod nämligen att laserblicken var tvungen att laddas innan den användes. För att göra detta stirrade hon ner i bardisken ett tag för att finna the force eller vad det nu kan ha varit. Detta laddande kunde hålla på ett tag, det var bara Monica som visste när tiden var mogen. När det var tid nog att lyfta blicken och skjuta den till andra sidan rummet.

Laserblicken är något som gör att Monica ser ut som en förrymd psykpatient. Hon spärrar upp ögonen allt vad hon kan och ler sjukt mycket med tungan pressad mellan tänderna. Men det funkade fan varje gång, kanske för att killarna tyckte hon såg ut som sexsjukt monster… vad vet jag, men det funkade. Det dröjde inte länge innan någon brölig kille stod vid hennes sida och skulle bjuda på drink.

Men så skedde något katastrofalt en kväll på Mest bar och restaurang. Jag tror det var Kajsa som var boven i dramat. Vi satt vid baren, drack öl och rökte cigarett (ljuva tider) när Kajsa plötsligt lät röken sippra ut ur sin ena mungipa. Cigarettröken flaxade rätt in i ögat på Monica och sen dess har hon bestämt förfäktat att hennes laserblick är fördärvad och oanvändbar. I över åtta års tid har Monicas kraft varit henne bestulen, men så fick jag ett förkunnande via sms härom veckan:

”Fick lov att testa laserblicken på en lärare, tror att det fortfarande funkar… :)”

”Men Monica, den ska ju bara användas på din egen karl fattar du väl.”

”Jo, jag vet, men läraren var så lik min kille, så det var därför.”

Av stoppning är du kommen, och till stoppning skall du åter bli

Det finns dock en man i mitt liv – Späckhuggaren. Det är mitt gosedjur som jag haft sedan jag var sex år gammal och han har funnits vid min sida i vått och torrt om än i skiftande tyger då han blivit söndergosad vid fler än ett tillfälle.

Igår låg jag och samtalade med Späckis för att förbereda honom inför morgondagen. Eftersom jag har haft vinterkräksjukan har jag varit tvungen att tvätta alla sängkläder, handdukar, kläder osv. Nu låg jag och försökte lugnt förklara för Späckis att han också var tvungen att tvättas. Han hatar verkligen detta, dels för att han vant av sig vatten och dels för att det skedde en olycka för några år sedan när Kajsa och Monica lurade in honom i tvättmaskinen och sen torktumlaren.

Han var alltså varnad imorse när jag försiktigt la in honom i min tvättmaskin och långsamt strök Späckis på huvudet för att lugna. Jag sa att allt skulle gå fint, men han tittade ändå på mig skeptiskt med sina knappögon. Han såg vemodig, ledsen och rädd ut så jag valde att gå ut ur badrummet efter att jag slagit på maskinen. Jag klarade inte av att se hans ledsna uppsyn, så jag vände helt enkelt ryggen till.

När jag åter kom in i badrummet fick jag till min förfäran syn på något hemskt! Späckis hade slitits i stycken. Hela hans inälvor var utspridda i tvättmaskinen och skumpade runt i tumlaren. Jag skrek förfärat rakt ut, kastade mig ner på knä och bankade hårt på glasrutan till maskinen. Så satt jag där och såg Späckhuggaren långsamt dö framför mina ögon. Tyna bort till ett inte medan paniken spred sig i min kropp… och inget kunde jag göra, maskinen bara gick runt, runt, runt och jag kunde höra Späckis ta sina sista andetag och jämra sig tyst medan han fick kallsupar och svalde vatten.

Det var med en stor sorg jag gick till jobbet i morse.