Att säga "Vi är gravid"

Jag har alltid tyckt att folk som säger "vi är gravida" låter så sympatiska och trevliga. Det är ju väldigt sockersött. Men vid närmare eftertanke... vad är det frågan om egentligen? Hur kan VI, som i ett heterosexuellt par, vara gravida?

Det är som att säga:
"Jo, vi är gravida, men jag har fått äran att bära skiten i nio månader, ha svullna fötter, vara illamående och kräkas av dofter ingen annan känner. Jag tar hand om de svullna pattarna, tröttheten, humörsvängningar som får mig att vilja slå ner respektive person jag möter samt gråta över triviala saker som att mjölken är slut. Jag tar på mig att vara gasig, ha ryggont, få ökad puls men sänkt blodtryck och vara sugen på väggputs till frukost och cigarettfimpar till lunch. Lock för öronen fixar jag också liksom bajsbruna fläckar på min kropp, ränder på magen, för att inte tala om bristningarna som dyker upp höger om vänster - it's hot. När jag ändå håller på så tar jag gärna håll, ökade flytningar (tycker jag bara är mysigt), tandköttsblödningar och graviddiabetes. Förstoppning är ju ett tillstånd jag mestadels njuter av så det korsar jag gärna med hemorrojder, ökad puls och konstanta toalettbesök på grund av en blåsa jag inte längre har full kontroll över. Näsblodet, svettningarna, ökad salivproduktion och nästäppan ser jag bara som ett plus att jag får ta hand om. Och tro på fan att jag aldrig skulle tillåta min man få äran att njuta av nattliga kramper, viktuppgång, depression eller svullna ben och fötter - JAG vill ha stödstrumpor - de är så jävla snygga. Mest av allt ser jag nog fram emot åderbrock, framförallt åderbrocket på blygdläpparna, jag har hört att det är på mode liksom svullna slemhinnor. Eller vänta... jag ångrar mig... det jag knappt kan bärga mig till är nog foglossning, livmoderframfall och för tidig avlossning av moderkakan. Det är bara sååååå kvinnligt... men karln min, han gör nog ändå grovjobbet, det är ju VI som är gravida, så han måste ju dels stå ut med mitt hormonella humör, samt köpa saltgurka åt mig när han orkar. Naaaaaaw, han är ju för duktig min karl. Jag vet hur jag skulle klara den här graviditeten utan honom."


Och eftersom min familj ibland tenderar att läsa in ett och annat i mina inlägg så ska jag poängtera (med stort P) att varken vi, jag eller Andreas är gravid, har varit gravid eller planerar bli gravid. Fast det är klart, om Andreas kunnat vara den havande så hade jag nog tyckt att det hade varit fasansfullt roligt. Han skulle vara ursöt i stödstrumpor.