Inlägg
Jag var väl i fyraårsåldern när syrran visade mig att man skulle gnugga. Hon sa att det kändes som att man var kissnödig. Så vi gnuggade. Ja, vi gnuggade i den grad att det så småningom kom ett brev hem från dagis där det stod: "Q onanerar öppet och ogenerat med dörrar". Och det tror väl jag det, att det var ogenerat, inte vet väl en fyraåring om att hon borde skämmas över att känna sig kissnödig.
Men till slut förbjöd mamma och pappa oss från att hänga på dörrarna. De sa att de blev sneda och gick sönder. Men syster, hon var en finurlig en, så hon visade mig hur man kunde göra på andra vis - hon lärde mig hur man gnuggade mot badkaret, benen på våra föräldrars säng, trappan, böcker... Ja, möjligheterna var oändliga. Syrran hon kunde minsann allt. Halleluja!
Jag försökte sprida läran om gnuggeri till Matilda, man vill ju dela med sig av underbara ting liksom. Jag hade privata lektioner för henne. Men hon fattade aldrig grejen. Och hur jag än försökte förklara, så kände hon sig aldrig "liksom lite kissnödig".
Men till slut sa mor och far ifrån igen. Nu hade jag visst blivit för gammal för att hänga på saker och ting. Sånt gjorde man bara när man var liten. Enligt mor så gjorde bara väldigt små barn sånt. Och jag ville ju inte bli tagen för en barnrumpa... så jag fick väl således lov att göra det i smyg. Men än idag, även om kanske inte gnuggandet sker mot morsans sängben, så måtte jag undra, kan man någonsin bli för stor för gnuggande av olika slag? Så jag vänder mig till dig Oh mighty syster och undrar därför - hur är det nu... hur gnuggar vi när åldern blivit trettio eller mer och hur ska vi gå vidare?
Och angående Matilda... så vet jag inte hur det gick. Men jag hoppas att hennes syster till slut tog sitt ansvar. För att gå omkring och inte känna sig kissnödig, det är inte alls godtagbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar