Omfamningen

I kväll blev jag bjuden på våffelmiddag av rara Matilda. Göttans på en måndag som denna. Men sen hände något jag inte riktigt kan förklara... när jag ska gå därifrån så sträcker jag plötsligt upp armarna och börjar stega mot Mattis. Jag inser rätt snart att jag är på väg att ge min vän en kram. Detta inser jag när det redan är för sent, allt går liksom i slow motion, jag är redan på väg. Jag märker att Matilda får ett konstigt uttryck i ansiktet, hon har insett vad som ska ske och är precis lika förvånad och ställd som jag, ansiktet liksom förvrids på henne. "Hoppsan", säger jag, "Det verkar som att det ska bli en kram, jag vet inte vad som hände."

Ieeeeeehhhhh...

Det blev en kram. En underlig omfamning eftersom jag och Matilda aldrig kramas. Inte för att hon är äcklig eller luktar illa, Matilda är en underbar kvinna, men vi gör bara inte sånt, och har heller aldrig gjort.

Det var med förvirring jag försvann ut ur lyan. Jag vet inte vart mitt spastiska ryck kom ifrån. Hur jag utan att kunna påverka min kropp plötsligt stod med utslagna armar och en barm redo att pressa sig mot någon annans. Har jag blivit hjärtlig? En tant-go så att säga? Eller börjar Thomas Di Leva växa inom mig redo att älska ut i rymden och evigheten.

Ber ödmjukast om ursäkt Matilda, men det kan bli fler kramar, jag har uppenbarligen förlorat kontrollen totalt.