Disney dax!

Ikväll har jag suttit och matat dokumentärer om Disney och läst blogginlägg om ämnet. Man blir föga förvånad över vad där står... som vanligt. Men när det kommer till galna kommentarer som försvarar Disney så tappar jag hakan.

"Fast Skönheten och Odjuret handlar om insidan och att de blir kär i varandras personligheter."
Ahhh, du menar Odjuret som tar Belle ifrån sin familj, låser in henne i ett slott, tvingar henne kvar och ryter åt henne dagarna i ända? Härligt! Ja, om man väntar ut det så blir uppenbarligen alla män snälla till slut, så härda lite våld och skrik, då visar det sig säkert  så småningom att han är en prins under ytan.

"Men Pocahontas då? Det har alltid varit min favorit."
Mmmm... det är jättefint att hon höll ett tal om naturen och andarna för alla vita män som ville ta hennes land. För då vände dessa karlar helt sonika om och drog hem igen... för det var precis så det gick till... det skriver varenda indian under.

"Men Ariel är faktiskt jättekär i prinsen och att  kärleken övervinner allt kan inte vara fult!"
Nä, men att Ariel ger upp sin röst för att ändra sin kropp och få ben så hon kan träffa en snubbe som knappt vet vem hon är, det är rätt sjukt. Att han dessutom blir kåt på henne trots att han bara vet hur hon ser ut är också ganska problematisk. Framför allt när man enligt Disney inte behöver tillåtelse från bruden om man är man och vill ha lite rajtantajtan. En liten sångrad för er:
Yes, you want her
Look at her, you know you do
It’s possible she wants you, too
There is one way to ask her
It don’t take a word 
Not a single word 
Go on and kiss the girl 

Det är framför allt många som hävdar att de aaaabsoluuuut inte påverkats av filmerna trots att de sett dem som barn. Some insight please. Jag kan fortfarande, efter trettio jordsnurr, få för mig att jag vill springa runt på ängar med ett sidenband knutet runt midjan, trallandes på nån melodi medan spetsarna flyger för vinden. Nu har jag dock nått den ringa åldern som får mig att inse att sidenband troligtvis passar bättre på morsans gardiner, att jag sjunger otroligt falskt och att kjoltyg med spets förmodligen skulle göra att jag snubblade och föll pladask på ängjäveln som visade sig vara sumpmark. Men tyvärr är inte barn lika kloka som jag.