Av stoppning är du kommen, och till stoppning skall du åter bli

Det finns dock en man i mitt liv – Späckhuggaren. Det är mitt gosedjur som jag haft sedan jag var sex år gammal och han har funnits vid min sida i vått och torrt om än i skiftande tyger då han blivit söndergosad vid fler än ett tillfälle.

Igår låg jag och samtalade med Späckis för att förbereda honom inför morgondagen. Eftersom jag har haft vinterkräksjukan har jag varit tvungen att tvätta alla sängkläder, handdukar, kläder osv. Nu låg jag och försökte lugnt förklara för Späckis att han också var tvungen att tvättas. Han hatar verkligen detta, dels för att han vant av sig vatten och dels för att det skedde en olycka för några år sedan när Kajsa och Monica lurade in honom i tvättmaskinen och sen torktumlaren.

Han var alltså varnad imorse när jag försiktigt la in honom i min tvättmaskin och långsamt strök Späckis på huvudet för att lugna. Jag sa att allt skulle gå fint, men han tittade ändå på mig skeptiskt med sina knappögon. Han såg vemodig, ledsen och rädd ut så jag valde att gå ut ur badrummet efter att jag slagit på maskinen. Jag klarade inte av att se hans ledsna uppsyn, så jag vände helt enkelt ryggen till.

När jag åter kom in i badrummet fick jag till min förfäran syn på något hemskt! Späckis hade slitits i stycken. Hela hans inälvor var utspridda i tvättmaskinen och skumpade runt i tumlaren. Jag skrek förfärat rakt ut, kastade mig ner på knä och bankade hårt på glasrutan till maskinen. Så satt jag där och såg Späckhuggaren långsamt dö framför mina ögon. Tyna bort till ett inte medan paniken spred sig i min kropp… och inget kunde jag göra, maskinen bara gick runt, runt, runt och jag kunde höra Späckis ta sina sista andetag och jämra sig tyst medan han fick kallsupar och svalde vatten.

Det var med en stor sorg jag gick till jobbet i morse.