Trist trast

Jag har så tråkigt, så tråkigt, åh gudarna ska veta hur tråkigt jag har.

Andreas har varit sjuk tre kvällar i rad och inte får man förnöja sig det minsta. Här erbjuder jag mig att göra cabaret, hittar på roliga lekar, sjunger det vackraste jag kan och föreslår dylika aktiviteter som skulle glädja nästan vem som helst. Men tro på fan att han inte är road. Han säger bara att han är sjuk och inte orkar.

Men tristast är nog ändå att han tagit patent på att vara ynklig. När Andreas är liten måste jag vara stor och stark och den rollen är jag inte alls förtjust i om kvällarna. Då vill jag kräla ihop till en ostbåge i knäet på honom och ligga där och spinna till jag är så trött att jag somnar.

Ja, gud bevare mig, jag har så tråkigt, så tråkigt.

Besvikelsen

I onsdags skulle det ske. Som ett barn som väntar på julafton hade jag sett fram emot den dagen. Det var då världen skulle bli lycklig igen. Det var onsdagen då Andreas skulle följa med mig på Friskis och Svettis danspass.

Hoho vad jag hade längtat. Äntligen skulle Andreas bli till åtlöje genom att dansa afrikanskt till Shakira, köra running man till Kriss Kross och ligga på golvet och åma sig till Flash Dance. Jag bara fniss-njöt inombords när jag slog upp ögonen på onsdags morgonen. Och jag skrockade hela vägen till friskis på kvällen.

Men dra på trissor vilken besvikelse jag fick erfara. Vår ordinarie dansledare, mitt sockersöta solsken, var sjuk dagen till ära och in kom en man och ställde sig i hennes plats. Han glömde dra upp rullgardinerna från spegeln vilket jag insåg skulle resultera i att jag inte kunde se skymten av Andreas under hela passet. Ty han stod bakom mig.

Ledaren visade sig vara en träningsgalen aerobicsinstruktör som ansåg att dans var V-steg med ett juckande underliv. Hans höfter sköt som pistolskott och detta med största allvar - han skrek åt oss att vi skulle ha snabba fötter. Trancedance låt efter trancedance låt ljöd ur högtalarna och jag började långsamt ana att ledaren gick igång på sig själv. Jag blev rädd.    

Jag var så arg, så arg och ack så besviken efter danspasset. Ja, jag började nästan gråta. På allvar. För som jag hade längtat efter att få dela danspasset med Andreas och önskat att vi skulle dansa Michael Jackson Thriller ihop, det går inte beskriva. Istället fick vi uppleva en timmas tortyr lett av en man som kommer besöka alla mina framtida mardrömmar.

Jag antar att den som gapar efter mycket oftast mister hela stycket.

Asch då

I morse ringde morsan och pratade blommor. Hon frågade även om jag skulle se Körslaget ikväll.
 - Nej, skrattade jag, det hoppas jag verkligen inte att jag ska.

Nu sitter jag här på soffan... och kollar på Körslaget.

Facefajt

Jag älskar att snubbla över folks gräl på fejjan. Här är det min kusin som försöker drämma till min barndomskompis. Dessvärre får han tillbaka rätt friskt. 

Ett tips

Eftersom jag just nu är så vansinnigt dålig på att blogga så tipsar jag om en annan blogg som jag snubblade över i morse. Helt fantastisk:

http://whitetrashoftheday.blogspot.com/

När frestelsen faller på

Jag hade ingen aning om att man kunde beställa Andreas ute på restaurang. Förstå min förvåning när jag, Matilda och Helena satt och mumsade på honom x3 senare på kvällen.

Krrrrrrrrrrrrrrrr

När det kliar i mitt öra så gör jag liksom ett ljud. Det ryktas om att det är väldigt ljudligt och folk har beskrivit lätet som en ilsken svan. Själv är det svårt för mig att avgöra hur enerverande det är då jag bara hört det från insidan. Men enligt säker källa är mitt öronkliande min absolut sämsta sida, så jag antar att det inte är skönsång för min omgivning.

Nu har det visat sig att jag har börjat klia örat på det här viset i sömnen. Stackars Andreas som nu måste bo med mig i en månad blev väckt fyra gånger under förra natten av mitt fräsande och kraxande. Som tur var hade jag artigheten att ursäkta mig i sömnen.

Jag är allt bra väluppfostrad jag.