Lakritsprovning

Jag köpte en lakritsprovning till Andreas i julklapp. Igår löste vi in presentkortet för denne. Det kanske inte var den mest angenäma upplevelsen vi haft.

Att sitta inklämd i en källare med sex okända människor är knappast min favoritsysselsätning, än mindre när det är under pinsam tystnad och ingen riktigt vet vad de ska säga. Därefter dånade Peter, den alkoholiserade lakritsledaren, in. Hans tics bestod i att han hela tiden harklade sig, frågade ut oss om våra lakritsvanor, frustade saker som "djungelvrål -BANALT" och hela tiden kom in på ämnet choklad istället för lakrits. Det var uppenbart att hans passion i själva verket låg i chokladens tecken och han hånade oss emellan åt och anklagade oss för att äta Marabous choklad. När jag avslöjade att jag inte gillar choklad så tappade han liksom tråden. Harklingarna blev nästan som en aria.

Jag måste säga att jag och Andreas gjorde vårt bästa för att lätta upp stämningen, men vi nådde aldrig riktigt fram. När Andreas frågade när lakritsshoten skulle komma in så tittade bordet förvånat på varandra och när jag avslöjade att jag som barn brukade sitta i trappuppgångar och snorta hockeypulver så följdes det upp med ett osäkert "eheheheh..." Folk började skruva på sig.

Värst var nog att Peter informerade oss om att lakrits har en laxerande effekt. Det berättade han för oss strax efter att jag och Andreas fått erfara att källaren endast hade miljötoalett - det vill säga en klosett som inte kan spola ner toalettpapper. Detta resulterade i att jag bet små, små bitar av godisbitarna. Man ville ju inte riskera en smärre härva diarrépapper i lokalens papperskorg.