Hårresande

Jag nämnde som hastigast, i förbifarten, min frisyr vid gårdagens inlägg. Låt mig förtydliga vad som egentligen hände.

Efter att i flera års tid använt kökssaxen så gott jag förmått, så bestämde jag mig alltså för att vara en vuxen och ansvarsfull kvinna och sådana damer klipper inte lugg i ett folkölsrus, utan besöker helt sonika en frisörska – jag valde att göra detsamma.

Jag ska tillägga att jag hyser ett visst förakt till frisörskor. Det har varit allt för många misslyckade besök som slutat med pudelfriss eller en Sune-kalufs. Man kan lugnt säga att jag försökt undvika att besöka professionella hårfixare ett bra tag. Närmare bestämt i fjorton år. Men som sagt… som mogen affärskvinna så besöker man frisörsalonger. Så jävla enkelt är det bara. Jag ville inte vara sämre.

Hårklippandet var det inget fel på. Hur svårt kan det vara att toppa ett hår liksom? Sen skulle hon styla mitt hår… hon frågade om jag ville ha det plattat eller volym – volym lät väl fint tyckte jag och återgick till skvallerblaskorna som alltid ligger utspridda i dessa helveteshus.

När jag var färdig hade hon använt något typ av puder i min hårbotten som skulle lyfta håret och ge det volym. Jag mötte mitt otroligt trötta ansikte i spegeln framför mig och ovanpå denna grådassiga feja låg en mopp av hår som fluffade ut i oanade proportioner. Håret hade ett eget liv. Det var bestämt inte mitt.

Väl tillbaka på jobbet började min chef skratta åt mig och sa att jag såg ut som Britney Spears, närmste kontorsgranne försökte snällt säga att det inte var nåt fel på frissen, men att den kanske inte riktigt passade mig. Tror jag det. Nu ska jag ansöka om att medverka i ”Våra bästa år”, på återseende.